Det räcker med några timmar i skogen för att min kropp ska bli tydligt märkt av dess största beundrare.

Ingen skapelse på denna jord uppskattar mig så till den grad som myggen gör. De kan bara inte få nog av mig. De få gånger jag sätter fot till skogs tror jag de per automatik utlyser till nationell helgdag och sen firar med pompa och ståt i decennier framåt.

Ni vet alla dessa olika uppfinningar som ska locka dem till sig och bort från människor. Jag är en levande variant på en sådan. De människor som likt mygg trivs i mitt sällskap behöver sällan bli stungna då deras b-blod knappast kan locka en myggas törst som mitt oemotståndliga. 

Jag önskar jag kunde säga att beundran var ömsesidig och att jag om inte jag nu kunde falla för deras utseende åtminstone kunde gilla deras personlighet eller karaktärsdrag. Jag beklagar att erkänna att så är inte tillnärmelsevis fallet. 

Jag avskyr de små kräken med en intensiv hetta och årets säsong verkar inte komma att förändra det. 

Nu sällar sig Alexandra Pascalidou till den stackars skara människor som refererar till Stockholm som ”Nordens Venedig”.

Det är omöjligt att inte tycka synd om dessa människor. De har alldeles uppenbart aldrig haft det stora nöjet att besöka staden full av gondoler, kanaler, gränder och smyckade broar.

Jag har bara varit i Venedig en gång, i november dessutom. Det var fortfarande vacker höst med behaglig temperatur samtidigt som det var rätt tomt på turister. Staden var magisk, särskilt för någon som är så förtjust i vatten som jag är.

Stockholm har jag bott i snart 13 år. Tycker det är en fantastisk kunglig huvudstad vi har. Särskilt så här års. Visst finns här vatten dessutom. Mälaren och Östersjön möts och skapar utsikter samt ger vår stad karaktär.

Men att det finns vatten i en stad kan väl knappast räcka för att dra parallellen när vattnet inte alls närvarar på samma sätt och resten av staden är totalt olik. Annars borde väl Örebro, Paris, Jönköping osv också kunna liknas och jämföras. Finns vatten i de städerna med serru.

Uppsala med sin domkyrka är verkligen Nordens Rom, Visby är Sveriges Kina med sin Stadsmur och varför åka till Taj Mahal när vi har Brahehus?

Skärp till dig nu Alexandra. Du får gärna hylla vår huvudstad men besinna dig och möjligtvis köp en biljett till Venedig så kanske du kan hylla Stockholms unikhet utan att göra fåniga paralleller helt utan verklighetsförankring.

Jag vet att jag höll aningen mer i plånboken i våras med tanke på att jag skulle till USA. Jag strosade sällan i butiker och uppdaterade inte min garderob utan körde på med höstens outfits. Det kändes ansvarsfullt och nödvändigt.

Inte hade jag någon aning om att det skulle orsaka sådant lidande och ge sådant utslag. Nu rapporteras det att butikerna sitter med fulla lager och minskad klädförsäljning med 3,7%.

Jag vet inte vad jag kan säga mer än FÖRLÅT! Det känns hemskt att jag bidragit till att ni nu behöver rea hela försommaren för att få snurr på lagret. Jag är ledsen för de bekymmer detta beteende medfört.

Ni kära läsare kan väl hjälpa till att tömma butikerna nu när de slår upp portarna och drar ner priserna. Kanske bör ni dessutom sända mig en tacksamhetstanke för de fynd ni lyckas göra. Den enes död den andres bröd.

När jag läste PR så talades det lyriskt om den genialiska bilhandlare som började att skriva ”köpt” istället för ”såld” på de bilar som redan fått en lycklig ägare.

Vilket innovativt tänkande ett utbytt ord kan komma att representera. Det visar på ett tydligt kundperspektiv och tänk som relativt snabbt blev  en välanvänd praxis.

Under veckans seminarie i riksdagen använde sig en av föreläsarna av samma tänk då hon föreslog att man slutade att säga ”skaffa barn” och istället refererade till att ”få barn”. Hon menade på att ordet ”skaffa” på något vis gav en rätt att komma med en kravlista. Man har då en färdig föreställning om hur och vem ens barn ska vara i likhet med när man ”skaffar” lägenhet eller bil för den delen.  Det skapar i vissa fall orimliga förväntningar och framförallt blir det svårare att hantera funktionshinder eller andra oförutsedda komplikationer.

Jag köper bägge dessa resonemang rätt av. Ord har makt och helt klart styr de hur vi uppfattar och tänker kring saker och ting.

Nu tar bussarna efter.  Igår slapp jag se en buss åka förbi med det negativa ”Ej i trafik”. Istället stod det mycket mer positivt laddade ”Klar för trafik”. 

Om det gjorde någon skillnad för mig som stod kvar förbiåkt att den var redo för andra lyckliga passagerare? Tveksamt, mycket tveksamt. Men jag applåderar försöket!

Det anses väl generellt att någon är på gott humör när de visslar. Tarrantino lyckades förändra detta något när han i Kill Bill genomgående använde sig av en vissling som föraning till mord.

När kollegan nyss gick förbi och visslade den bekanta melodin förstod jag omgående att en kund är i trubbel. Honom hade jag inte velat vara nu.

Däremot längtar jag plötsligt efter att se Kill Bill igen. Skynda på med 3an nu Tarrantino!

Jag: Vi får ta och ses i veckan.

V: Ja vi kan gå och se den nya Pirates of the Caribbean om du vill se den.

Jag: Helt ärligt vill jag nog inte det.

V: Vilken tur, inte jag heller. Har bara sett första och det räckte.

Jag: Varför föreslår du en film du absolut inte vill se?

V: Jag tänkte att om du gärna ville se den kunde jag vara snäll och följa med.

Ja det var ju hemskt vänligt av V får ändå medges. Jag får tydligen vara försiktig med vad för signaler jag sänder ut dock. Folk kan få för sig att jag desperat längtar efter att se en film, så till den grad att de självuppoffrande får erbjuda sig att följa med. Detta till trots att jag aldrig nämnt eller ens faktiskt tänkt tanken att se den. Är det något jag gör i fler sammanhang eller ser jag bara ut som en pirat-tjej?

Det är sandalsäsong men en eftermiddag i riksdagen får även mig att strama till mig lite.

Vad jag ska göra i riksdagen? Jag hänger där ibland, kanske säga Nalin Pekgul ett sanningens ord eller två. Vi får se.

Jag skulle behöva lite mer av den här attityden generellt tror jag.