Alla inlägg under november 2011

Av Gunilla Olsson - 28 november 2011 12:52

Jag hajjar till varje gång min egna hand kommer inom mitt synfält. Jag ser stämpeln och en kort stund får den mig att tro att jag måste ha några riktigt bra anekdoter att dra från en vild helg. Visst har man sådana när handen ser ut såhär?


 


I alla fall är det vad jag inbillar de som frågar. Versionerna på mina anekdoter varierar något beroende på vem jag pratar med. Men ingen har hittills fått höra den om hur jag fick stämpeln när jag var på gymnastikuppvisning för systerdöttrarna L 7 år och T 5 år.


De var duktiga och framförallt otroligt söta i sina tights, men vi kan väl alla vara överens. Ibland överträffar dikten verkligheten.

Av Gunilla Olsson - 28 november 2011 10:51

Alla som likt mig har läst någon typ av marknadsföring känner väl igen "Roger's curve" över early adopters.


 


Den finns i många varianter med små variationer och syftar till att visa hur en "ny produkt" mottages på marknaden. Det går inte att rikta sig mot pragmatiker eller de mest konservativa konsumenterna om man vill nå ut med något nytt utan man måste kunna hitta de där som är först ut med trender och rikta sitt budskap till dessa, i hopp om att de sen får den stora massan att haka på.


Det här är inget jag funderar över dagligdags men Metro fick mig imorse att minnas den så välbekanta teorin.


 


Man måste älska naiva journalister som inte skäms för att trycka dylik dynga. Hade året varit 1991 eller möjligtvis 1992 hade referensen Ghost antagligen haft viss relevans. Men om trenden att dreja år 2011 i Sverige är ett direkt resultat av en film som gavs ut för över 20 år sen så räcker nog inte "Roger's-curve" till. Laggards eller eftersläntrare låter som en underdrift i sammanhanget.

Av Gunilla Olsson - 28 november 2011 08:20

De försiktiga stegen, den lugna takten och flanerande stilen gjorde klart att det här är en man som inte rör sig särskilt ofta i katakomberna under Centralstation.


Först skrattade jag bara till av hans blotta närvaro men sen såg jag journalisten i släptåg och plötsligt förstod jag Juholts agenda när han åkte kommunalt denna morgon.


Han vill så gärna visa sig vara en man av folket för att lyfta de svikande siffrorna. Det kan man ju förvisso förstå. Alla politiker skulle tjäna på en större förståelse för fotfolket. Men jag känner mig tveksam till att det därför krävs att man gör intervjuer nere i tunnelbanan. Förståelse i all ära, men också viss distans. 


Jag kan inte tala för andra väljare än mig själv men jag föredrar en statsministerkandidat som är statsmannamässig. Det är viktigare att han klarar föra sig med världens ledare än Stockholms pendlare. För Juholts skull får vi hoppas det finns folk som resonerar annorlunda.

Av Gunilla Olsson - 23 november 2011 12:50

Ända sen han föddes har jag med diverse knep försökt att vinna hans gunst. Jag har mutat honom med en Ralph Lauren-garderob gedigen nog att göra de andra bebbarna gröna av avund, jag har bloggat vänliga ord om hans fördelaktiga yttre, lyssnat på lillasyster Us alla anekdoter om hans påstådda framsteg, ringt och förhört mig om han lärt sig några tricks och hållt och pussat så ofta jag kommit åt.


Ingenting har hjälpt. Gensvaret har varit absolut noll. Han har tolererat min närvaro, han har stundtals tolererat att jag hållt honom och då och då belönat mig med ett halvhjärtat leende, men intresset får nog ändå beskrivas som svalt.


Igår hittade jag nyckeln. Sanningen är den att min 6-månaders systerson är lika förutsägbar som en karaktär i en amerikansk highschool film. Vill flickan vinna hans hjärta och uppmärksamhet är enklaste sättet att göra honom rejält avundsjuk.


När jag igår tog lilla bebben E i min famn fick jag se en helt annan sida av systerson C. Plötsligt tog han inte blicken ifrån mig, flinade upp sig som aldrig förr och spelade ut hela sitt register vad gäller tricks för att vara säker på att jag inte tittade bort. Han vinkade, viftade och hojtade från andra sidan rummet. Man kan nog drista sig till att våga använda ordet desperat för att bäst beskriva honom.


Jag hade uppriktigt talat ingen aning att "spelet" inte är något socialt konstruerat som gör sitt inträde först i tonåren. "Spelet" är tydligen genetiskt programmerat och måste spelas med en bebbe på samma sätt som med intressenter.


Igår spelade jag spelet väl. Jag hade systerson C virad kring mitt lillfinger. Glädjen blir dock kortvarig när slutsatsen sjunker in. Han är en sån där kille som inte själv vill ha en, han vill bara inte att någon annan ska få en heller.


Söt som han är nöjer jag mig med dessa småsmulor dock. Jag är tydligen en sådan tjej.


 



Av Gunilla Olsson - 23 november 2011 08:15

Emellanåt får man en morgontidning vars trycksvärta glatt överger sidan där den ämnas förbli och istället gör fingertoppar tråkigt grå.


Det tar oftast ett tag för mig att inse detta när jag sitter försjunken i diverse artiklar på min väg till jobbet. Det finns dock ett osvikligt tecken på att exemplaret jag läser är just ett sådant.


När jag börjar känna hur det kliar först kanske lite på näsan, sen i tinningen och även vid näsroten, då vet jag. Jag sneglar ner på mina fingertoppar och inser att skulle jag få för mig att klia tillbaks, då skulle de tveklöst lämna spår.


Aldrig känner jag samma stickningar i ansiktet när jag sitter med mina vanligtvis rena fingertoppar. Vad tror ni kära läsare, är jag allergisk mot trycksvärta och mina fingertoppar skickar en signal till mitt ansikte som reagerar? Eller är det här helt enkelt ett klassiskt exempel på ödets ironi. Vad säger du om saken fröken Morissette? Jag saknar fenomenet i din refräng.





Av Gunilla Olsson - 22 november 2011 09:44

Satt på en utbildning i förra veckan. Inte som den typen av utbildningar jag sitter i dagligen på jobbet utan av mer skollik karaktär. En utbildning följd av testfrågor och tillämpning.


Jag kände hur jag transformerades till ett mycket yngre jag. Rak i ryggen lyssnade jag uppmärksamt. Såg till att oavsett övning prestera till punkt och pricka. Vid minnestest briljerade jag med 10 rätt när gruppens medel låg på 5. Sista dagens skämtsamma frågesport försäkrade jag mig om att jag och min lagkamrat vann med god mariginal.


Det är något som händer i kroppen jag inte riktigt kan styra över. Dels är det en tävlingsinstinkt som kickar in, men också en okontrollerbar törst efter att vara duktig. Hela jag blir fokuserad och metodisk och lämnar inget utrymme för misstag.  


Trodde nog inte att jag var den personen längre. Trodde jag vuxit upp och inte längre hade något att bevisa. Sanningen är nog istället den att jag inte hamnar i liknande situationer särskilt ofta längre.


Jag vet inte om jag var ensam om att betrakta min förvandling med skräckblandad förtjusning, eller om jag lyckades skrämma livet ur några icke ont anande kollegor och kursdeltagare. Å ena sidan skönt att veta att läshuvudet fortfarande är intakt, men hur i hela friden jag hade några kompisar under mina skolår får man nog anse vara ett mysterium. Ni läsare som trots allt var sådana. Tack för visat tålamod!

Av Gunilla Olsson - 11 november 2011 08:54

Fick svar från AIK efter några dagar på det blogginlägg jag även mailade till dem.


 


För er som inte talar PR-språk så kan jag gladeligen översätta det egentliga budskapet till.


"Vi kunde inte bry oss mindre om din upplevelse. Vi skiter högaktningsfullt i problematiken och kommer fortsätta göra så framöver. Med dessa floskler hoppas vi slippa höra av dig igen"


Min tolkning inte bara bekräftas utan förstärks när jag läser om AIKs och DIFs supportrars så listiga kupp att ansöka om demonstrationstillstånd utanför Globen inför derbyt.


 

   


Lägg märke till att de inte alls behöver oroa sig för oroligheter. Inte eftersom de tänker vara lugna och bete sig som vanligt folk. Utan helt enkelt för att de räknar med "fullt skydd av polis" och "saftigt med poliser på plats".


Ja den klubben har verkligen all anledning att känna sig stolt över sina supportrar. De är inte alls dumma i huvudet. Inte det allra minsta. Oj så listigt att hitta sätt att kosta samhället mer pengar än vanligt. Vem vill inte stödja tilltag likt dessa?



Av Gunilla Olsson - 10 november 2011 12:00

Det ligger en spänning i luften. Alla försöker vi se oberörda ut, jag hänger nonchalant lite på höften för att dölja stressen dunkandes i kroppen.


Vore det inte för flackande blickar och lätt spända näsvingar hade kanske våra konster varit övertygande. Nu lurar de ingen. Vi kunde likaväl ha visat tänderna och morrat.


Vi är alla medvetna om lapparna vi känner i vår hand. Lapparna som avgör vårt öde. Vi söker desperat en glimt av varandras. Tittar upp på nummertavlan, på lappen i handen och slutligen i värmeskåpet. Kalkylerar efter bästa förmåga.


Någon djärv tar några steg närmre skåpet. Markerar revir. Vi övriga följer med blicken men tittar sen på lappen i handen igen, lugnar oss med tanken att det är slutligen den som avgör.


Aldrig känner jag mig så mycket som ett rovdjur som när jag på Åhlens Hemköp köar för att komma över stans bästa baby back ribs. De är magiskt goda! Av någon outgrundlig anledning njuter grillmästaren av att göra så få att han får oss kunder att cirkulera som en flock vargar med vittring, för att sen allt för ofta tvingas gå hem tomhänta.


Igår hade jag tur och kunde, med ett beklagande leende och ett deltagande ryck på axlarna mot mindre lyckligt lottade, gå därifrån med mitt byte.



Skapa flashcards