Alla inlägg under oktober 2011

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 12:14

Vem är det som springer och springer men ändå aldrig kommer en millimeter?



 

Vi kan väl dra slutsatsen att lilla C kommer känna sig mer hemma på ett löpband än i ett spår i framtiden. Till snickerboa får han nog svårt att hinna om han inte tar ut löpsteget bättre.

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 08:48

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".


Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.


Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."


Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".


Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."


Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.


I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.


Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  


Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

Av Gunilla Olsson - 24 oktober 2011 13:08

Jag vet inte varför jobbet nödvändigtvis vill invagga oss i julkänsla redan men jag ser ingen annan anledning till att fruktkorgarna redan innehåller clementiner och nedan de senaste veckorna ibland bjudits på till lunch.


 


Snart sitter vi här och trallar högt på Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul och drömmer om dagen då den ljusa smaklösa baguetten byts mot vörtbröd och det är på riktigt. Inte bara en fuskkänsla 2 månader för tidigt.

Av Gunilla Olsson - 24 oktober 2011 08:43

Vilken glädje jag kände när jag hittade nedan mail. Tänk att just jag blev utvald. Vilken fantastisk chans! När livet äntligen bestämmer sig för att belöna en måste man vara snabb på bollen så naturligtvis mailade jag snabbt över mina kontouppgifter till, vad det verkar, den mycket pålitliga Abdel. Ser fram emot hans överföring!


 

Av Gunilla Olsson - 21 oktober 2011 09:11

Jag älskar tanken på den kinesiska fabriksarbetare som är så ointresserad av sitt jobb att han inte reagerar på en order där beställaren säger sig ha aningen större vänsterfot än höger och behöver olika storlekar på sina tofflor. Ett borttappat decimaltecken är i vissa fall rätt avgörande.


Av Gunilla Olsson - 21 oktober 2011 08:49

Mina sympatier går denna morgon ut till Gry Forsell som haft en omöjlig uppgift då hon i timmars tid skulle vara förnuftets röst ensam i en studie med Anders Timell och Alex Schulman.


Det säger sig självt det är en nästintill övermänsklig uppgift. Hur mycket jag än gillar både Anders och Alex så kan deras benägenhet att spåra ur inte ignoreras.


Det var fnittrigt och tramsigt stundtals. Man kunde höra Alex fälla politiskt inkorrekta kommentarer som "tight som en etiopier", allt var som väntat utan allt för grova övertramp den timmen jag lyssnade.


Bara en gång hörde jag Gry skrika med panikslagen röst i falsett att Anders skulle vara tyst tills hon kom på att sätta på en låt och tillfälligt strypa mikrofonerna.


Det var när de inte kunde enas om vilken av morgonens nyheter de ville avhandla först. Gaddafis död eller Laila Bagges nyfödda son. Anders menade på att det var en och samma nyhet. Han drog sig inte för att påstå att det de facto var Gaddafi som var återfödd och gratulerade Laila och Niklas till lilla Muammar. Ju längre han gick detso hjärtligare skrattade Alex och detsom mer panikslagen lät Gry. Jag får erkänna att jag skrattade högt i den övrigt tysta tunnelbanevagnen.


Tappert kämpat Gry!



Av Gunilla Olsson - 20 oktober 2011 16:27

Jag vet inte varför mina föräldrar ville hålla mig tillbaka. Säkert var de oroliga för hur högt jag skulle flyga, hur långt jag kunde nå.


Innerst inne har jag alltid vetat att jag kunde ha stått på de stora scenerna och enligt denna artikel har jag helt rätt.


  


Tänk er, jag hade kunnat ha absolut gehör och hetat Olsson. Vilken kombination! Det är synd och skam att världen aldrig fick uppleva det.  

Av Gunilla Olsson - 20 oktober 2011 09:35

Det finns ett par nyhetshändelser jag minns från tidigt i mitt liv som på något vis rubbade hela min världsbild. Jag växte upp under skyddade och lyckliga omständigheter, precis som barn sig bör, och en del saker som sipprade igenom detta skydd var så ofattbara att de skakade mig djupt.


  


Ett av detta tillfällen var 1993 när mordet på James Bulger blev en toppnyhet. Det faktum att två 10-åriga pojkar på så grymt och utstuderat sätt kunde ta livet av ett annat barn verkade helt otroligt.


Tack och lov inträffar just denna typen av fall väldigt sällan. Det har gjort att jag alltid kommit ihåg James Bulger.


Det känns ofattbart att mer och mer pekar på att det inträffade i Ljungby nu är ett av de få undantagen.


 


Vilken oerhörd tragedi för alla inblandade. Inte minst för det barn som ska leva med konsekvenserna av sin handling i hela sitt liv och, i takt med att det växer upp, kommer att inse precis hur ödesdigra våra handlingar kan vara. ´


Om ni inte har sett den så se Boy A en film om vad som händer med ett sådant barn när det blir vuxet och bedöms redo för livet.

Skapa flashcards