Inlägg publicerade under kategorin Vänner

Av Gunilla Olsson - 29 mars 2012 19:00

Hade kompisar på besök i helgen. Har precis städat bort madrasser och täcken, nu återstår bara tvätten ikväll så är de flesta spåren borta sen. Men det är klart lite rikare blir man ju av en sådan helg oavsett.


Jag är en orchidé rikare   (jag ber er notera att den fortfarande lever)


Jag är många skratt rikare


Jag är en bukett tulpaner rikare (varför ingen bild på dessa?)


Jag är en förnedrande bowlingförlust rikare


Jag är två bowlingnördsvänner rikare


Jag är en välfylld kyl rikare, mest flytande föda.


Jag är många sångtimmar rikare, de mäts i kvantitet inte kvalitet.


Vad de inte visste dock är att jag också är ett nagellack rikare!



Älskar att du alltid glömmer något K. Snart kommer jag ha grymt snygga naglar. Tack till alla er andra också, men snålt att packa med er allt när ni drog.  

Av Gunilla Olsson - 22 mars 2012 16:45

Ja jag erkänner jag föredrar de besprutade stolt lysande gula stora bananerna framför de ekologiska mer sorgliga kantstötta små stackarna. Ja jag föredrar mina morötter homogena och likformade framför knöliga missformade ekologiska. Jag vet att det är vansinne men det är ett vansinne jag unnar mig.


Få saker får mig att se så rött som djurrättsaktivister, högljudda miljöpartister som hycklande glatt bolmar på en giftpinne som knappaste är fairtrade samtidigt som de predikar om hypotetiska risker med kärnkraft, eller allra värst palestinasjalar. Det finns inget i retoriken, framtoningen, eller samhällssynen jag delar och jag ser till att hålla mig långt borta.


Visserligen borde man kunna köpa ekologiskt utan att känna samröre med dessa grupper men för mig har de av någon anledning blivit för starkt förknippade med varandra.


Det kom därför som en smärre chock när bästa vännen K började uteslutande handla ekologiskt. Inte bara det, hon började köpa scarves producerade från påstådda blinda kvinnor i afrika och gick till alla möjliga extremer för att dämpa det dåliga världssamvetet.


Jag är fullt medveten om att jag låter som en hemsk människa. Kanske är jag det också. Jag vill tro att jag hittar andra sätt att ge och engagerar mig och att dessa bara inte passar mig. Jag deltar glatt i en kakbank med microlån, jag skänker en slant till behövande ibland när jag konfronteras med dem. Jag försöker att finnas till hands för vänner och familj med alla medel jag har. Jag engagerar mig ideellt i frågor jag brinner för, men kanske är det inte tillräckligt.


Igår letade jag matlagningsgrädde och irriterade mig på att det bara fanns 5dl av de förslutningsbara. Vill inte ha grädde som står och tar lukt av resten av kylskåpet. Tog en stund innan jag såg den. Mitt öga vandrar så vant förbi eko-symbolen så det tog ett tag innan jag insåg att den faktiskt fanns. Modell mindre och förslutningsbar.


 


Det störde mig att den var ekologisk och jag skrattade åt min egna dumhet. Hur kan det provocera mig så? Sen kom jag på alla gallskrik om hur miljöovänliga de där korkarna är och då kändes det som att det åtminstone gick på ett ut.

Av Gunilla Olsson - 16 mars 2012 08:31

Har vi inte alla haft en kompis som man under de så oklädsamma tonåren drogs till som en magnet, men egentligen helst ville undvika att stå för nära för att slippa jämföras med.


För mig var Ninni Bautista den tjejen. Hon lockade människor till sig med sådan självklarhet, skrattade så naturligt, var vacker som en dag och sjöng som en gudinna. Jag kunde avsky hur tafatt jag kände mig i sammanhanget, men det gick inte att lasta henne för. Hennes sympatiska sätt och inbjudande charm gjorde henne omöjlig att inte älska. Hon var som ett 4-färgstryck på högglansigt papper och jag kände mig som en hafsig skiss på en solkig servett brevid.


Det är inte lätt att tävla med stjärnglans. Tack och lov går åren och till motsats från tonåren kommer man att glädjas med andras framgångar, styrkor och kvaliteter. Och i en perfekt värld även med sina egna.


Idag kunde jag inte vara stoltare över att jag tidigt visste om en av landets bäst bevarade hemligheter. Att jag sen länge varit medveten om vad Ola Salo, Carola, Petter och Magnus Uggla först de senaste veckorna fått upptäcka. Att jag alltid insett vad svenska folket först nu får se. Ninni Bautista hör hemma på de stora scenerna!


Ikväll står hon i semifinal i The Voice och jag förlitar mig på er kära läsare för att rösta henne vidare. Jag har sen länge slutat tävla med hennes stjärnglans, nu njuter jag hämningslöst av att sola mig i den. Det borde många fler med mig göra!




Jag får inte bädda in videon som jag önskar men HÄR hittar ni hennes senaste framträdande.



Av Gunilla Olsson - 22 februari 2012 08:19

Jag älskar att få blomsterbud. Vilken tjej gör inte det? Det är något magiskt med att få det levererat till dörren, skala av pappret och läsa de få utvalda orden på medföljande kort. Trots att man både fått och gett några blomsterbud genom åren var det nog först igår jag förstod vidden av signalen de sänder.


-Du har fått paket, ringde de och sa från receptionen. Det var ett samtal jag väntat på eftersom min vän L bett om hjälp att ta med en blomsterbukett till gemensamma vännens A konsert den kvällen. Ingen stor grej alls tyckte jag, bara buda buketten till jobbet så tar jag med den.


Men när jag kom ner satt M bokstavligen och studsade på stället med hemlig min.


-Vad bra, de har kommit sa jag lite likgiltigt och såg med en gång vilken besvikelse jag orsakade henne. Jag hasplade ur mig en förklaring om att de inte var till mig och gjorde nog det hela bara värre och värre för varje ord.


En smart tjej hade lärt sig av sitt misstag. Dessvärre är jag inte alltid en sådan utan jag fortsatte eftermiddagen med att ärligt svara att de inte var till mig, jag fyller inte år eller vad som nu var lämpligt svar på alla de frågor som kom min väg. Idel besvikna ansiktsuttryck då min story inte visade sig mer spännande än så. Trevligt att så många unnar mig blommor såklart men det hela kändes smått oproportionerligt och jag längtade efter att lämna kontoret och istället möta anonyma människor som spekulerar i tysthet kring blomsterbuketter på armen.


Jag fick som jag ville och på tunnelbanan var det få som intresserade sig för mig och min bukett. Desto värre blev det dock när jag väl anlände till konserten och möttes av:

- Ååå du har blommor med dig vad gulligt.

- Duktigt att ha blommor med sig, det skulle man haft såklart. osv osv.

Igen fick jag börja rätta ut missförstånden och drog en suck av lättnad då det fanns en hink att trycka ner buketten i bland andra.


Det var en kanonfin bukett och jag önskar att jag hade gjort mig förtjänt av den eller kunde ta credden för den, men tillslut hamnade den åtminstone i rätta händer. Kvällen var din A och den var magisk. Stort grattis till dig!


Jag gick hem helt förundrad att man lyckats hitta 4 unga snygga kvinnliga hornister och vilken glädje detta måste ha varit för den annars så mansdominerade blåsorkestern. Vem visste att hornisten är blåsorkesterns motsvarighet till en high school cheerleader? Och vilket instrument spelas av quarterbackens motsvarighet? Vill bara veta ifall man skulle ge sig på att skriva filmmanus om orkesterromantik.

Av Gunilla Olsson - 14 februari 2012 08:29

Jag drar på munnen när jag läser dagens Metro. Den är politiskt korrekt och försiktig på alla sätt och vis. Jag vet inte om det är rättvist men jag uppfattar det som väldigt svenskt. Kanske är det en åkomma även i många andra länder det låter jag vara osagt.


Redan på första sidan slår man fast dagens tema:


 


Med tanke på dagens datum känns det både naturligt och väntat. Metro gillar temanummer och Alla Hjärtans Dag är naturligtvis en tacksam grund för en sådan. So far so good.


Bläddrar man sen igenom tidningen följer diverse rubriker som klingar väl med temat. Där finns också de obligatoriska rubrikerna satta för att ingjuta hopp i oss "stackars" singlar.


   


Jag upplever det lite fånigt men visst låt vara. Det jag tycker är mest intressant dock är de annonser och artiklar som går än längre i att vara säkra på att alla känner igen sig och känner sig inkluderade.


 

 


Måste verkligen varje dag handla om alla? Måste vi alla ha och ges rätten att dagligdags känna oss inkluderade? Kan inte Alla Hjärtans Dag helt enkelt få handla om de som vill fira den person de älskar? Måste där verkligen tas hänsyn till alla andras livssituation istället för att ohämmat hylla den romantiska kärleken?


Nu kommer några av er protestera och mena på att det finns många sorters kärlek. Visst är det så. Men det finns också andra dagar på året tillägnade andra relationer och annan typ av kärlek. Mor- och Farsdag för att ge det mest uppenbara exemplet.


Alla kommer inte att få uppleva all typ av kärlek och det är naturligtvis helt ok men framförallt en fråga som kan lyftas 364 andra dagar under året. Det är lite som att vara på någon annans födelsedagsfest. Det var många år sen sist jag kände mig avundsjuk när paket öppnades och ljus blåstes ut utan att det var min tur. Alla dagar handlar inte om mig.


Alla hjärtans dag är för mig som singel inte en dag jag känner att jag överhuvudtaget måste förhålla mig till. Varför Metros redaktion känner ett behov av att likväl inkludera mig är för mig ett mysterium.


Jag hoppas ni alla mina vänner som har kärleken i ert liv frossar i den lite extra idag utan att sända mig en enda tanke. Precis som det ska vara!



Av Gunilla Olsson - 13 februari 2012 08:28

Tidigt igårmorse började jag och min vän G att rulla milen upp mot Borlänge. Vägarna var förvånansvärt bra och vi kom fram på tok för tidigt. Insåg att vi helt klart varit överambitiösa och lätt hade kunnat unna oss en halvtimme till sömn egentligen, men gjort var gjort och Borlänge bjöd oss på en fantastiskt vacker dag både ute och inne.


Mina resor norröver är få och jag minns väl första gången jag besökta denna lilla stad i Dalarna. På den tiden bodde jag med bästa dalkullan M och hon ville visa, oss smålandsflickor hon delade lägenhet med, hembyggden. En helg i Borlänge innefattade, årets storfilm Love Actually, på en något mindre biograf, dans på lokal där gamla bekantingar till M var klart överrepresenterade och lite shopping på Kupolen. Ungefär det förväntade med andra ord. Sen en massa asgarv men det förstod ni väl av sällskapet vi var i.


Till historien hör dock att en av föräldrarnas bilar, då en vit honda accord, hade gått sönder i Ljusdal några månader tidigare på väg upp mot Östersund. Jag och min vän K tog tåget dit för att hämta bilen och istället köra ner till Borlänge, för att möta resten av tjejerna där. När bilen var på väg upp mot Östersund var det torra höstvägar, dessa hade bytts mot betydligt halare vintervägar. Däcken hade dessvärre inte bytts.


Vi sladdade oss genom landskapet i Bandyriket. Vår vana trogen kunde vi inte låta bli att håna de något exotiska obekanta inslagen. I fokus hamnade de röda vägarna. Snyggare javisst men höjden av fåfänga att smycka sin asfalt röd. Vid bensträckare passade jag på att ringa det årets flirt vars hemstad jag då faktiskt råkade stå i. Han förklarade tålmodigt att den röda asfalten var för min skull och gav lite extra friktion till mina blankslitna sommardäck. Jag var lite mer tacksam för den röda färgen efter det samtalet. Den skulle komma att behövas med tanke på den läskiga snöstorm som slog till precis lagom till att vi skulle hem till 08-land.


Igår var bilen bekväm och vinterdäcken pålitliga då vi susade hem igen sen eftermiddag. Jag har kört den där sträckan några gånger sen den där första tjejhelgen men hittills aldrig lyckats göra det utan att vara tacksam att vi tog oss hem i snöstormen den där gången.


Ikväll ska jag på "dejt" med dalkullan M. Visst är det härligt när minnen och vänskaper består!



Av Gunilla Olsson - 9 februari 2012 16:07

Hade vännina H över på middag i tisdags och bjöd på barnens och kanske även min favorit, köttbullar med mos och gräddsås.


Jag trodde i många år att jag inte gillade potatismos. Det var bara för att jag aldrig smakat mitt eget. Det är ju asgott! Vill ni bjuda mig på middag och mos en dag, så kommer jag gärna om jag får göra moset.


Nu till saken. Jag fick en del köttbullesmet över som jag i all husmoderlighet tänkte ta tillvara på idag. Jag fick den brillianta ideén att ge mig på en favorit från barndomen. Ja ni vet på den tiden då jag inte gillade mos. Något vagt minne hade jag av att mamma la köttbullesmet på en smörgås och stekte hela mackapären för att sen i färdigt format kalla den för Parisare. Av någon anledning var de omöjliga att särskilja från Fattiga Riddare. Inte smakmässigt men namnmässigt då de både defacto var stekt bröd.


Visst låter det som hittepåmat? Men jag kollade med lillasyster U och hon hade kommit att tänka på dem häromdagen hon med. En snabb googlesökning berättar ju dessutom att det faktiskt finns recept och annat som gör rätten fullt legitim. Rödbetor ska tydligen hackas i smeten också tycker receptförfattarna, men de serverade mamma alltid vid sidan, och duger det åt henne duger det åt mig.


Jag kommer på mig själv att se fram emot kvällens måltid bara delvis för att den innehåller Parisare men mest för att de ska förtäras med stekt ägg som tillbehör.


Blir inte de flesta maträtter som serveras med ägg i någon form magiskt goda?

Spenatsoppa med ägghalva

Carbonara med äggula
Laxtoast med pocherat ägg

Till och med en tråkig pyttipanna blir ju tokgod med ett krämigt perfekt stekt ägg.


Vilket jättelångt inlägg för något så här totalt ointressant som mina middagsplaner. Men jag behöver komma in i skrivandet igen så jag låter bli att redigera ner det.


För er som inte orkade läsa så har jag full förståelse. Det räcker som så ofta annars, att bara titta på bilden.


 

Av Gunilla Olsson - 15 december 2011 16:00

Dragkedjan på ena halvan av mitt favoritstövelpar har gått sönder. Jag har inte kommit mig för att lämna in dem för en ny utan har istället spenderat större delen av hösten i mina så kallade reservstövlar. Höga svarta stövlar ingår i vardagsuniformen och är helt oumbärliga.


Nu senaste dagarna känner jag hur även ena reservstövelns dragkedja trilskas lite. Det är alltid mitt på, man märker att gängorna i dragkedjan är lite slitna och varje gång man ska lirka sig förbi känns det kritiskt. Jag vet att den när som helst kommer att ge upp.


Imorse övervägde jag därför att packa ner mina favoritstövlar och se till att få dem inlämnade för att vara förberedd den dagen dragkedjan har fått nog. Men jag är inte drottning av rationaliseringar för intet.


Det är trots allt motsatt stövel i paret vars dragkedja nu är inne på sista rycket. Är jag för gammal för att gå i olika och låtsas som att jag bara bytt ena skon med bästisen som det ultimata tecknet på vänskap?


En gång i tiden kom man ju undan med det. Tänk att få vara ung igen! 

Skapa flashcards