Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Gunilla Olsson - 28 mars 2012 16:45

Vaknade med ett skratt vid 5 imorse. Jag minns inte alls drömmen som ledde upp till skrattet men jag minns att det var den absurda tanken på mig som en mini-van ägare som lockade fram skrattet.


Då jag inte kunde somna om började jag fundera kring det faktum att jag nog en gång i tiden faktiskt trodde att en mini-van ingick i min framtid. Jag var uppvuxen med en sådan och många vänners familjer hade liknande fordon. Det kändes som en naturlig del av ett vanligt liv helt enkelt. Nu var det istället en så absurd tanke att mitt egna skratt väckte mig.


Jag känner fortsatt idag en massa folk med familjer och stora bilar. Mina syskon, mina vänner och bekanta. Jag vet att de inte bara leker "mamma pappa barn" jag har bara aldrig på riktigt insett att det nu är mina jämngamla som lever det livet jag minns som mina föräldrars generations liv.


Jag surfar runt på facebook på vänners bilder och det hela bekräftas. Vilken grej! Tanken på att det skulle vara jag är fortfarande skrattretande, men tanken på jämnåriga som varje dag lassar sin familj ut och in ur en sådan bil är imponerande och hisnande! De där små dagliga valen gör helt klart slutdestinationen en helt annan.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 28 mars 2012 11:58

En av de ljudillustrerade frågorna i Mix Megapols "Duellen" i morse var en låt med dansbandet Schytts. Frågan var vilket allsvenskt fotbollslag de sjöng om och jag tyckte det var på tok för lätt.


Den hade jag och mina 10 syskon kunnat svara på på nolltid. Inte bara det, vi hade kunnat sjunga med i texten.


Det hör till god uppfostran och inget annat. Vår pappa såg till att vi trots att vi bodde i exil i Jönköping visste vilket lag det var som gällde. Skivan hackade och raspade, men det hindrade honom inte ifrån att spela den om och om igen tills texterna verkligen satt där.


 


Det hände att man fick gå tidigt från skolan för att vi skulle hinna till Ullevi för att på riktigt få se vad alla de där sångerna egentligen handlade om.


Det gav resultat. Visst är det Blåvitt som gäller och visst är det kul att Fotbollen drar igång nu när de bestämde sig för att ställa in hockey-slutspelet av någon märklig anledning.


Hade ni inte en lika snäll pappa och en lika god uppfostran som mig så bjuder jag er här på några sköna toner. Det är aldrig för sent, texten fastnar nog om du ger det ett ärligt försök.


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 23 mars 2012 13:02

Grannen gjorde stora ögon igår när vi efter sällskap upp i hissen möttes av denna syn utanför min dörr. Lillebror S hade levererat.


 


Tydligen hade grannen ingen aning om att man kan ringa Svenska Lantchips, direkt till fabriken och få leverans till dörren samma dag. Kan inte alla det? Märkligt.


Hans tjej är tydligen dessutom chipsoman och informationen hade helt klart varit värdefull för dem. Som ni ser saknas en påse i lådan och det var jag i ren barmhärtighet som osjälviskt delade med mig. Allt för grannsämjan. Pay it forward kan man nog också kalla det.


Jag fick lov att blogga om detta på ett villkor att ni alla går in och likear Svenska Lantchips på facebook så sätt fart nu. Vill se en explosion i siffror där idag.


Där kan man läsa om intressanta saker som Lillebror S inlägg idag tex.


 


Se nu till att hålla er uppdaterade. Imorgon kanske frukostdilemmat är ett helt annat.


Lägg gärna märke till den så noggrant utvalda och riktade reklamen under också. Han får hjälp att bli av med frukosten och sen kan Lina visa honom vad riktig mat är när han väl tröttnat på chipsen. Nej jag skojar bara, lantchips tröttnar man aldrig på.

Av Gunilla Olsson - 20 mars 2012 13:09

Sen jag vinkade hejdå till den svarta Audin i lördags eftermiddag har jag bannat mig själv för att jag inte tog någon bild på snyggaste tjejgänget som gjorde stan med mig i lördags.


Jag hade med mig brorsdöttrarna E-K, C och E samt systerdotter L ut på lunch och barnmatiné. Det slog mig vilka storstadsbrudar dessa kommer bli när de med handväskor, höga stövlar och dylika attiraljer gjorde mig sällskap in i tunnelbanevagnen. De kändes så stora och världsvana, om jag jämför med de första stapplande utflykter vi gjorde när deras föräldrar först började våga låna ut dem på sådana.


De skrattar och fnissar och umgås som vilka tjejkompisar som helst. Jag får vara med jag också och de tycks aldrig tröttna på mina anekdoter om tokigheter de gjorde som små. Kanske känner de sig också lite större då de kan skratta åt sitt yngre jag.


Föreställningen var alldeles lagom och fängslade både dem och mig.


 


Men dagens höjdpunkt måste ha varit när de efter viskningar kring bordet kom överens om att det var bra timing att överlämna detta till mig.


 


Tack gulliga ni! Jag sörjer redan den dagen ni kommer vara på tok för coola för att ha moster/faster med då ni tjejsnackar över en lunch i stan.

Av Gunilla Olsson - 13 februari 2012 08:28

Tidigt igårmorse började jag och min vän G att rulla milen upp mot Borlänge. Vägarna var förvånansvärt bra och vi kom fram på tok för tidigt. Insåg att vi helt klart varit överambitiösa och lätt hade kunnat unna oss en halvtimme till sömn egentligen, men gjort var gjort och Borlänge bjöd oss på en fantastiskt vacker dag både ute och inne.


Mina resor norröver är få och jag minns väl första gången jag besökta denna lilla stad i Dalarna. På den tiden bodde jag med bästa dalkullan M och hon ville visa, oss smålandsflickor hon delade lägenhet med, hembyggden. En helg i Borlänge innefattade, årets storfilm Love Actually, på en något mindre biograf, dans på lokal där gamla bekantingar till M var klart överrepresenterade och lite shopping på Kupolen. Ungefär det förväntade med andra ord. Sen en massa asgarv men det förstod ni väl av sällskapet vi var i.


Till historien hör dock att en av föräldrarnas bilar, då en vit honda accord, hade gått sönder i Ljusdal några månader tidigare på väg upp mot Östersund. Jag och min vän K tog tåget dit för att hämta bilen och istället köra ner till Borlänge, för att möta resten av tjejerna där. När bilen var på väg upp mot Östersund var det torra höstvägar, dessa hade bytts mot betydligt halare vintervägar. Däcken hade dessvärre inte bytts.


Vi sladdade oss genom landskapet i Bandyriket. Vår vana trogen kunde vi inte låta bli att håna de något exotiska obekanta inslagen. I fokus hamnade de röda vägarna. Snyggare javisst men höjden av fåfänga att smycka sin asfalt röd. Vid bensträckare passade jag på att ringa det årets flirt vars hemstad jag då faktiskt råkade stå i. Han förklarade tålmodigt att den röda asfalten var för min skull och gav lite extra friktion till mina blankslitna sommardäck. Jag var lite mer tacksam för den röda färgen efter det samtalet. Den skulle komma att behövas med tanke på den läskiga snöstorm som slog till precis lagom till att vi skulle hem till 08-land.


Igår var bilen bekväm och vinterdäcken pålitliga då vi susade hem igen sen eftermiddag. Jag har kört den där sträckan några gånger sen den där första tjejhelgen men hittills aldrig lyckats göra det utan att vara tacksam att vi tog oss hem i snöstormen den där gången.


Ikväll ska jag på "dejt" med dalkullan M. Visst är det härligt när minnen och vänskaper består!



Av Gunilla Olsson - 19 december 2011 12:58

"Your know your mood swings are kinda giving me whiplash" kände jag för att ringa Mix Megapol och säga då de under förmiddagen spelade:



Tätt följd av:



Känner ni igen citatet förresten? Syster C vet så hon får inte gissa.



Av Gunilla Olsson - 15 december 2011 20:00

Jag tror att jag tidigare nämnt att min bror M är extremt snäll och hjälpsam. Kanske sa jag lurad men jag menade snäll. Ni kan läsa om det här.


Han har under året varit mer än generös med den i inlägget nämnda bil och löst ett antal kniviga situationer åt mig på så sätt.


När Microsoft på sedvanligt vis önskade mig God Jul med en fin julgran kändes det därför naturligt att erbjuda den till min bror och hans familj. Gran i min lägenhet i år var inte att tänka på, men klart de skulle ha en.


 


Han tog tacksamt emot och erbjöd sig att byta den mot en gåva även han belönats från familjevännen Microsoft. Samma kväll kom han förbi och överlämnade en sprillans ny X-box 360 han inte hade användning av.


 


Jag vet inte hur ni känner kära läsare. Jag kan inte riktigt undvika att känna att min gåva föll sig rätt platt i jämförelse. Hade varit lätt att påstå att jag vunnit än en gång. Att jag lurade honom igen. Men jag undrar om inte det vore att utmana ödet.


Ska han någon gång kräva in sin tacksamhetsskuld står jag grundlurad! Var står en gran kontra en X-box i Uscados tro?

Av Gunilla Olsson - 14 december 2011 16:10

Vårt hem har alltid karakteriserats av en rå men hjärtlig ton. Skämten har haft högt i tak men när sen tragedin slagit till har gruppen snabbt slutit samman.


Få är de som endast känner en i syskonskaran. Vi är lite av flockdjur och det är lätt hänt att man får några på köpet om man gör misstaget att närma sig en av oss.


Som mellanbarn hör man hemma överallt och ingenstans. Man är inte en självklar del av den äldre syskongruppen och man är absolut inte en självklar del av den yngre. Man åtnjuter lyxen av att få flyta lite emellan samtidigt som man ständigt löper risken att falla mellan stolarna.


Det är som det är och går oftast att bara skoja åt. Jag skämtar med syskonen om att de oftare svarar när jag ringer från mitt jobbnummer som de inte lagt in, än när mitt namn blinkar på displayen. Jag bjuder på det och lägger ingen större värdering vid det. Det har liksom aldrig fått mig att ifrågasätta släktskapet!


Nu råkade jag dock snegla på min familjelista på Facebook. (Min far är 40-talist och har därmed giltig frånvaro.)


 


Vad exakt är det A och H väntar på kan man fråga sig? Hade jag varit adopterad tror jag det hade kommit fram vid det här laget!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se