När man efter att ha väntat ut en regnskur med en sushi och goda vännen A strosar Götgatsbacken ner mot Medborgarplatsen kan man se än det ena och än det andra.

Först kanske stans last standing cowboy skrittar förbi.

Och som vore det inte nog kanske man sen möter ingen mindre än Mats Egnell.

Eventuellt var det några fler som vände sig om efter hästmannen och några mindre som förstod att vända sig om efter den mycket begåvade innebandyspelaren.

Själv uppskattade jag mötet med bägge denna tisdagskväll.

Idag har jag ett relativt viktigt möte som jag funderat över att få till sen tidigt i höstas.

Först för 2 månader sen fick jag klart för mig vem mötet borde hållas med för önskad effekt och efter oändligt antal avbokningar ska det idag bli av.

Önska mig lycka till! Med så lång uppladdning vill det till att mötet levererar för att jag ska känna mig nöjd med dagen.

De här ser väl ändå harmlösa nog ut?

Tydligen är de farligare vapen än väntat och här ser ni vad som händer när de slinter och stöter emot en fingertopp.

Jag stod i köket och hade en kniv i handen men det var ofarlig i jämförelse. Frågar någon imorgon kanske det är den jag hänvisar till dock. Låter åtminstone lite mindre fjantigt än sanningen. 

Jag är fri från sådana i traditionell bemärkelse men har ändå ovanligt många "issues".

Ska absolut inte ta upp allt och alla här då det skulle bli tidernas längsta blogginlägg, men ni som känner mig vet att jag kan ha en hel del åsikter om allt från blandning i godispåsar till ljudet av smörkniven mot smörpaketet.

Den sak jag kanske är mest allergisk mot av alla är ljudet av bestick mot tänderna. Det kan förstöra vilken middag som helst.

Jag hade en gång en roommate som var en mycket högljudd (i mina mått mätt) ätare till en dag jag inte stod ut längre och visade hur man ljudlöst tar maten med läpparna. Hon var en smart tjej och lärde sig snabbt så vi kunde fortsätta njuta av varandras sällskap vid middagsbordet.

Jag ryser bara jag skriver detta. Tanken på detta metalliska ljud mot emaljen. Det gör ont i hela mig.

Jag trodde att prövningens tid var över. För er som nu sitter och funderar över om ni är en person med sådana ovanor så vågar jag lova att chansen är rätt liten. De flesta tar maten med läpparna precis som de flesta vet att man inte stoppar hela flaskhalsen i munnen.

Men nu har jag träffat ännu en tandätare. En kollega till mig rör gaffeln mot tänderna som hade han Parkinsons och har svårt att hitta rätt. Taktiken att undvika hans lunchbord börjar bli svårare och svårare. Vad är nästa steg, en anonym lapp?

Idag ignorerar jag lunchen helt och mättar mig med god litteratur. Kom ihåg kära läsare, använd läpparna och tugga sen med stängd mun.

Precis som saker alltid kan bli lite bättre så kan de faktiskt också bli lite värre. Jag trodde jag nådde botten av ineffektivitet på jobbet igår. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hur många vägar jag testade, hur kreativt jag än letade, jag kom absolut ingen vart.

Idag inledde jag arbetsdagens "att göra lista" med den trösterika tanken "det kan i alla fall inte bli sämre än igår".

Ack så fel jag hade. Tack och lov för morgondagar!

I ett försök att vara förståndig ställer man in kvällens aktiviteter och åker hem. Man tar ryggläge på soffan och skjuter på alla måsten för att bekämpa lurande bakterier eller virus som vill en illa.

Efter ett tag känner man hur man vid varje blinkning mer motvilligt öppnar ögonen igen. Man vet att man borde gå in och lägga sig på riktigt. Men det är så skönt under filten. Man vill inte riskera att kvickna till utan unnar sig istället att dåsa bort. Det känns så rätt, men man vet att det är så fel.

Det är först när man vaknar vid 04:13 med stel nacke och olyckliga, sträcksugna ben som man bannar sin enfald. Bädda upp sängen är då inte längre någon vits med och redan där och då vet man att man resten av dagen kommer att få betala för sin innefektiva sömn den natten.

Godmorgon kära läsare! Så blev min tisdag till onsdag.

Med tanke på gårdagens inlägg så är det lika bra att visa även nästa lik.

I det här fallet vill jag hävda att jag är helt oskyldig. Senast jag såg den här lilla rackaren var han levnadsglad, busig och hade en glimt i ögat. 

Halvhjärtat riktade jag ett slag mot honom med mitt "weapon of choice" (en bok), men han studsade glatt kring listen där tak och vägg möts. Dit upp når jag inte och orkade inte klättra. 

Det är lätt att tro på indicer och dra slutsatsen att det är Fröken Olsson i Vardagsrummet med Boken som är skyldig. 

Jag hävdar med bestämdhet att jag misslyckat viftade en bok i hans riktning för att sen släcka lampan och säga godnatt i hopp om att han skulle stanna i vardagsrummet.

Han var vid livet sist vi sågs och jag har ingen aning om vad som hänt därefter. Ett osannolikt händelseförlopp men fortfarande sant. I plead not guilty, your Honor!

I många svenska deckare tycks tesen vara att sommarvärme gör oss mordiska. Det är alltid ovanligt hett, inte bara vanlig hetta utan värmerekord, hetaste sommaren i mannaminne och luften dallrar. Så hett är det i svenska deckare. 

Sen sker det mest bestialiskt tänkbara mord och poliserna får trotsa värmen och semestern och ta sig an fallet. 

Jag har inte riktigt förstått varför det alltid ska vara sommar och varför hettan nästan får en huvudroll i boken. Men det brutala mordet som jag nyss utförde på en geting i min bakugn till lägenhet kändes onekligen mycket tillfredställande. Kanske är det helt enkelt roligare att mörda på sommaren.