Inlägg publicerade under kategorin Film/Musik

Av Gunilla Olsson - 2 april 2012 08:42

Vanligtvis är jag den typiskt duktiga flickan. Jag vill tro att min Kristna livsåskådning och tro vanligtvis yttrar sig i att jag vill andra människor väl.


Ändå är det något med den här låten som rör mig, får mig att vilja skriksjunga med och dedikera den till ett fåtal utvalda.



Ja gott folk där har jag sparkat igång min vecka.


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 28 mars 2012 11:58

En av de ljudillustrerade frågorna i Mix Megapols "Duellen" i morse var en låt med dansbandet Schytts. Frågan var vilket allsvenskt fotbollslag de sjöng om och jag tyckte det var på tok för lätt.


Den hade jag och mina 10 syskon kunnat svara på på nolltid. Inte bara det, vi hade kunnat sjunga med i texten.


Det hör till god uppfostran och inget annat. Vår pappa såg till att vi trots att vi bodde i exil i Jönköping visste vilket lag det var som gällde. Skivan hackade och raspade, men det hindrade honom inte ifrån att spela den om och om igen tills texterna verkligen satt där.


 


Det hände att man fick gå tidigt från skolan för att vi skulle hinna till Ullevi för att på riktigt få se vad alla de där sångerna egentligen handlade om.


Det gav resultat. Visst är det Blåvitt som gäller och visst är det kul att Fotbollen drar igång nu när de bestämde sig för att ställa in hockey-slutspelet av någon märklig anledning.


Hade ni inte en lika snäll pappa och en lika god uppfostran som mig så bjuder jag er här på några sköna toner. Det är aldrig för sent, texten fastnar nog om du ger det ett ärligt försök.


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 16 mars 2012 08:31

Har vi inte alla haft en kompis som man under de så oklädsamma tonåren drogs till som en magnet, men egentligen helst ville undvika att stå för nära för att slippa jämföras med.


För mig var Ninni Bautista den tjejen. Hon lockade människor till sig med sådan självklarhet, skrattade så naturligt, var vacker som en dag och sjöng som en gudinna. Jag kunde avsky hur tafatt jag kände mig i sammanhanget, men det gick inte att lasta henne för. Hennes sympatiska sätt och inbjudande charm gjorde henne omöjlig att inte älska. Hon var som ett 4-färgstryck på högglansigt papper och jag kände mig som en hafsig skiss på en solkig servett brevid.


Det är inte lätt att tävla med stjärnglans. Tack och lov går åren och till motsats från tonåren kommer man att glädjas med andras framgångar, styrkor och kvaliteter. Och i en perfekt värld även med sina egna.


Idag kunde jag inte vara stoltare över att jag tidigt visste om en av landets bäst bevarade hemligheter. Att jag sen länge varit medveten om vad Ola Salo, Carola, Petter och Magnus Uggla först de senaste veckorna fått upptäcka. Att jag alltid insett vad svenska folket först nu får se. Ninni Bautista hör hemma på de stora scenerna!


Ikväll står hon i semifinal i The Voice och jag förlitar mig på er kära läsare för att rösta henne vidare. Jag har sen länge slutat tävla med hennes stjärnglans, nu njuter jag hämningslöst av att sola mig i den. Det borde många fler med mig göra!




Jag får inte bädda in videon som jag önskar men HÄR hittar ni hennes senaste framträdande.



Av Gunilla Olsson - 14 mars 2012 16:00

Jag älskar det faktum att SVT imorse "påade" sin intervju med Stefan Edberg med dessa toner.



Jag skrev igår om associationer och det introt för mig är fullt av positiva betingelser.


Citaten kommer till mig per omgående:

"Sicka flätor"

"Mojjan ska också tävla"

"Så får vi skyllen"

"Vi skriver Köpenhamn på skylten"

"Vi får väl ta mina pengar då"

osv osv..


Är det någon av er stackars läsare som missat serien Smash? En serie som är bra mycket mer än den utlovar, helt klart ett serve-ess i min bok, så utbildar jag er gärna! Den står i DVD-hyllan och nyttjas på tok för sällan. Bjud in er själva på en helkväll så kör vi!


Av Gunilla Olsson - 22 februari 2012 19:00

Minns ni hur jag bloggade om Björn Ranelid när det annonserades att han skulle delta i Melodifestivalen? Annars går det att läsa här.


Jag har sen hans faktiska deltagande (som jag inte såg på "riktigt" utan bara sett i efterhand) inte orkat bemöda mig med att kommentera det uppenbara. Allt sas på Twitter den kvällen. Jag har inget nytt att bidra med och tycker inte att det är värt de få minutrarna det skulle ta att plita ner min uppgivenhet till läsbara ord.


Däremot roades jag över att se att Fredrik Backman denna begåvade skribent tagit samma grepp och dragit samma slutsats som jag gjorde då det begav sig. Hans text hittar du här.

Av Gunilla Olsson - 22 februari 2012 08:19

Jag älskar att få blomsterbud. Vilken tjej gör inte det? Det är något magiskt med att få det levererat till dörren, skala av pappret och läsa de få utvalda orden på medföljande kort. Trots att man både fått och gett några blomsterbud genom åren var det nog först igår jag förstod vidden av signalen de sänder.


-Du har fått paket, ringde de och sa från receptionen. Det var ett samtal jag väntat på eftersom min vän L bett om hjälp att ta med en blomsterbukett till gemensamma vännens A konsert den kvällen. Ingen stor grej alls tyckte jag, bara buda buketten till jobbet så tar jag med den.


Men när jag kom ner satt M bokstavligen och studsade på stället med hemlig min.


-Vad bra, de har kommit sa jag lite likgiltigt och såg med en gång vilken besvikelse jag orsakade henne. Jag hasplade ur mig en förklaring om att de inte var till mig och gjorde nog det hela bara värre och värre för varje ord.


En smart tjej hade lärt sig av sitt misstag. Dessvärre är jag inte alltid en sådan utan jag fortsatte eftermiddagen med att ärligt svara att de inte var till mig, jag fyller inte år eller vad som nu var lämpligt svar på alla de frågor som kom min väg. Idel besvikna ansiktsuttryck då min story inte visade sig mer spännande än så. Trevligt att så många unnar mig blommor såklart men det hela kändes smått oproportionerligt och jag längtade efter att lämna kontoret och istället möta anonyma människor som spekulerar i tysthet kring blomsterbuketter på armen.


Jag fick som jag ville och på tunnelbanan var det få som intresserade sig för mig och min bukett. Desto värre blev det dock när jag väl anlände till konserten och möttes av:

- Ååå du har blommor med dig vad gulligt.

- Duktigt att ha blommor med sig, det skulle man haft såklart. osv osv.

Igen fick jag börja rätta ut missförstånden och drog en suck av lättnad då det fanns en hink att trycka ner buketten i bland andra.


Det var en kanonfin bukett och jag önskar att jag hade gjort mig förtjänt av den eller kunde ta credden för den, men tillslut hamnade den åtminstone i rätta händer. Kvällen var din A och den var magisk. Stort grattis till dig!


Jag gick hem helt förundrad att man lyckats hitta 4 unga snygga kvinnliga hornister och vilken glädje detta måste ha varit för den annars så mansdominerade blåsorkestern. Vem visste att hornisten är blåsorkesterns motsvarighet till en high school cheerleader? Och vilket instrument spelas av quarterbackens motsvarighet? Vill bara veta ifall man skulle ge sig på att skriva filmmanus om orkesterromantik.

Av Gunilla Olsson - 19 december 2011 12:58

"Your know your mood swings are kinda giving me whiplash" kände jag för att ringa Mix Megapol och säga då de under förmiddagen spelade:



Tätt följd av:



Känner ni igen citatet förresten? Syster C vet så hon får inte gissa.



Av Gunilla Olsson - 12 december 2011 08:46

Ni minns kanske hur Noomi Rapace beklagade sig i LA Times för ett år sen.

 


Uttalandet fick rättvist ta en del spe och hån. Få är vi väl som skulle vända oss efter Noomi på stan såvida inte hon var utspökad som Salander. Det ligger liksom i vår svenskhet att inte låta oss imponeras. Min uppfattning är att vi allt som oftast gör vårt bästa för att verka totalt oberörda snarare än att vi anstränger oss för att ta kontakt. Uttalandet kan inte annat än att tolkas som att hon drabbats av total hybris.


Kanske var det Noomis bristande förståelse för ett internationellt mediaklimat då hon trampade i klaveret den gången. Att hon trodde att det gick att prata på det viset i USA för att bygga en image av hennes storhet, utan risk för att det skulle uppdagas i jante-lagslandet hon lämnat. Jag trodde hon lärt sig sin läxa.


Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera när jag hörde henne intervjuas i SVT imorse.


Hon är i Sverige för att lansera Sherlock Holmes, hennes första stora Hollywoodroll och hon vill på fullt allvar påstå att hon inte visste i vilket land hon vaknade imorse.


Jo det låter helt rimligt Noomi. Vi förstår att du reser mycket och jag kan förstå om du missar om du är i Zûrich eller Bern för stunden. Men det finns inte en chans i världen att du inte är väldigt medveten om när du kommer tillbaka till din hemstad för att lansera och fira ditt internationella genombrott.


Det måste vara hemskt ansträngande att vara Noomi Rapace. Att så desperat vilja framstå som kreddig och konstnärlig och distansera sig från Hollywood-klyschan men samtidigt vilja framhäva sin egna storhet och framgång. Jag förstår dilemmat Noomi. Det kan inte vara lätt. Men erkänn slaget förlorat. Jag vill inte höra dig i fler intervjuer prata om hur annorlunda Hollywood är från vad du trodde. Hur mycket konstnärlig frihet du får i dessa stora roller. Det är ok, du väljer glamouren framför stadsteatern. Ingen missunnar dig detta. Galen vore man om man valde annorlunda.


Ställ dig bara upp och skrik "JAG ÄR LYCKAD, JAG TJÄNAR EN MASSA PENGAR, JAG ÄR BERÖMD OCH JAG ÄLSKAR DET". Jag tror det skulle vara hemskt befriande både för dig och oss.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se