Inlägg publicerade under kategorin #blogg100

Av Gunilla Olsson - 2 maj 2013 22:40

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör sig frekvent i Jönköping haft honom närvarande så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.


Stackars hans fru, stackars hans barn, stackars hans gamla HV-vänner och stackars den stad som älskade honom.


Ikväll ömmar mitt hjärta för AIK. Det händer inte ofta, men usch vilken tragisk nyhet att vakna till. Nu hoppas jag AIK-familjen tar sig an den familjen han lämnar efter sig. Tveklöst kan den behöva all hjälp den kan få. 


 



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 2 maj 2013 22:27

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.


Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även om det inte gått riktigt så smärtfritt som jag hade trott. Det har varit en vår som krävt mycket fokus i många områden i livet och bloggen har kanske inte alltid fått sin del.


Trots det har ni har varit snälla och hängt med mig, så tack för det! 


Nu sitter jag här med frågan om vad som händer imorgon. Ja säg det. Vi ser väl vad vi känner för helt enkelt ni och jag. Det kommer bli några färre panikinlägg vid 23:55 kan jag lova. Men utöver det så tror jag säkert vi hörs vidare ungefär som nu.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 1 maj 2013 23:25

Det här med att vi har en partipolitisk helgdag i Sverige. Är inte det så djupt odemokratiskt det kan bli?


Sitter och scannar av dagens nyhetsflöde och suckar över de förutsägbara tröttsamma 1 maj-rubrikerna. Vilken charad det är varje år. Men jag antar att detta kanske är enda dagen på året S och V gillar att de inte är i regeringsställning. Då ser det ju lite mindre löjligt ut när partiledaren går i täten och demonstrerar, mot det samhälle man väl ändå får säga att S har byggt upp.


Nu har de några år fått gå som oppositionsparti och faktiskt haft något att demonstrera mot. Annars är ju en socialdemokratisk statsminister som pliktskyldigt varje år går längst fram i tågen och demonstrerar mot sin egen sittande regering, minst sagt lite löjeväckande. Det får nog anses vara Sveriges svar på Kejsarens nya kläder att folk och media ställer upp och låtsas som att det hela vore fullt rimligt. 


Själv ignorerade jag 1a maj genom att tillsammans med syster C bjuda föräldrarna på en flådig 3-rätters middag. 


Förrätt: Crab cakes med chiliaioli på en bädd av grönt

Huvudrätt: Kalv-parmesan och risotto smaksatt med citron och persilja, med halstrad sparris.

Efterrätt: Citrussallad med mandelgrädde


Ibland får man slå på lite stort för att distansera sig från det demonstrerande Fölket. Visserligen är jag en simpel arbetare jag med, men sådana här dagar har jag svårt att identifera mig med det. 

Av Gunilla Olsson - 30 april 2013 23:53

Om ni har saknat mina brillianta tankar idag och tycker att jag borde ägna mig mer åt er kära läsare så finns det många anledningar till att det ibland inte blir så. 


Just ikväll kan ni skylla på den här hunken.


 


Men titta på det där leendet. Ni kan omöjligt vara förargade på honom eller hålla det emot mig. 

Av Gunilla Olsson - 29 april 2013 23:31

I mitten av 90-talet skrev jag en lista över band/artister jag behövde se innan jag var färdig med jordelivet. Där stod Bryan Adams, Pearl Jam, REM och U2 för att nämna några. De har alla prickats av och blivit kära konsertminnen. 


Men på listan stod också naturligtvis Bruce Springsteen. Tillfällena har varit många då han alltid generöst kommer och spelar för Sverige-publiken men av någon anledning har det aldrig blivit av. På fredag är det äntligen dags! Jag ska faktiskt få se Bossen live på scen. Känns ju smått overkligt och jag är taggad.


Jag inser dock att senast jag faktiskt lyssnade på hans musik var nog i samband med att jag skrev den där listan för snart 20 år sen. Jag misstänker att han kan tänkas spela några låtar från skivorna som släppts efter det.


Är det värt att ens försöka lyssna in sig eller ska man gå dit och bara njuta och låta sig överaskas? Jag menar, jag har ju någon greatest hits skiva från samma tidsepok. Den räcker väl en bit på vägen?


Vad mig anbelangar kan han få spela den här på repeat i 2h och jag skulle vara nöjd.



Ja och sen på lördag behöver jag tydligen hitta ny lista och nytt skäl att leva. Jag får tacka Bruce för att han givit mig syfte fram tills nu.

Av Gunilla Olsson - 28 april 2013 20:40

Det här med att be om tjänster rätt ut i etern på Facebook och hoppas på frivilliga. Jag tycker det allt oftare dyker upp i min feed från diverse vänner/kontakter. Det handlar om allt från skjuts, lån av skridskor, barnvakt, hundvakt och frakta möbler.


Jag kan inte låta bli att tycka att det stundtals känns lite fräckt och framförallt som att man bollar över själva ansvaret att lösa situationen på sina vänner. Att snabbt höra sig för om skridskor i rätt storlek är väl inga konstigheter, men vill man ha barnvakt ett dygn kanske man får orka plocka upp luren och fråga någon specifikt eller är det för mycket begärt?


Jag hjälper gärna vänner och bekanta när jag får frågan om jag har möjlighet, men jag ogillar känslan av lite dåligt samvete att i mitt flöde möta en massa vänners behov och allmänna önskan om hjälp så att jag får ta ställning till "om jag kanske borde" trots att frågan faktiskt inte ens är ställd till mig. 


Jag har i nuläget 585 "vänner" på Facebook. Av dessa är det kanske egentligen 5-10,främst mina syskon, som skulle tycka att det vore rimligt att jag ansvarade för deras barn en längre eller kortare stund. Det är barn jag både känner och älskar.


Det är dock antagligen åtminstone 15 utöver dem jag sett ställa frågan till alla sina facebookvänner om barnpassning. Jag leker med tanken att någon gång erbjuda mig. "Visst vi bor inte i samma stad, har inte setts sen högstadiet, dina barn har ingen som helst aning om vem jag är, men visst gillade vi samma musik och någon gång tror jag vi hängde efter skolan, det känns väl fullt rimligt att vi tar tillfället i akt att bekanta oss jag och dina kids."


Jag vet inte hur ni känner, men lösningen lämnar en del att önska för alla inblandade. Ni som känner att ni känner mig väl nog för att be om tjänst kan plocka upp luren vid behov eller skriva ett privat meddelande.


I övrigt kan vi väl fortsätta vara ytliga bekanta som delar triviala detaljer om varandras vardag, sprider våra åsikter och trycker tummen upp eller dristar oss till en kommentar helt utan större förväntningar än så på varandra. 

Av Gunilla Olsson - 27 april 2013 14:09

Jag har aldrig varit bra med hår. Har belönats med den trista hårkvaliteten många av oss skandinavier dras med och gav liksom upp den kampen redan innan den började. 34 år gammal har jag inte ens brytt mig om att skaffa en frisör jag kallar min. Just den saken skulle jag dock gärna ändra på.


I otaliga frisörsstolar har jag slagit mig ner med långt hår och orden "gör vad du vill". Jag har om och om igen försäkrat att jag inte är rädd för något drastiskt, att de gärna får ta mycket på längden och "go wild".


Svaret jag varje gång får är "Jag tycker vi kapar lite på längden och sen kan vi klippa upp rätt mycket här bak och lite kring ansiktet."


Det är så långt kreativiteten i den svenska frisörkåren tycks sträcka sig. Förvisso var nog svaret detsamma i Californien men det var år 1995 och Rachel-frisyren från Vänner var stekhet.


Nu sitter jag nyklippt på ett hotellrum i Norrköping. Visst hon vågade kapa rejält på längden och sen hade hon det inspirerade förslaget att klippa upp lite. Verkar som det inte bara är jag som gett upp på skandinaviskt hår utan jag gör bara den allmänna frisörkåren sällskap i dess brist på kreativitet.


Av Gunilla Olsson - 26 april 2013 22:01

Ja det sägs ju att vi blir yngre och yngre. Att 30 är det nya 20 och 40 det nya 30. Det går ju inte att blunda för att en viss förskjutning skett men räcker 10 år?


Nedan bild har harvats runt i sociala medier en tid nu.


 


Jag tänker på den gungstol vi gav vår far med en glimt i ögat när han fyllde 40. Var ju ett skämt men också ett uttryck för att 40 var ju tokgammalt. Jag har nu 25 år senare svårt att se min pappa som gammal nog att slå sig ner i en gungstol.


Min bror Ö fyller 36 i år. Visserligen har han barn i samma ålder som Alfons men i övrigt får vi nog anse att bilden av en 36åring år 2013 skiljer sig aningen från 1972 då första Alfons-boken släpptes. Tur är väl det, jag kämpar fortfarande för diverse vuxenpoäng. Att dessutom behöva samla tantpoäng redan känns överväldigande.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se