Min lillebror H tryckte handen mot rutan och tittade avundsjukt när syster S blev hämtad i buss till förskolan. Stackars privilegerade pojken född in i en familj med 2 bilar fick aldrig åka buss.

Vissa mornar lämnade detta faktum honom otröstlig och vi alla syskon visste precis vad vi skulle säga för att trösta. "Annan dag H åka buss". Vi alla sa det i samma rytm och i samma tonläge så att det lät likadant oavsett vem som satt närmst till hand och behövde trösta.

Frasen har i olika versioner lyckats att göra sig till mitt motto för denna lördag. Den går att appliceras på väskan som behöver packas upp, disken som behöver tas om hand, tvätten som behöver vikas och papper som behöver fixas. "Annan dag H åka buss"

Jag när en dröm om en cykel. En stadig sak i kurvig utformning. Jag vill sitta rak i ryggen och se på omgivningen då den tar mig från punkt A till punkt B.

Det ska vara en cykel som andas mysiga utflykter och charm. Den får gärna vara solgul och lysa upp inte bara min dag utan även locka fram ett leende från passerande där den står parkerad.

  Foto: Bo Kinnås för Note Design

Ovan cykel har potential. Men den kan gott vara ännu tantigare, ännu mer gulligt utsmyckad alternativt mönstermålad.

Denna härliga kreation från www.bikebyme.com faller mig också i smaken om jag kan få den i damutförande.

Är sommar 2011 sommaren då jag än en gång ska bli med cykel? Har ni några tips var drömcykeln finns?

Jag har ägnat min pendeltid den här veckan åt att se de första avsnitten av Nittileaks. Det var trots allt det årtiondet då jag så smått började komma till medvetande om film, musik, politik och allt annat som hör livet till.

De första avsnitten har roat mig trots viss ojämn kvalitet. Skrattade högt igår på tunnelbanan åt detta klassiska klipp.

Jag är oerhört förtjust i Calle Bildt vanligtvis men här får han inte riktigt godkänt. Detta till trots så är han långt ifrån värst. Allvarligt talat Birgit Friggebo!

Hade jag kunnat häx-skratta lika bra som min syster C hade nu varit ett ypperligt tillfälle. Tittar ut genom kontorsfönstret och ser inget annat än blå himmel och lysande sol.

Vanligtvis brukar Universum gilla att retas med mig. Har jag tur och hamnar i den kortaste kön på ICA så ska där plötsligt bytas kvittorulle och kassörska, byter jag fil i bilkön står den plötsligt helt stilla, tar jag med paraply så regnar det garanterat inte. Ja, ni vet vad jag pratar om, Murphys lag.

Idag är dagen det vänder dock. Jag trotsade väderleksrapporten och på något magiskt vis verkar det ha varit det enda rätta att göra. Jag tror att hemligheten ligger i att resten av Stockholmarna klädde sig för regn. Nog för att Universum gillar att retas med mig. Men kommer det till att retas med mig eller hela övriga Stockholm är jag tacksam att nu dra slutsatsen att Universum väljer resten av Stockholm.

Nu vet jag vad som krävs för att få lite medvind, gå helt mot strömmen!

Man upphör aldrig att förundras över vad mycket knepigt folk det finns. Det är så svårt att försöka förstå deras handlingar och motiv.

Om det inte räcker att tänka på de människor som röstade in SD i riksdagen eller de som röstade fram Anna Bergendahl som segrare i Melodifestivalen 2010 för att helt ge upp hopp om mänskligheten så kommer här ett tips. Läs kommentarerna till Aftonbladets artiklar. De är fantastiska! Det blir efter ett tag omöjligt att låta bli att försöka få in en inblick i nättrollens värld.

Oftast skrattar jag bort det men ibland blir jag på allvar illa berörd och funderar över vilka dessa människor är. Möter jag dem på gatan, på jobbet, på bion?

Alex Schulman min favoritbloggare skrev följande start på ett inlägg:   Han fick som vanligt ett gäng kommentarer, tex dessa:

Eeeh, va?

Som att det inte var illa nog så läste jag följande kommentarer på Amandas blogg. Lägg väl märke till att hennes inlägg inte alls berörde denna incident utan handlade om något helt annat.

Jag ger upp! Vad är det för fel på folk?

Var vi inte överens? Hade vi inte gått vidare? Jag är inte en person som tycker om att se bakåt. Jag tycker inte om att ompröva beslut när de väl är fattade.

Visst skiner solen inte riktigt lika starkt idag. Visst är himlen aningen mer molnig, men jag trodde ändå vi var överens. Jag trodde att vi hade slutat med jackor för säsongen nu!

Att döma av morgonens medresenärer är så inte fallet. Jag spanade i förtvivlan efter någon lika optimistisk eller åtminstone lika principfast som mig. Men där fanns ingen. Alla hade fallit till föga för experternas utlåtande och klätt sig för regn. Den ena mer påpälsade än den andra. Det var som att hela världen kastade en blick på min tunna kofta och bara fötter i ballerinaskor och med ett överseende leende skakade på huvudet.

När jag tillslut såg en kvinna i yllekappa, handskar och halsduk höll jag på att falla i gråt, tills jag insåg att hon måste känna sig precis lika felklädd som mig. Vi var de två extremerna i folkhavet med vettigt klädda människor.

Än skinker solen aningen mellan molnen. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag hoppas få anledning att le överseende mot alla jag möter i eftermiddagssolen efter jobbet då samtliga bär en jacka över armen när jag sorglöst skrider fram i en alldeles lagom tunn kofta.

Blev några minuter sen till jobbet i morse eftersom jag skulle släppa in sotaren. Är det bara jag som blir lite barnsligt glad när han ska komma?

Först när jag får lapp om det måste jag först ta en mikrosekund och påminna mig själv om att det faktiskt finns något som heter sotare. Det är lätt att glömma bort mellan varven. Men när väl pusselbiten fallit på plats blir jag alltid lite glad.

Minns från när jag var liten och sotaren kom. Det kändes alltid lite spännande. Jag tänkte mig honom som lite av en rebell. Någon som vågade vara busigt smutsig. Jag såg framför mig Dick van Dyke som dansade över hustaken i Mary Poppins.

Vad en sotare roar sig med i min lägenhet har jag ingen aning om. Läser min dagbok, solar på min balkong, provar mina kläder eller tar ett bad kanske. Jag har inte ens en vettig köksfläkt för honom att ägna sig åt så på något sätt måste han ju döda tiden.

Han stod utanför porten idag, en högst vanlig kille i min egen ålder. Lite skäggväxt och ett artigt leende utan tillstymmelse till att vilja brista ut i sång. Det spelar ingen roll. När jag nu sitter på jobbet och funderar på vad som försigår hemma i min lägenhet är det något i den här stilen jag ser framför mig.

Mina fötter vaknade på otroligt gott humör idag. Klockan var fortfarande tidig men eftersom jag inte lagt mig till med sommarvanan att dra ner rullgardinerna ännu kände de solens strålar där de tittade fram under duntäcket.

Av värmen att döma förstod de att den redan stod högt och att de därmed hade alla chanser i världen att få sin vilja igenom denna morgon.

Jag försökte diskutera med dem. Förklara att de egentligen inte var säsongsredo. Att det säkert skulle bli kallare framåt dagen. Visst vi hade tjuvstartat i USA men hade ju inte putsat igen synliga sprickor i fasaden sen dess.

De ville dock inte lyssna på mina maningar. De kände sig sturska och övertygade om att de dög precis som de var. Vem var jag att krossa deras illusioner. De fick helt enkelt sin vilja igenom.