Alla inlägg under februari 2011

Av Gunilla Olsson - 28 februari 2011 14:02

Jag ber om ursäkt svägerska M att jag på din egen namnsdag och allt inte kan låta bli att göra ännu ett skidinlägg.


Ja jag vet att Marit Björgen verkar både käck, glad och sympatisk. Det finns ingen som helst anledning att ogilla henne förutom det faktum att hon inte är svensk och därför vinner medaljer åt fel land. Nu är jag obeskrivligt trött på henne ska erkännas,


Men det är inte hon som ska skämmas. Det är det svenska valla-teamet. Vad håller de på med? Hur kan vi i mästerskap ständigt hamna i situationen där skidorna inte glider utför? Jag led med Hellner igår som han fick slita utan belöning. Det är för små mariginaler i den här sporten för att man ska kunna ta medalj trots usla skidor. Ändå är han inte långt borta, det är sånär att han lyckas. Vem vågar ens spekulera i hur stark han varit om han hade haft bra grejer under fötterna.


Tjejerna idag var något blekare men det måste nog ändå sägas att när hela laget tappar i ett och samma parti då det är utförskörning så har vallarna inte gjort sitt jobb. Skäms!

Av Gunilla Olsson - 28 februari 2011 13:26

Pappa brukade kalla mig halvamerikanen på den tiden jag flög lite mer kors och tvärs över atlanten. Det finns två nätter per år då jag bejakar min amerikanska sida och unnar mig själv att vända på dygnet.


Den första natten är Superbowl och den andra är Oscarsgalan. Ibland är galan inget vidare och man dåsar av och till under natten, men det finns alltid det där oförglömliga talet, sketchen eller skandalen som man tvingar ögonen öppna för att inte missa.


I år hade jag inget problem att hålla mig vaken dock, det hjälpte det fysiska tillståndet till med, men galan som sådan måste ha varit den tråkigaste någonsin skådad. Inget oförglömligt tal, sketch eller skandal så långt ögat såg. Jag minns den knappt ens dagen efter.


Jag såg fram emot den. Tänkte att Filip och Fredrik skulle vara trevligt sällskap i TV-soffan, men inte ens de kunde rädda tillställningen. Jag hade så gärna gillat Anne Hathaway och James Franco men det var ju helt omöjligt. När de största skämten för kvällen innebär att Annes mamma ställer sig upp och säger åt henne att stå rakt, eller att James Franco klär på sig en galaklänning, vilket får Anne att fnittra så till den grad att hon knappt kan fullfölja manus, så kan jag inget annat än att beklaga.


Det här är årligen ett av årets största tv-händelser. Man pratar om att en miljard människor världen över ser det. Det brukar vara påkostat och bombastiskt på alla sätt och vis.


  


I 9an minns jag att den lite kaxigare klassen 9C (eller var det 9D?) gjorde ett spexfoto där killarna klädde ut sig i klänningar. Året var 1995, jag var 16, och hockeykillarna i korta klänningar får mig att dra på munnen och kanske fnittra på en tonårings vis. På Oscarsgalan 2011 tycker jag nog inte att skämtet lyckas leverera på samma sätt.

Av Gunilla Olsson - 28 februari 2011 10:55

Det där med att döda huvudvärken med smärtstillande och ignorera värkande hals och rinnande näsa gick ju precis hur bra som helst i en vecka.


Sent igårkväll ville inte kroppen längre dock och jag började hacka tänder i ren feberfrossa samtidigt som en intensiv värk spred sig i hela kroppen. Det var bara att falla till föga. Idag är jag hemma. Tyckte vid 4-5 snåret i natt att jag var något piggare och hackade inte tänder längre så jag lekte med tanken att trots allt ge mig iväg.


Sen tog jag ner mig själv på jorden en aning. Riktigt så viktig är jag nog trots allt inte att jag behöver släpa mig iväg till varje pris. Nu ligger jag hemma och undrar varför jag inte har frysen full av B&J Half Baked. Jag borde verkligen bli mer förutseende.

Av Gunilla Olsson - 27 februari 2011 22:02

Jag gillar engelska ordet hypocrite. Tycker att det är så användbart i många lägen till skillnad från svenska varianterna, skrymtare och hycklare som känns oändligt mycket mer tveksamma att använda i dagligt tal.


Jag föreslår härmed hypokrat som svensk motsvarighet. Hjälper ni till att sprida det?

Av Gunilla Olsson - 27 februari 2011 11:27

Det här är veckan då jag som 31-årig yrkesarbetande singeltjej blev talesperson för hemmaföräldrar. Känns smått absurt och komiskt, men jag är glad att jag lät fingrarna skriva.


Följden har varit många intressanta diskussioner med diverse vänner. Jag tror på diskussioner som verktyg, att försöka förstå varandra även om man inte enas.


Jag tror att det ofta finns diskussioner och aspekter som hemmaföräldrar och deras partners behöver föra och ta i beaktning då de fattar sina beslut. Jag tror att den diskussionen ska vara levande och omprövas då och då. Precis som jag tror att yrkesarbetande föräldrar behöver föra liknande diskussioner om sina livsval. Jag tror helt enkelt på genomtänkta beslut.


Jag vill dock tillåta både hemmaföräldrar och yrkesarbetande att föra just den diskussionen kring middagsbordet hemma och förutsätter att vi lever i ett samhälle där deras beslut sen kan respekteras.


En tanke jag inte lyckats slå ur huvudet under veckan som varit är alla de barn som faktiskt far illa på allvar. Som lärare ser man allt för ofta hemförhållanden som är direkt skadliga för barn. Man ser fysisk och psykisk misshandel, vanvård, man ser uppgivna och oengagerade föräldrar och inte allt för sällan missbrukande föräldrar. Föräldrar och familjer i stort behov av både samhällets stöttning och inblandning.


Jag blir direkt illa berörd att man istället väljer som Nalin att faktiskt skälla ut de föräldrar som aktivt tagit ställning för att efter bästa förmåga engagera sig i sin föräldraroll. Man kan ha åsikter om deras val. Det står en helt fritt. Men de kan väl verkligen inte vara de föräldrar i mest behov av en uppläxning?


Jag önskar dig en bättre nästa vecka Nalin med något färre tankevurpor.

Av Gunilla Olsson - 27 februari 2011 07:03

Ibland lyckas jag lura i mig själv att jag är teknisk. Jag spenderar mycket tid på dagarna med att prata om olika spec på datorer, servers, skärmar osv. Jag har lärt mig att besvara mina kunders frågor med rätt siffra utan att för den skull alls förstå vad vi egentligen pratar om.


Vad gäller min egna hemelktronik har jag lärt mig vilken sladd som ska sättas var för att få högtalaren att låta, tvn att visa bild, dvdn att spela upp skivor. Jag vet inte varför det fungerar. Vet bara att rätt sladd på rätt ställe fixar det.


Igår skulle jag koppla in ett nytt modem och en ny on-demand-box. Det var inga större konstigheter. Kände mig väldigt nöjd med mig själv när modemet var på plats och både min dator, iphone och skrivare hittade det nya trådlösa nätverket.


Tog mig sen an boxen. Den trilskades lite mer ska erkännas, men nu fungerar både tv och dvd som det ska. Det krävdes dock otaligt många fler sladdar än vad jag kan förklara för mig själv i mitt huvud. Mellan tv och box går både hdmi, scart och antennkabel, dessutom är den av någon helt obegriplig anledning också kopplad till modemet.


Är det här rena grekiskan för er? För mig också! Jag var en liten stund så glad och stolt över mina fantastiskt tekniska färdigheter men jag är en bluff. Vad gör alla dessa kablar?

Av Gunilla Olsson - 26 februari 2011 10:34

Den trodde att den hade bemästrat mig och ett tag såg det mörkt ut. Jag låg på soffan och kände mig allmänt hjälplös i gryningstimmarna.


Planerna hade varit stora och förväntningarna höga. Första bakslaget tog hårt och jag kände hur min perfekta dag rann mig genom fingrarna.


Men jag är ingen förlorare. Jag är inte den som ger mig. Dagen var min en gång och den kunde bli min igen.


Precis vid den tid jag i mitt drömscenario hade stigit upp ur sängen klev jag ut i köket och tog kontrollen. Mig äger ingen! Nu skulle resten av dagen fortlöpa planenligt.


Här ser ni de nygräddade sconesen.

  


Här ser ni dem upplagda.

  


Jag är i fas. Allt är precis som det ska denna lördagsförmiddag. Om en timme börjar skidorna och nu kan jag bara hoppas att Kalla och Haag inte tänker förstöra dagen igen när jag äntligen fixat den!

Av Gunilla Olsson - 26 februari 2011 05:34

Jag älskar lata lediga lördagar. Känslan av att gå och lägga sig på fredags kväll när man vet att man inte måste ställa klockan lördag. Man vet att man kan ligga och dra sig länge länge för att sen dra på sig ett par mjukisbyxor och ta dagen som den kommer.


För första gången på länge la jag mig med den känslan i kroppen igår. Jag måste ha varit så förväntansfull att kroppen fick för sig att jag var 5 år och det var dan före julafton. Hur förklarar jag annars att klockan är 5:38 och jag har stigit upp efter att ha dragit mig i ca 40min? Carpe Diem! Vilket hån!

Skapa flashcards