Alla som likt mig har läst någon typ av marknadsföring känner väl igen "Roger's curve" över early adopters.

Den finns i många varianter med små variationer och syftar till att visa hur en "ny produkt" mottages på marknaden. Det går inte att rikta sig mot pragmatiker eller de mest konservativa konsumenterna om man vill nå ut med något nytt utan man måste kunna hitta de där som är först ut med trender och rikta sitt budskap till dessa, i hopp om att de sen får den stora massan att haka på.

Det här är inget jag funderar över dagligdags men Metro fick mig imorse att minnas den så välbekanta teorin.

Man måste älska naiva journalister som inte skäms för att trycka dylik dynga. Hade året varit 1991 eller möjligtvis 1992 hade referensen Ghost antagligen haft viss relevans. Men om trenden att dreja år 2011 i Sverige är ett direkt resultat av en film som gavs ut för över 20 år sen så räcker nog inte "Roger's-curve" till. Laggards eller eftersläntrare låter som en underdrift i sammanhanget.

Ända sen han föddes har jag med diverse knep försökt att vinna hans gunst. Jag har mutat honom med en Ralph Lauren-garderob gedigen nog att göra de andra bebbarna gröna av avund, jag har bloggat vänliga ord om hans fördelaktiga yttre, lyssnat på lillasyster Us alla anekdoter om hans påstådda framsteg, ringt och förhört mig om han lärt sig några tricks och hållt och pussat så ofta jag kommit åt.

Ingenting har hjälpt. Gensvaret har varit absolut noll. Han har tolererat min närvaro, han har stundtals tolererat att jag hållt honom och då och då belönat mig med ett halvhjärtat leende, men intresset får nog ändå beskrivas som svalt.

Igår hittade jag nyckeln. Sanningen är den att min 6-månaders systerson är lika förutsägbar som en karaktär i en amerikansk highschool film. Vill flickan vinna hans hjärta och uppmärksamhet är enklaste sättet att göra honom rejält avundsjuk.

När jag igår tog lilla bebben E i min famn fick jag se en helt annan sida av systerson C. Plötsligt tog han inte blicken ifrån mig, flinade upp sig som aldrig förr och spelade ut hela sitt register vad gäller tricks för att vara säker på att jag inte tittade bort. Han vinkade, viftade och hojtade från andra sidan rummet. Man kan nog drista sig till att våga använda ordet desperat för att bäst beskriva honom.

Jag hade uppriktigt talat ingen aning att "spelet" inte är något socialt konstruerat som gör sitt inträde först i tonåren. "Spelet" är tydligen genetiskt programmerat och måste spelas med en bebbe på samma sätt som med intressenter.

Igår spelade jag spelet väl. Jag hade systerson C virad kring mitt lillfinger. Glädjen blir dock kortvarig när slutsatsen sjunker in. Han är en sån där kille som inte själv vill ha en, han vill bara inte att någon annan ska få en heller.

Söt som han är nöjer jag mig med dessa småsmulor dock. Jag är tydligen en sådan tjej.

Emellanåt får man en morgontidning vars trycksvärta glatt överger sidan där den ämnas förbli och istället gör fingertoppar tråkigt grå.

Det tar oftast ett tag för mig att inse detta när jag sitter försjunken i diverse artiklar på min väg till jobbet. Det finns dock ett osvikligt tecken på att exemplaret jag läser är just ett sådant.

När jag börjar känna hur det kliar först kanske lite på näsan, sen i tinningen och även vid näsroten, då vet jag. Jag sneglar ner på mina fingertoppar och inser att skulle jag få för mig att klia tillbaks, då skulle de tveklöst lämna spår.

Aldrig känner jag samma stickningar i ansiktet när jag sitter med mina vanligtvis rena fingertoppar. Vad tror ni kära läsare, är jag allergisk mot trycksvärta och mina fingertoppar skickar en signal till mitt ansikte som reagerar? Eller är det här helt enkelt ett klassiskt exempel på ödets ironi. Vad säger du om saken fröken Morissette? Jag saknar fenomenet i din refräng.

Jag kan väl inte vara den enda som har svårt dels för den smöriga filmen Titanic men sen ännu svårare för den ännu mer smöriga balladen av Celine Dion vi fick på köpet.

Ni likasinnade cyniker. Jag hoppas att ni likt jag finner humorn i klippet.

Ska på balett ikväll för andra gången i mitt liv.

Första gången såg jag Askungen på baletten i Prag. Jag och min vän J hade att välja på platser i den kungliga logen eller ståplatser när vi i sista sekund bestämde oss för att gå dit. Vi valde ståplatser för 15 mycket prisvärda kronor om jag inte missminner mig. Väl inne var salongen halvfull och de 15kr visade sig välinvesterade då de trots allt köpte oss mycket bekväma och bra sittplatser.

Som nybörjaråskådare var jag glad att jag sett Disney-filmen otaliga gånger och faktiskt läst sagans olika versioner ett antal gånger också. Var lättare att njuta av upplevelsen när jag inte var upptagen med att försöka göra en obskyr handling begriplig.

Jag fortsätter tydligen att bara se baletter som tidigare tolkats av Disney. Ikväll är det Ringaren av Notre Dame som min syster C bjudit med mig på. Problemet är att här har jag varken sett filmen eller läst sagan. Jag vet att Quasimodo är puckelryggig och inte spelar i samma liga som den vackra Esmeralda och jag har vid ett tillfälle besökt Notre Dame. Räcker det som förkunskap tro?

Ser fram emot kvällen men det finns en risk att jag kommer spendera den som ett stort frågetecken i en av bänkraderna.

Musik var aldrig min favorittimme i skolan. Jag har alltid varit väl medveten om min bristande förmåga och föredrog de lektioner jag istället kunde briljera. Värst var de lektionerna då vi tvingades sjunga "Musik ska byggas utav glädje". Det kan vara mitt mest ångestframkallande musikminne.

Däremot fanns det en del sånger som kunde lysa upp i mörkret,jag älskade till exempel sången "I en sal på lasarettet". Jag försöker att inte dra allt för stora slutsatser om vad det säger om min eventuella personligheter att jag föredrog en så deprimerande sång. "Min vän Angie" var nog favoritboken under samma period och det gör inte saken bättre.

Men den riktiga favoriten var nog den riviga sången nedan, inte heller den med glad text men lycklig på något vis ändå.

På sistone dyker den upp i mitt huvud varje gång jag sätter fot i mitt trapphus som för tillfället genomgår ett större plastikkirurgiskt ingrepp.

Kan tyckas som ett tämligen dramatiskt låtval för en enkel ommålning. Men den där orangea färgen besitter mer av husets själ än du kära läsare kan ana. För varje penseltag känns det mer och mer som ett helt nytt hus och därmed känns låten helt berättigad.

Eller så söker jag bara anledning att ohämmat få tralla den i hissen och minnas de få musiklektioner jag faktiskt gillade. Ledsen grannar för detta nya inslag i vårt annars så trivsamma hus.

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".

Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.

Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."

Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".

Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."

Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.

I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.

Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  

Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

Det var längesen jag såg den nu men jag har alltid älskat filmen Playing By Heart, eller Sex Lektioner i Kärlek som den heter på svenska.

I filmens början håller Angelina Jolies karaktär följande monolog. Ja det var på den tiden jag tålde Angelina Jolie.

"I have a friend, jazz musician...trumpet player, really terrific. And I go and hear him jam every month or so and he plays this piece I love, an old Chet Baker song. And he blows the same notes every time and every time it sounds so different. And we had drinks one night...when I used to drink....and I tried to tell him how that song made me feel, how the music made me feel, how his playing made me feel. And he just kept shakin' his head and he said "Joan, you can't talk about music! Talking about music is like dancing about architecture."

Kom osökt att tänka på det när jag läste Maria Forsströms otroligt pretentiösa men samtidigt totalt intetsägande recension i dagens Metro.