Inlägg publicerade under kategorin Film/Musik

Av Gunilla Olsson - 19 februari 2011 10:54

  


Ja det är rätt soligt i mitt vardagsrum som ni ser på bilden men jag antar att ni ser vad det är. Trevligt att zappa lite när man äter frukost och råka se att Cheers är på.


En serie som bjuder på fantastiskt tråkig humor. Men det är ju knappast därför man tittar. Woody Harrelson är ju med!


Woody var en av mina ungdoms förälskelser. Jag gillade honom som den töntiga bonniga bartendern i Cheers.


  


Jag gillade honom ännu mer som den galna massmördaren i "Natural Born Killers".


  


Men mest gillade jag honom som den mutbara maken i "Ett oanständigt förslag".


  


Jag vet att han nu för tiden mest förespråkar legalisering av droger och slår ner fotografer men jag tänker inte ens skylla på att jag var ung och dum. Han är het!


Erkänn att ni gärna hade sett honom sjunga till er på samma sätt! Jag hade pinsamt nog antagligen tagit på mig den klänningen och det diademet om det var det som krävdes.


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 15 februari 2011 16:27

Jimmy: They're laughing at us.
Chazz: Hey. They laughed at Louis Armstrong when he said he was gonna go to the moon. Now he's up there, laughing at them.


Känner ni igen filmcitatet? Ett av de mer klockrena av sitt slag!


Dumroliga filmer finner jag vanligtvis urtrista och konståkning är nog den vintersport jag tycker är absolut tråkigast.  Av någon anledning så är kombinationen av denna genre och denna sport dock fantastiskt rolig. Fråga mig inte hur det har gått till men på något vis har denna film lockat mig till en massa skratt.


Igår fick jag anledning att se den igen när V var hemma på middag. Den blev ännu bättre av hennes chockade ”no they didn’t” eller bara ”no no no” som duggade tätt medans hon skakade på huvudet.


Mer sånt här och jag kan tänka mig att skippa att se curlingen till förmån för konståkning under OS. Eller förresten om jag måste välja säger jag nog "ja tack båda".


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 12 februari 2011 23:50

Schlagern är ett självklart inslag i livet så här års trots att jag egentligen inte alls är särskilt förtjust i det. Går liksom inte helt att undvika. Sen kanske jag inte försöker jätteaktivt heller för den delen.


Jag skulle aldrig sätta på schlagermusik för att lyssna på hemma. Det är helt enkelt inte min musik. Sen kan jag ändå tycka att de gör sig bra på dansgolv emellanåt.


Jag följer det med andra ord inte slaviskt men kan absolut se det med någon kompis om inget annat dyker upp en lördag. Så gjorde jag förra veckan och tyckte att det var mer uselt än jag någonsin kunde minnas det. Varje bidrag var ren och skär plåga. Hade nog inte blivit mycket mer schlager i år om det inte var så att jag ikväll skulle sitta barnvakt. Såg ändå fram emot att se det med barnen som helt klart gillar det.


Här kommer mina reflektioner:

  • Är det inte dags att flytta schlagern till tidigare på kvällen? Jag vet att det inte är tänkt som ett barnprogram men det har det ju trots allt blivit. Kan det inte vara läge att förstå att det är den främsta målgruppen och att de blir för trötta ju längre kvällen lider. Man har ju tom använt sig av Häxan Surtant som jag förstår är ett välbekant ansikte för barnen. Helt omedvetna om deras intresse kan ju inte SVT vara.
  • Hur bra kompis är egentligen Babbsan med Björkman? Kan inte för mitt liv se någon anledning till att den låten fick vara med överhuvudet.
  • Är det helt politiskt korrekt att sjunga en låttext med titel "Ge mig en spanjor" Om den mot förmodan skulle ta sig ut i Europa var då tanken att Spanjorer skulle känna sig smickrade? Generaliseringar av folk är ok så länge de är i positiva ordalag?
  • Jag tycker att programledarna är urtrista men tycker kanske ändå att de gör bäst ifrån sig av alla. De bjuder på sig själva och framstår så där trevligt folkliga med sitt tramsiga material. Antar att det passar sig i detta forum.
  • Presentationerna av artisterna kan jag förstå tanken med men tycker att man missar målet. En typisk idé som går igenom för att man hade några klockrena tankar inför ett fåtal av artisterna och tänkte att man kommer på något för de övriga allt eftersom. Det säger sig självt att det ibland fungerar då men oftast blir forcerat. Förra veckan var det så pinsamt tydligt att Danny skulle hypas redan där när man till skillnad från övriga artister inte alls "kritiserade" utan bara tog pulsen på.  
  • Hur full var Peter Stormare när han fick för sig att det var en bra idé att tacka ja till detta helt obegripliga uppdrag? Vad är poängen? Ska det bara vara kul att se artisterna sjunga en oväntad cover? Så där jätteextremt har det knappast varit. Hade Sjögren sjungit Lady Gaga eller Nanne tagit sig an Alice Cooper hade man kanske sett åtminstone kontrasten. Nu är det hela bara mycket märkligt.

Hade nog gärna velat kunna vara positiv egentligen. Vet att det är creddigt att vara anti-schlager. Gillar inte att haka på sådant bara för att. Jag är ju en traditionstjej, jag gillar återkommande saker. Men det får väl finnas gränser eller?


Ikväll var det faktiskt inte bara jag, barnen var inte imponerade de heller. De gav tummar upp eller ner vid varje bidrag. Så här såg det ut efter Babbsan och generellt hela kvällen.


  


  


  


Men när L kom på det här var kvällen plötsligt lite roligare.  



Av Gunilla Olsson - 11 februari 2011 12:15

1. Jag är för ung för att ha någon som helst personlig relation till karaktären Åsa-Nisse. Bläddrat i någon serietidning någon gång men knappast tillräckligt för att det ska sparka igång någon längtan efter att återuppliva det minnet. Jag är nog fel målgrupp helt enkelt.


2. Kjell Bergqvist fnittrade förtjust när han redogjorde för handlingen. Åsa-Nisse gräver en brunn som är så bra att den inte bara ger vatten utan också olja. Och ännu roligare att den är så bra att den snor all olja i hela världen. Så mycket olja att Dubais källor sinar. Kan ni tänka er så tokigt när Knohult blir nya oljeparadiset.


3. Kjell Bergqvist skrattade ännu mer när han berättade om jänkarna som skulle komma och anfaller från ett hangarfartyg i Vättern.


Jag är ledsen Åsa-Nisse men vi är och kommer förbli främlingar.

Av Gunilla Olsson - 10 februari 2011 12:10

Det finns så otroligt många evenemang jag vill gå på för tillfället. Jag tycks inte kunna slita mig från Ticnet utan sitter och tittar på alla möjligheter som bjuds.


Ljust och fräscht står nog högst på önskelistan, men Riktiga män tror jag också på. Sen har vi alla konserter som lockar, Foo Fighters, Linkin Park, Rihanna för att nämna några.


Häromdagen skrev jag om Pulp på Way out West. Dit kommer även Robyn som jag inte lyckats komma iväg och se på sistone.


Så sent som idag hörde jag att Säkert, Håkan Hellström och The Ark uppträder tillsammans i sommar. Hur bra skulle inte en sådan kväll kunna bli?


Då har jag inte ens börjat titta vilka teatrar som går. Kanske lika bra det!


Hade lätt kunnat leva mitt liv i olika salonger tittandes på olika scener. Det är så otroligt lätt att låta sig kastas in i någon annans värld och ryckas med av någon annans talang.


Men det blir inga biljetter köpta just idag, kanske imorgon...


En biljett har jag faktiskt redan i min ägo hur overkligt det ens känns. Den store Seinfeld står på Globens scen i Juni och då sitter jag i publiken. Det är tanken på det som gör det möjligt att efter en stunds suktande stänga ner fönstret med Ticnets utbud.

Av Gunilla Olsson - 8 februari 2011 11:52

Året är 1997. Jag och M-L drar upp volymen på Mtv och dansar tills vi slår huvudet i snedtaket i vår minimala vindsvåning. ”Han är bara såå snygg” Vi älskar tonerna, bandet och framförallt frontpersonen Jarvis Cocker.


Jag pratar naturligtvis om PULP. Detta band vars låtar snabbt för mig tillbaks till mina gymnasieår i den där vindsvåningen.


För bara några månader sen hade jag samma nostalgi-rush när Suede spelade på Cirkus och jag, tillsammans med min äldsta bästa barndomsvän K, fick se Brett Anderson och resten av bandet briljera. Det var nervöst innan. Så mycket hängde på den där spelningen. En besvikelse skulle ta skimret av många lyckliga år och lämna mig mycket tommare än när jag gick dit. Besvikelsen uteblev dock. Jag njöt av tidskapseln och magin i musiken samt mina minnen förknippade med den.


Vågar jag utmana ödet två gånger? Nu kommer PULP till Way out West i sommar. Vilken grej att få se även dem live. Att erbjudas ännu en resa i tiden. Men jag är ju för gammal för festival! Det är ju den där studsiga tjejen från 1997 som borde få vara där! Vad hennes avdankade 2011-version bestämmer sig för att göra återstår att se.


Av Gunilla Olsson - 7 februari 2011 10:59

Jag var hemma hos en finsk kompis i förra veckan. Hon bjöd på finska semlor. De innehåller sylt istället för mandelmassa för er som är nyfikna på det. Var mycket smarriga.


Av någon anledning frågade jag henne om hon visste att ett av de första stora youtubeklippen som jag fick skickat till mig var en finsk danslärare. Hon är dansare själv och hade ingen aning om att så var fallet. Hon var inte helt nöjd när hon fick se klippet heller. Tydligen är han finska dansens landsfader och hon var väl bekant med honom. Hon skämdes något oerhört vid tanken på att vi svenskar skrattat så vi gråtit åt detta klipp.



Ni vet hur det är med youtube och det hela resulterade i en nostalgitripp med klipp. Här är en annan av mina absoluta favoriter. Den är så rolig på så många nivåer. Gissar att de flesta av er sett den, men för mig var det som att hitta en kär vän igen.  Frossa i youtube-nostalgi och se denna pärla än en gång.




Har du fortfarande inte fått nog ska du söka på britneyboy på youtube och se klippet från malaysian idol. Får inte lägga upp det här av någon anledning...

Av Gunilla Olsson - 6 februari 2011 10:43

För 15 år sen spenderade jag ett år i California som utbytesstudent. Jag passade på att läsa filmanalys. Kändes liksom självklart när man var så nära Hollywood. Var en helt magisk klass. Varje dag mitt på dan fick jag se en film för att sen tillsammans med klasskompisar dissekera den. Vi såg Star Wars och pratade ljudeffekter för att sen se Psycho och prata kameravinklar. Så fortsatte året och jag upplevde det som att jag fick ett facit till film.


Det fick mig att börja se film med lite mer kräsna ögon. Jag började att uppskatta bra regi, snyggt foto, effektfulla musikval och allt annat som bygger en film. Kanske hade jag uppskattat samma saker tidigare men varit oförmögen att definera det för mig själv.


Detta tänk har hållt i sig. Emellanåt är jag svårroad av film och hjärndöd action eller dum-roliga filmer har jag av konsekvens valt bort eller sett mest för att efteråt beklaga mig.


Jag och min biokompis var och såg The Town igår. Ofta delar vi filmsmak men han har vid tillfällen uttryckt att man ibland bara kan låta sig underhållas av filmen och inte behöver störa sig på luckor. I detta "man" ska förstås att "jag" borde tänka mindre. Jag förstår honom helt och fullt, har nog vid fler än ett tillfällen förstört nöjet för honom när jag hånat filmer i efterhand.


Igår var jag dock helt tagen av filmen. Jag tyckte om storyn och tyckte den hade lagom med twister utan att kännas överarbetad, jag älskade skådespeleriet, tonen, fotot. Jag köpte världen och storyn rätt av. Upplevde det nog som den bästa filmen i genren jag sett på länge. Döm av min förvåning när min kompis efteråt sågade den rätt av. Han pekade ut brist på brist i storyn och mindre trovärdiga scener. Jag lyssnade och kunde inte annat än att ge honom rätt på varje punkt. Bristerna fanns helt klart där. Hur kunde jag helt missa dem?


Jag står fast vid min åsikt dock, jag tyckte att filmen var jättebra, men jag är livrädd för vad det betyder. Det har nu gått 18månader sen jag senast gick eller arbetade i skola, en lärande stimulerande miljö. Nu börjar förfallet. Min mentala förmåga krymper antagligen dagligen och ge mig ett år eller två så skrattar jag kanske åt Göta Kanal 4 sen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se