De senaste dagarna har jag haft en obeskrivlig lust att dansa. Jag tror att det är vädret som gjort sitt till. Det är ljust och solen skiner när man tar stegen mot jobbet och på något vis gör det att fötterna hellre dansar än går.

Ett tag trodde jag att det var MixMegapol som körde bättre musik på morgonen. Musik som gör det omöjligt att stå still, men vid närmre eftertanke insåg jag att de spelar i stort precis samma låtar som för en månad sen.

Idag skrällde de dock och presenterade Uri Geller med en låt som slungade mig tillbaks till sent 90-tal. Har det gått tillräckligt lång tid för oss att börja sakna 90-talet nu? Det hade ju helt klart sin charm.

Det var då jag sprang på klubbar som mest och ständigt hade MTV på i bakgrunden. Det var då jag började känna mig som en Stockholmare. Jag hade flyttat från Jönköping, Göteborg och dess rock kändes allt mer avlägset. Jag började att lyssna på mer hip-hop och rap-influerad musik och älskade det.

Jag får varna känsliga tittare då denna video på alla sätt lever upp till nidbilden av rappvideos med stora killar nedtyngda av gigantiska smycken och åmande tjejer med putande rumpor. Men oj vad låten får mig att vilja dansa mig svettig på Öst 100, år 1998. Tack Adam och Gry för påminnelsen!

Jag är trots allt väldigt svag för Britney Spears. Hur fånig och cheesy än hennes början till karriär var så tycker jag att det är djupt tragiskt hur allt sen bara gick fel. Jag har länge unnat henne att bli känd för annat än rakat huvud, slusk till pojkvän, glömda trosor osv osv.

Blev därför väldigt glad när jag såg recensionen av hennes nya skiva. 4/5, då börjar man ju närma sig creddig. Hur i hela friden gick det till? Kanske blir det en av skivorna jag roadtripar till om en vecka.

Jag hoppas ni har kommit att inse kära läsare att ni som early adapters och läsare av denna blogg är med och bygger upp en röst att räkna med i mediesverige.

För precis en vecka sen lyfte vi upp en rätt iskall Alexander Bard och förde honom till nyfunnen aktualitet. Det får ni väl ändå hålla med om att han varit rätt långt från löpen på sistone. Man hade så gott som glömt hans existens och kompetens tills vi med glimten i ögat skojade aningen med honom.

Sen dess har allt skett med raketfart. Den bortglömda Bard rörde sig från frysboxen ut i solskenet igen och har kommit att bli veckans snackis. Han landade ett av TV-Sveriges prestigefullaste uppdrag som ny jurymedlem i Idol och aldrig har hans framtid varit ljusare.

Bard och ni övriga, glöm inte var det hela började. Tack är onödiga då jag gärna står till er tjänst Alexander, men en blygsam bukett tulpaner hade väl ändå varit på sin plats?

Vilken grym kväll detta blev! Det finns en del Stefan Andersson låtar jag alltid hållt högt och jag har alltid tyckt att han är en duktig textförfattare. Som många andra är jag svag för denna fina låt.

Jag var därför inte nödbedd när jag fick chansen att se hans nya show TeaterKungen om Gustav III.

Att Stefan ser ut som han gör och dessutom har den härliga göteborskan gör kanske sitt till men jisses vad bra han är i det här formatet. Han är ju fantastiskt rolig! Det hade i alla fall inte jag någon aning om. Historian blev både spännande och greppbar när han avslappnat berättade om den.

Jag kom på mig själv vid flera tillfällen att lyssna på låttexterna och tänka "ja precis så måste man ju ha känt" Varje text presenterade ett avgörande ögonblick eller ett människoöde som i alla fall jag berördes av.

Jag vet att jag är lite av en historienörd och aningen skadad efter många lärarår, men det är precis sånt här min hjärna går i spinn över. Det finns ingen som skulle se det här som inte skulle tycka att historia var precis hur spännande, underhållande och kul som helst.

Varför gör man inte sånt här jämt? Det är ju så oerhört uppiggande att vara kulturell om kvällarna. Efter en vecka då hjärnan varit lite ur slag känns det mycket bra att bättrat på allmänbildningen igen och fått skratta under tiden.

Tack T att du drog kortet åt oss alla också, så himla snällt av dig att dela ut skivor till höger och vänster!

Läste imorse att Rafael Edholm skiljer sig. Har absolut noll koll på honom utöver det lilla man sett i intervjuer och diverse lekprogram men har nog ändå fått intrycket att han är något av en manlig motsvarighet till bimbo. Finns det ett namn på sådana?

Min bild av honom får nog erkännas vara gravt färgad av en bimbo-roll han spelade i den fantastiska danska filmen Den Eneste Ene

(Den enda rätta) Har du av någon anledning missat denna pärla och din helg ännu inte är fullbokad så se den! En toksöt, rolig och charmig film. Vad kan vara roligare än att höra Rafael prata danska light med fejkad italiensk och äkta svensk brytning?

Bilden i tidningen visade tydligt att han fortfarande är en galet stilig karl. Efter att förra veckan fått ta en del feminist-smällar för att jag ansågs vara illojal mot kvinnosläktet så kanske jag har en del att vinna på att använda en nyskild Rafael Edholm som manligt kuttersmycke. Borde inte det balansera vågskålen? Det tåls att tänka på denna fredag.

Jag undrar ibland hur rockstjärne- och artistdrömmarna såg ut för Eric Saade, Danny och Måns. Ni vet vilken typ av artister jag menar. Unga killar som är både söta och charmiga men som gärna drar på sig en skinnjacka och försöker ge lite sken av att de trots allt är lite ”edgy”

Schulman hånade Danny friskt när han tillsammans med resten av EMD försökte sig på Gangsters Paradise. Så välkammade pojkar kan inte riktigt trovärdigt sjunga textrader som:

I'm livin life do or die, what can I say.
I'm 23 now but will I live to see 24.
The way thing is going I don't know.

Istället för att bli några rockstjärnetyper har de istället blivit barnidoler via Melodifestivalen och Idol. Mina syskonbarn älskar dem och trognare och sötare fans får man leta efter. Ändå känns det som att det inte kan ha varit spelningar på Farsta torg för en publik med medelåldern 5år som Eric drömde om.

Nu idag står det klart att Zelmerlöv tar över Allsång på skansen. Han blev alltså först barnidol i Idol och upprätthöll sen sin fan-bas genom lets dance och melodifestivalen.

Har sen bara blivit folkligare och folkligare och tar nu nästa steg till den andra ytterligheten. Nu tar han över SVTs flaggskepp och stora pensionärsprogram. Kul för honom eller nåt. Hoppas det var det här han drömde om när han mimade till Michael Jackson videos.  

Kommer ni också på er själva med att hela tiden scrolla ner för att få se bilden bara en gång till? Jag gör detsamma och tänkte underlätta för både mig och er.

Mina damer och herrar, här är han ännu en gång! Titta och njut!

Kvällen skulle gå i kureringens tecken och det har den gjort också. Valde att följa med systrar, svägerskor och syskonbarn för att se Trassel efter jobbet.

Kanske låter som en kväll i hemmets vrå hade varit att föredra men jag kan lova att bio med mina syskonbarn är bra mycket mer effektivt än apelsinklyftor, honungsvatten och en filt.

Filmen gjorde sitt till den med. Den var både söt, rolig och underhållande. Är det ok att vid 31års ålder fortfarande tycka att en bra tecknad film kan vara svårslaget? Tur att man har syskonbarn att använda som täckmantel för att få se dem.

Det jag kan anmärka på är att jag hade hoppats på att hennes hår skulle vara aningen mer trassligt. Det var så perfekt och fick nog inte bara kidsen att sucka av avund. Ja jag behöver göra något åt mitt hår. Jag behöver inte längden, kan nöja mig med glansen. Ska det vara för mycket begärt?