Här kommer dagens att-göra-lista. Problemet är att jag är i Örebro och hänger större delen av dagen. Vill man göra något i min frånvaro är det helt ok!

• Manikyr
• Räkningar
• Pedikyr
• Ögonbryn
• Packa
• Rensa balkongen
• Maila EF
• Ringa om Linas väska
• Spellistor
• Presenter
• Preppa dator
• Maila Rolf
• Maila rådgivare

Låt budgivningen börja! Vågar nog påstå att jag helst blir av med räkningarna. Med tanke på min fotfobi kanske pedikyren också.

Skärp till er nu Stockholmare! Det finns regler som behöver följas för att vi alla ska må bra och trivas tillsammans.

Nu pratar jag inte om larviga regler som att stå till höger i rulltrappan eller köa till bussarna. Det tycker jag fungerar rätt ok trots allt.

Jag pratar om att ge varandra maximalt personligt utrymme och i möjligaste mån undvika kontakt med varandra. Det har ju alltid varit underförstått, jag fattar inte varför det ska vara så svårt plötsligt.

Man sätter sig inte brevid någon om man inte absolut måste. Man sätter sig allra helst i en egen 4-grupp eller om tvunget diagonalt mitt emot.

I en nära tom buss sätter man sig inte och pratar i telefon på sätet framför den enda andra passageraren, eller precis bakom och flåsar i nacken. Det är inte ok!

Skärp till er nu! Tagga till! Kom in i matchen! Är det för mycket begärt att ni undviker mig i samma utsträckning som jag undviker er?

Den här veckan har rusat i en rasande fart. Jag har en massa kvar på att "att göra listan" som lämnats till idag, eventuellt imorgon och i värsta fall måndag.

Trots detta släpar den sig fram. Sällan har jag varit så otålig efter nästa dag, och nästa dag och nästa dag.

På tisdag bär det av, 3 veckors semester i västra USA. Jag kan knappt fatta att det är sant, jag behöver sitta på flyget snart för att det ska kännas på riktigt.

För er som inte vet är Cali mitt andra hem som jag inte besökt på allt för länge men nu är det äntligen dags. Misströsta inte kära läsare. Mini-PCn är packad och om än rätt begränsat så hoppas jag kunna göra er gröna med avund genom sporadiska inlägg.

Sitter det nu någon läsare och febrilt söker efter min adress i hopp om obevakad lägenhet fylld av stöldbegärliga ting så lägg ner med en gång. Det kommer bo fler folk här än vad det vanligtvis gör och min juvellåda lämnar en del att önska så här finns inte mycket att hämta.  

I min familj har vi alltid haft många smeknamn på varandra. Även personer som umgås frekvent med oss har svårt att hänga med vem som omtalas eftersom det ständigt dyker upp nya kreativa tilltal.

På min 30-års fest presenterade sig mina 10 syskon genom att säga vilket av mina alla smeknamn de föredrar. Det fanns så att det räckte med ett undantag då bror M på plats levererade ett helt nytt.

Många av dessa smeknamn är varianter på Gnilschen som kanske är det som har hängt med mig längst.

Gnilschen är dock inte ett familjepåhitt från början. Jag hade nästan själv glömt dess ursprung tills min gamla klasskompis E igår kommenterade en av mina blogglänkar på FB och pusselbiten föll på plats.

Det var ju faktiskt hon som en gång la grunden för det som idag är mitt bloggnamn. Jag och E gick i samma klass på högstadiet. Var rätt bra kompisar på den tiden, trots det skäms jag för att säga att vi faktiskt inte setts sen dess.

Jag tror att man kan påstå att det var tyskan som förde oss samman. Vi hade en tysklärare som jag gillade skarpt. Hon var fd polis och respektingivande på alla sätt och vis. Trots detta fick hon mig inte att plugga tyska. Det funkade ju så bra att fejka sig fram.

Jag och E blev experter på att förtyska ord och fick rätt tillräckligt ofta för att hanka oss fram på det sättet. Ibland blev det fel. När jag efter några dagars sjukfrånvaro föreslog att det är väl en tandläkare som jobbar i en Geschäft så skrattade vår lärare så att hon grät. Det blev pinsamt tydligt att gissningar funkar inte i alla lägen, men de funkade som sagt tillräckligt ofta.

Vi hade kul åt det där och gjorde detsamma med våra namn, Gunilla blev därför Gnilschen på tyskalektionerna och har så förblivit. Därför Gnilschen!

Folk är roliga. En del använder uppenbarligen Facebook på ett helt annat sätt än vad jag själv gör. För mig är det ett sätt att hålla kontakten med folk jag faktiskt känner. Jag söker inte egentligen några nya kontakter den vägen. Jag har förstått att det gör rätt många andra.

Oftast är det väl någon förvirrad kille som får för sig att det nu är enkelt och bekvämt att ragga med datorn i knät. Men i veckan fick jag en vän-förfrågan från en kvinna jag för mitt liv inte kunde lista ut vem det var.

Jag var bara inloggad på mobilen och såg inte bilden ordentligt. Nyfiken som jag är accepterade jag den och hoppades kunna finna några ledtrådar i hennes profil. Den gjorde mig bara än mer konfunderad. Vem i hela friden är denna kvinna?

Jag skickade därför ett meddelande och fick detta svar.

   Jag vet inte om ni talar dålig engelska bättre än vad jag gör men vad jag förstår så känner vi inte varandra.

Ja ja, ingen skada skedd. Hon kan väl få vara vän med mig på FB om hon tycker att det är kul. Hon har sen dess gillat några av mina blogginlägg. Konstigt kan tyckas, men vad vet jag, hennes svenska kanske är lysande.

Utöver det hör jag inget ifrån henne förutom ett meddelande var 5e minut i min feed att hon bytt profilbild. Konstigt nog byter hon hela tiden till en och samma bild. Idag fick jag nog. Nu är hon bortplockad.

Jag försöker vara en snäll och öppen människa men det får finnas gränser. Det är svårt nog att hänga med i nyheterna med alla ytliga bekanta och nära vänner man har på FB. Jag kan inte för syns skull få feed dagligen om en bytt profilbild på en kvinna jag inte ens vet om det är hon på bilden.

Jag skulle så otroligt gärna vilja veta vad hon eventuellt skriver i en blogg om mig. Vilka slutsatser drar hon efter detta korta möte. Vad ville hon få ut av det och fick hon det. För mig är den här obegripliga passus i alla fall slut.

En annan tanke som slog mig igår. Hur mycket vätska kan personer få i sig? Det här är ingen reflektion över hur mycket alkohol som dracks. Det var ingen som blev full på gränsen till pinsamhet utan det hela var rätt städat. Men det är sådana mängder vätska folk får i sig.

Seminarium: Gunilla: 1/2 cola, Övriga: 2öl

Taxi: Gunilla -, Övriga 1öl

Välkomstdrink: Gunilla 1 glas äppelmust, Övriga 1 glas champagne

Matlagning: Gunilla samma glas äppelmust, Övriga 1 glas vin

Förrätt: Gunilla 1glas vatten+1 glas must, Övriga 1 glas vin+ 1 glas vatten

Huvudrätt: Gunilla 1 glas vatten, Övriga 1 glas vin+ 1 glas vatten

Efterrätt: Gunilla 1 glas must, Övriga 1 glas vin

Summa: Gunilla 4 glas+20cl totalt, Övriga 7 glas+99cl totalt

Jag var spyfärdig, övriga mest lite glada i hatten. Jag förstår inte, var tar all vätska vägen?

Var ute med jobbet igår men förfesten började redan på kontoret. De hade ansträngt sig och tagit fram ett alkoholfritt alternativ till mig vilket naturligtvis var väldigt vänligt. Det de hade valt dock var Cola vilket jag absolut avskyr. Det var bara att hålla god min.

Jag försökte tänka bakåt till när jag senast drack det och minns egentligen bara ett tillfälle. Det var när jag var i mina tidiga tonår satt barnvakt med min vän A. Jag tror att K också var på plats.

Det var en grannfamilj till A som ibland anlitade våra tjänster. Jag minns både deras lägenhet och den stackars pojken som smutsiga och ovårdade. Vi trivdes där dock eftersom det innebar en ensamkväll utan föräldrar och de brukade alltid vara snälla och köpa hem godsaker till oss.

Den här kvällen bjöd de på en påse chips och 1,5l Cola. Vi tittade på varandra eftersom ingen av oss drack eller gillade Cola. Vi var dock väluppfostrade och ville inte att de skulle komma hem och bli besvikna över att den stod orörd.

Vi hällde upp varsitt glas och smuttade försiktigt, tittade på varandra och grinade illa. En klunk till gick att tvinga i sig men sen ställde vi ner glasen igen. Vi höll uppe charaden en stund, åt lite chips och smakade försiktigt på den mörka drycken.

Jag vet inte vem som tillslut kom på lösningen. Jag minns dock hur pulsen steg aningen. Vi visste att det var något förbjudet och behövde skynda oss innan vi hörde nycklar i dörren. Vi smög ut i köket och tömde först glasen för att sen även vända flaskan upp och ner och se hur drycken rann ner i vasken.

Det var mitt livs första vaskning. Kanske den enda om man bortser från avslagna slattar eller glömda mjölkskvättar. Det var inte champagne i flashig klubb på Stureplan utan Cola i hyresrätt på Råslätt. Tycker dock att våra skäl var aningen mer hedervärda.

Och igår var det alltså dags igen. Efter artiga klunkar för syns skull tömdes resten av burken snabbt i vasken på väg ut mot taxin.

Slängde ett öga på dagens horoskop i Metro och tydligen är det här dagen. Nu ska det göras upp. Gamla oförätter ska fram i ljuset och återgäldning ska krävas.

Det finns säkert gott om gammal ost att välja på så jag anser mig själv förvarnad. Jag säger bara: Världen, bring it on! Bring it on!