Jag sitter och slötittar i diverse bloggar. Det finns så många fina, så många inspirerande. Jag önskar desperat att jag hade bara ett uns av skaparnas konstnärlighet. Att färg, form och kreativitet kunde göra avtryck även på mina sidor.

Orden tror jag att jag behärskar. Det är den enkla biten. Men det är det runtomkring som ramar in dem, som gör att de blir något mer än bara ord.

Finns det ingen som kan förbarma sig över min blogg och min totala avsaknad av talang för detta? Det kommer bli pinsamt påtagligt om jag börjar laborera med den redan förinställda layouten och det inte blir bättre. Kanske är ödet till och med så elakt att jag lyckas med det omöjliga och gör det hela värre. Det håller inte längre, nästa steg måste ske.

Det är ingen hemlighet att jag sörjde när jag satte mig på planet. Jag visste att det innebar att jag lämnade solsken och öppna skor för ett betydligt mer osäkert Sverige. Jag älskar solen, jag älskar sommarkläder, jag älskar värmen och jag älskar solbränna.

Jag satt på planet och funderade en hel del på hur mycket jag nog egentligen saknat mitt liv i USA och vad det fanns för möjligheter att ta tillbaka det. En del idéer formades i mitt sinne och jag insåg att jag nog ville förverkliga en eller några av dem.

Sen dess har Sverige gjort sitt bästa för att flina upp sig. På alla sätt har det visat sig från sin allra bästa sida. Ett Sverige som faktiskt när det vill har en förmåga att göra mig alldeles knäsvag.

Jag känner hur lätt det är att dras in i det. Att ge efter. Att tycka att vårt fäderneland är oslagbart. Men jag vet att det bara luras! Jag vet att det i November sviker mig igen. Att jag kommer banna mig själv om jag än en gång går på det. Om jag precis som så många gånger förr ger vika för vårens värme och låter min beslutsamhet sina.

Min mamma talade härom dagen om sin kärlek för årstiderna. Jag förstår vad hon menar. De har sin charm men det är inte snöstormsdagarna man tänker på när man säger att man älskar vintern, det är när snön ligger och gnistrar i solen och luften känns härligt frisk. Det finns många dagar där emellan! Dagar då ens uppskattning för årstider känns fruktansvärt långt borta.

Visa mig det land som kan ge mig 1 månad höst, 1 månad vinter, 1 måndad vår och 9 månader sommar. Där skulle jag trivas! Annars får jag ägna sommaren åt att påminna mig själv. Det bara luras!

Påsken har inte ens börjat men jag har redan belönats med inte mindre än 2 påskägg. Inte illa inte illa.

Inte meningen att göra er andra avis om ni nu inga fått men antagligen har ni väl inte varit lika generösa som mig och lånat ut eran lägenhet. Antagligen har ni inte heller jobbat lika hårt så att er chef vill belöna er med ett. Ansträng er bara lite mer så ska ni se att det ger resultat. Bättre lycka nästa år!

Min vän M introducerade mig för ett antal år sen för Michael Bublés fantastiska stämma. Jag blev snabbt rätt såld och när han sen släppte denna fantastiska låt blev den min ringsignal.

Jag har nog haft den i några år nu och den känns absolut som min. Jag upptäcker dock att jag har svårt att njuta av låten de gånger den dyker upp i någon ipod eller spotifylista. Istället för att tycka att den är fantastisk som den ju är så blir jag stressad. Jag vet att det inte ringer men har ändå svårt att försvinna i låten.

Det börjar kanske helt enkelt bli dags att byta signal innan låten för alltid förstörs för mig. Det är nu ni kommer in i bilden kära läsare. Vad har ni för förslag? Vill att det ska vara en låt som kan kännas lite som min temalåt men som jag inte kommer att sakna att kunna lyssna på. Ser fram emot era inputs!

Oj vad jag har saknat att blogga! Det har funnits tokmycket roligt att betrakta och reflektera, småskratta och förundras över men det har också upptagit all min tid och allt mitt engagemang.

Nu landade jag dock för 90min sen, kom precis in i min lägenhet och känner mig redo att möta bloggvärlden igen. Ge mig några timmar att duscha och känna mig som människa igen, kanske en dag att komma ikapp tiden också så blir det åka av sen.

Jag sitter på jobbet mest för syns skull idag. Mentalt är jag redan långt härifrån. Hemma väntar en massa att göra. Det hade kunnat vara en produktiv och effektiv dag om jag haft möjligheten att spendera den som lämpligt.

Istället har det blivit en dag av rensande bland mail, post-it-lappar och dagdrömmerier.

Nu är skrivbordet och inboxen ren och sysselsättning är svårare att illusionera. Kanske ska ner i vilorummet och ta en nap för att orka en mer effektiv natt sen.

För en gångs skull tänkte jag packa riktigt lätt. Jag är alltid den som har för mycket med mig annars. Åker hem med plagg i väskan jag aldrig använt och knappt kommer ihåg att jag hade med. Den här packningen skulle bli annorlunda.

Igår kom syskonen U, P och S förbi och min ambition hånades tills de låg dubbelvikta av skratt.

Svag som jag är gav jag mig därför ut på expedition efter deras besök. Jag tyckte mig minnas att jag i mitt överfulla vindsförråd hade en gammal resväska längst in. För att illustrera detta borde jag ha tagit en bild på mitt förråd men tänk er totalt kaos, kartonger staplade högt på varandra ända ut till dörren. En del lösa pinaler inkilade emellan en allt för stor madrass som ständigt faller ner från väggen den står lutad mot och slutligen en upp och nervänd stor korg-fåtölj som balanserar som en tron högst upp.

Systematiskt jobbade jag mig in, en låda i taget tills högen var låg nog att kliva över, bakom mig bildades lite av ett fort och jag visste att det skulle bli knepigt att ta sig ut men jag ville bara se om min minnesbild stämde. Om väskan ens existerade. Väl inmurad såg jag väskan. Den var inkilad mot väggen men kunde nog med lite våld lösgöras. Då slocknar ljuset. Det är tydligen rörelsestyrt och ingen sensor satt av någon konstig anledning längst in i mitt förråd.

Jag trodde där och då att jag skulle dö. Hur i hela friden skulle jag ta mig ut bland allt detta bråte. Jag antar att överlevnadsinstinkten är stark dock och jag tog mig ut för att tända och sen klättra in igen. Det hela upprepade sig ännu en gång innan väskan och jag rätt tilltygade kunde ta oss ner i lägenheten.

Nu ligger den på mitt vardagsrumsgolv och jag vill verkligen inte packa i den. Jag minns den som en jobbig reskamrat på alla sätt och vis. Jag ägde en gång en drömväska som jag gladeligen packat i. Men den var så bra för längre resor att 2 bröder slitit ut den under sina missionsår utomlands. Tror tyvärr den gick i graven efter det.

Eftermiddagen får utvisa om det blir ett panikköp av väska. En sak står i alla fall klar. När jag kommer hem ska förrådet rensas!

Måste säga att förra årets julklappar bara fortsätter att glädja mig. Det får man väl säga är stort att få känna så sent som i Mars? Det var varianter på saker jag önskade mig men som ändå visat sig mer användbara än jag förutsåg.

Jag visste inte hur mycket jag saknade en vettig högtalare till min musik innan jag fick en iphone-docka.

Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle uppskatta en trådlös skrivare och hur lyxigt det känns varje gång jag bara trycker på knappen och det funkar.

Jag är dessutom väldigt glad för presentkortet på "Linas Matkasse" på min kyl som kommer hjälpa till att fylla den när jag kommer hem pank från staterna om några veckor.

Bra jobbat Mafiljen!