Det måste väl ändå sägas att den här reklamserien som går visar prov på icke anad självdistans och ödmjukhet. Den är fantastiskt rolig och gör mig till och med lite nöjd att jag bokade biljett med dem igår.

Det är bäst att passa på att säga några vänliga ord innan jag antagligen skriker i frustration strandsatt i Flemingsberg på fredag.

Idag är dagen då jag utmanar ödet. Går emot allt sunt förnuft. Tar obetänksamma risker.

Jag har idag bokat en biljett med SJ. På fredag bär det av till Norrköping och jag känner redan hur stressnivån stiger i kroppen. Jag vässar armbågarna och skriver listor på överlevnadsprodukter att fylla handväskan med.

Beräknad ankomst i Norrköping är 19:19 på fredag. Är ni sugna kan jag administrera en vadslagningstävling om faktisk ankomsttid.

Jag gillar engelska ordet hypocrite. Tycker att det är så användbart i många lägen till skillnad från svenska varianterna, skrymtare och hycklare som känns oändligt mycket mer tveksamma att använda i dagligt tal.

Jag föreslår härmed hypokrat som svensk motsvarighet. Hjälper ni till att sprida det?

Ibland lyckas jag lura i mig själv att jag är teknisk. Jag spenderar mycket tid på dagarna med att prata om olika spec på datorer, servers, skärmar osv. Jag har lärt mig att besvara mina kunders frågor med rätt siffra utan att för den skull alls förstå vad vi egentligen pratar om.

Vad gäller min egna hemelktronik har jag lärt mig vilken sladd som ska sättas var för att få högtalaren att låta, tvn att visa bild, dvdn att spela upp skivor. Jag vet inte varför det fungerar. Vet bara att rätt sladd på rätt ställe fixar det.

Igår skulle jag koppla in ett nytt modem och en ny on-demand-box. Det var inga större konstigheter. Kände mig väldigt nöjd med mig själv när modemet var på plats och både min dator, iphone och skrivare hittade det nya trådlösa nätverket.

Tog mig sen an boxen. Den trilskades lite mer ska erkännas, men nu fungerar både tv och dvd som det ska. Det krävdes dock otaligt många fler sladdar än vad jag kan förklara för mig själv i mitt huvud. Mellan tv och box går både hdmi, scart och antennkabel, dessutom är den av någon helt obegriplig anledning också kopplad till modemet.

Är det här rena grekiskan för er? För mig också! Jag var en liten stund så glad och stolt över mina fantastiskt tekniska färdigheter men jag är en bluff. Vad gör alla dessa kablar?

Den trodde att den hade bemästrat mig och ett tag såg det mörkt ut. Jag låg på soffan och kände mig allmänt hjälplös i gryningstimmarna.

Planerna hade varit stora och förväntningarna höga. Första bakslaget tog hårt och jag kände hur min perfekta dag rann mig genom fingrarna.

Men jag är ingen förlorare. Jag är inte den som ger mig. Dagen var min en gång och den kunde bli min igen.

Precis vid den tid jag i mitt drömscenario hade stigit upp ur sängen klev jag ut i köket och tog kontrollen. Mig äger ingen! Nu skulle resten av dagen fortlöpa planenligt.

Här ser ni de nygräddade sconesen.

Här ser ni dem upplagda.

Jag är i fas. Allt är precis som det ska denna lördagsförmiddag. Om en timme börjar skidorna och nu kan jag bara hoppas att Kalla och Haag inte tänker förstöra dagen igen när jag äntligen fixat den!

Jag älskar lata lediga lördagar. Känslan av att gå och lägga sig på fredags kväll när man vet att man inte måste ställa klockan lördag. Man vet att man kan ligga och dra sig länge länge för att sen dra på sig ett par mjukisbyxor och ta dagen som den kommer.

För första gången på länge la jag mig med den känslan i kroppen igår. Jag måste ha varit så förväntansfull att kroppen fick för sig att jag var 5 år och det var dan före julafton. Hur förklarar jag annars att klockan är 5:38 och jag har stigit upp efter att ha dragit mig i ca 40min? Carpe Diem! Vilket hån!

Alla vet hur viktigt det är med en bra frukost. Detta var min denna morgon.

De vita är för att överleva en arbetsdag trots lurande sjukdomssymptom i kroppen. De gula är för att höja blodvärdet och återvinna min hedervärda status som blodgivare.

Jag kan avslöja att denna lilla morgoncocktail lämnar en lätt illamående. Som tur var hade mamma lämnat detta efter gårdagens middag.

Två skedar var en alldeles lagom motkur och jag kunde åka till jobbet pigg och glad.

Där ser ni min plånbok. Den inhandlades i Torquay i somras och är en härlig påminnelse om den platsen varje gång jag halar fram den ur handväskan. Det sker på tok för ofta kan tilläggas.

Den som är observant noterar dessutom att den är inhandlad på River Island, trevlig butik som eventuellt ska öppna i Stockholm.

Den har en liten defekt dock. Inte butiken utan plånboken. Myntfacket lämnar gärna en liten glipa även när stängt. Emellanåt roar sig mynten med att slinka igenom.

Detta hände senast imorse när det som vanligt var jättekö till bussen. Jag drog fram plånboken precis innan påstigning och kände hur en enkrona gled ur och såg den falla ner i snön.

Rationell, som jag anser mig själv vara, bedömde jag att det knappast var värt att låta kön vänta på att jag skulle dra av mig handskar för att sen böja mig ner och plocka upp den innan jag steg på bussen.

Jag steg därmed enbart på, lät mitt kort läsas av och stoppade ner plånboken medans jag gick långt bak i dragspelsbussen i jakt på en plats.

En ung tjej var mig hack i häl genom bussen, men först när jag sjönk ner på min plats hann hon ikapp och sträckte fram mitt tappade mynt. Jag log och tackade.

Min första reaktion var en känsla av tacksamhet övera denna medmänsklighet som ibland infinner sig även i morgonruschen.

Min andra reaktion var att skeptiskt titta ner på vad jag hade på mig. Hur fattig måste jag se ut egentligen? Nog för att det är veckan innan löning men en enkrona. Kom igen!