Hi, my name is Gunilla and I am a post-it junkie!

Städning av skrivbord relativt klart. Nu återstår bara min livlina. Jag lever i illusionen att har jag skrivit upp det blir det gjort. Förhoppningsvis stämmer det.

Eftermiddagen kommer om allt går som planerat försäkra mig om att där inte gömmer sig några intressanta case som fallit mellan stolarna trots mitt imponerande arkiveringssystem.

Tanken är att alla dessa ska slängas i em och om åtgärder behövs ska dessa finnas i digital form. Kommer sakna dem så smått. De gör trots allt skrivbordet väldigt färgglatt och inbjudande.

Det känns som en evighet sen men det var så sent som i förra veckan. Jag hade en hysterisk vecka på jobbet med en massa att göra och avsluta. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför inte folk var på semester och hur Juli kunde kännas som en högintensiv period.

Nu sitter jag här en vecka senare och känner hur min hjärna långsamt förtvinar i brist på aktivitet. Med konstgjord andning har jag lyckats upprätthålla åtminstone ett visst tempo de här dagarna men nu är casen slut, kunderna på semester och mina ideér tynar. Till och med blogginläggen blir som en följd fantasilösa.

Jag tar en paus från att lönlöst jaga affärer och case idag och städar mitt skrivbord. Det tycks mig som att det här numera på riktigt är min arbetsplats och karriär. Dags att bo in sig lite och ge sig själv en bra start på Q3.

Har ni tips för resterande 2 veckor till semestern kära läsare? Hur kan man sysselsätta sig vid ett skrivbord när mail och telefon är plågsamt tysta och ens inbox är klinsikt ren? Helst ska det ju dessutom vara något vettigt eller åtminstone ge sken av det.

Tänkte påminna er om det krig jag här berättade om på min arbetsplats.

Det har gått 5 månader och 4 dagar sen jag sist uppdaterade er på läget och jag förstår att vissa av er varit nyfikna sen dess. Vad är det som händer? Vem har övertaget? Kör Gunilla numera med eller utan sjal när hon sitter vid datorn?

Alla befogade frågor. Mitt sammanfattande svar lyder: Det har inte hänt ett dugg!

Den blåser fortfarande med en styrka som skulle göra till och med Carola avundsjuk och vi har fortfarande inte kommit på något effektivare än att slänga på några lager tejp till.

Ventilationen morrar numera missnöjt och vi muttrar lika missnöjt. Känns som vi alla är förlorare i det här läget. 

Under mitt år på Tustin High School så var det någon lärare som tipsade mig och min vän S om att klä upp oss till prov och viktiga genomgångar. Hon menade på att mer formell klädsel smittade av sig på koncentrationen och skärpan generellt.

Det blev snabbt en vana då vi upplevde det som att det fungerade. Kom vi i kjol och lite klack satt vi plötsligt lite rakare i ryggen när vi skrev och lite mer framåtlutade på genomgångarna med blicken framåt. Det var helt enkelt svårare att slappa till.

Jag har sen dess tipsat mina elever om detsamma och själv använt knepet när jag känt mig lite extra "av". Istället för att då ge vika för myskläder så kan tröttheten botas av extra läppstift och snävare kjol.

Jag önskar jag hade kommit ihåg det imorse.

I förra veckan tänkte jag skriva ett inlägg om ett i-landsproblem. Jag avstod dock för att jag kände att begreppet är så otroligt tröttsamt. Sanningen att säga så kan väl alla problem som inte handlar om liv eller död avskrivas som i-landsproblem och det känns lite orättvist.

På något sätt trivaliseras då de saker vi i detta hörn av världen brottas med. På något sätt blir de mindre verkliga. Missförstå mig rätt, jag är helt för perspektiv. Man kan alltid tänka på de svältande barnen i Afrika och jag försöker inte på något vis trivalisera deras verklighet heller. Jag bara tror att problem är och måste få vara relativa.

I samma veva roade jag mig med att läsa om Erlend Loes "Blåst" Det är hans första bok och jag har inte läst den sen den kom. Det var kul att se råmaterialet till författaren han skulle komma att bli när jag läste den med nya ögon. Men det får jag spara till ett eventuellt annat inlägg. Han gladde mig med att bekräfta mina tankegångar angående i-landsproblem dock.

För er som känner både mig och Loe är det nog rätt uppenbart att vi är oeniga i de flesta stora frågor. Men jag är så oerhört förtjust i honom att jag vill gärna tro att det är i de små vardagliga reflektionerna vi möts, det faktum att han inte känner till min existens till trots. Därför är det av honom jag allra helst vill ha bekräftelse. Och det fick jag!

"Det är långt att gå och jag säger det till henne. Att jag tycker att det börjar bli förfärligt långt. Marianne nickar bara. Vi ska vara glada för att det inte är sommar och åtskilliga värmegrader, säger hon. Jag säger att det måste vara tillåtet att klaga över en situation utan att man absolut måste tänka på vad som kunde ha gjort den värre. Allt kan alltid bli värre, säger jag, men det är inte alltid det är meningsfullt att tänka på det. Och dessutom har jag inte sagt att jag tycker alltihop bara är besvärligt. Det är på det hela taget ett ganska anspråkslöst klagomål jag kommit med. Så pass måste hon kunna acceptera"

Amen Loe!

Det är helt ok för mig att irritera mig på att Mix-megapol appen till min iphone börjat strula sig och kopplar ner sig säkert 4ggr varje morgon på väg till jobbet. Nej, det är inte för att jag tappar täckning, den bara stänger av. Det är ingen stor grej men det stör flytet i min läsning av Loe och andra genier när jag måste ner med handen i väskan och starta igång den igen. Jag hävdar härmed min rätt att gnälla!

Efter att varje dag sitta på samma buss och sen gå in i samma byggnad är det svårt att inte börja hälsa på några av de 240 kollegor som sitter i samma hus men på helt andra avdelningar. 

Problemet blir när den man av en händelse börjar småprata med som hastigast presenterar sig utan att man uppfattar namnet. Om man sen fortsätter att småprata med samma person. Lär sig saker som att hon har två barn, att hennes syster har en kolonilott där hon spenderar helgen ibland, att hon en gång i tiden var lärare och annan information av den mer privata karaktären. Då uppstår tillslut liksom inget läge där man på ett snyggt sätt kan fråga "du vad heter du nu igen?"

När hon dessutom flitigt och artigt använder ens eget namn vid tilltal förlorar det liksom sin charm att klämkäckt slänga ur sig ett "hej du" tillslut. Socialt har jag målat in mig i ett hörn.

Ungefär där befinner jag mig för tillfället.

En av de saker som jag fäste mig allra mest vid under min tid i New York var hustaken. Jag älskade att man utnyttjade denna yta för lata soltimmar, förtroliga samtal, fester och mingel. Världen ter sig magisk från ett hustak.

Jag gillar sol, och bekväma platser att njuta av den står alltid högt i kurs. Min egna balkong är generös med soltimmar, föräldrarnas stora altan inbjuder till grillkvällar och  mysiga uteserveringar för sena sommarkvällar med vänner är några av de platser jag uppskattar mest. Men jag skulle ge upp dem alla för en takterrass.

En dag mina vänner så ska jag bygga ett hus där hela taket ska nyttjas för allt en takterrass kan erbjuda. Eller så får jag helt enkelt bara köpa en takvåning på Heleneborgsgatan och se till att få ensamtillträde till redan befintlig terrass där.

Där satt jag och min vän P och njöt av sol och god mat igårkväll. Precis som sig bör på en takterrass.

Jag blir nästan rörd över min omgivnings uppslutning. Här trodde jag i min enfald att jag skulle känna mig som en ensamarbetare under sommaren. Att det skulle eka lite kusligt i tunnelbanevagnarna då resten av världen hittade en annan dygnsrytm än min. Att en sommarlunk skulle lägga sig över staden och påminna oss som vandrade i otakt om andras ledighet och lata dagar på soliga stränder.

Så är inte fallet. Det känns som hela stan sympatiarbetar. Vi pratar mer folkfyllda tåg än någonsin, trögare trafik på Essingeleden än brukligt och ett Stockholm som i största allmänhet är precis som vanligt.

Det är snällt alla Stockholmare men ta ledigt nu! Det har ni förtjänat!