Ett fotbad och dessa produkter är tydligen allt som krävs för att till och med jag ska tycka att mina fötter är rätt acceptabla.

Är det inte mer jobb än så kanske man borde roa sig med det lite oftare. 

Lyssnade precis av ett meddelande på min telefon. Den mekaniska rösten upplyste mig om att det fanns ytterligare 4 jag inte lyssnat av.

Jag är rätt slarvig med att radera meddelande, lyssnar på första meningarna så att jag vet vem det är ifrån och sen glömmer jag att radera. De ligger av någon mystisk anledning kvar som nya om man inte lyssnar av hela. De väntar sig tydligen mer tålmodiga avlyssningar än mina.

Jag bestämde mig för att vara duktig och rensa ur inboxen när jag nu ändå lyssnade. Ack så jag ångrar mig. Jag önskar jag kunde "unhear" vad jag just hörde.

De var alla från den kvällen jag beskrev här. Två systrar som i stundens hetta tycker att deras sånger är obeskrivligt roliga och fyndiga.

Någon som vet hur jag kan lägga upp meddelandena här? Skulle så gärna dela mina systrar och deras sångröster med världen.

Lillasyster U utnyttjade igår det faktum att jag lyxat till det med att jobba hemifrån en dag. Hon och lilla prins Charles hade varit i stan och efter en titt på klockan insåg hon att hon inte skulle hinna hem.

Hon är lite smidig så hon fick det att framstå som att hon ville äta lunch med mig. Svägerska J kunde bjudas över också. Men innan planerna spikades var hon ändå tvungen att fråga om jag verkligen hade kanal 11.

Lunch blev det, trevligt samtal dessutom men strax efter 14 åkte svägerska J och kanal 11 slogs på. I 2 timmar satt sen lillasyster U som klistrad och följde den stiliga Brads jakt på den perfekta hustrun i Bachelor. Hon gav mig nödvändig bakgrundsinfo för att jag med samma passion som hon skulle kunna störa mig på Michelle och hennes alla manipulativa knep.

Jag tyckte där och då att lillasyster U var mer galen än vanligt. Såhär ett dygn senare önskar jag att jag var hemma och kunde se om Brad inte en gång för alla skulle genomskåda Michelle trots allt.

Det börjar dra ihop sig kära läsare. Det har varit en lång sommar på kontoret men nu är det faktiskt bara 2 dagar kvar innan jag gör övriga världen sällskap i lite ledighet.

Jag längtar så att det känns som jag kan gå av på mitten.

Jag längtar efter soliga dagar på en strand.

Jag längtar efter regniga dagar framför en såpa.

Jag längtar efter busiga dagar med syskonbarn.

Jag längtar efter lugna dagar i min ensamhet.

Jag längtar efter tid med vänner på östkusten.

Jag längtar efter tid med vänner på västkusten.

Jag längtar efter att få alla projekt gjorda.

Jag längtar efter att inte göra något alls.

Jag längtar efter att frossa i att läsa.

Jag längtar efter att inspireras att skriva.

Jag längtar!

Mina senor och muskler i vaderna måste ha krympt natten till i söndags. De har sen dess i varje steg jag tagit känts ungefär 3cm för korta och inte kunnat sträcka sig lika långt som benet kräver.

Någon som vet hur man får dem att växa ut igen?

I förberedelse för helgen med tjejerna som är på väg upp till Sthlm i detta nu så var jag på systemet och köpte en flaska alkoholfritt vin. Ja det går vilt till när vi ses som ni hör. 

Emellanåt får jag visa leg vilket är helt absurt med tanke på min ålder och det faktum att jag aldrig köper annat än alkoholfritt men så är det i alla fall. Idag var inte en sådan dag. Det var inte långt ifrån att jag bad kassörskan om hennes leg dock. Hon borde helt klart jobba på en lämpligare plats för 12-åringar. 

Med detta sagt så försvinner jag nog för helgen kära läsare. Men vi brukar ju "ses" förr eller senare så det löser sig. Trevlig helg på er!

För mig är det alltid mest naturligt att vika åt höger men trots denna enkla regel hamnar man ibland i ett möte med någon där bägge försöker ge plats och komma förbi men råkar gå åt samma håll.

I sin iver att igen underlätta för sin medmänniska tar bägge sen ett steg åt vänster och befinner sig igen i varandras väg. Ni vet vad jag pratar om, va?

Idag var första gången jag hade ett liknande möte med en fågel. Önskar jag kunde ge prov på kunskap i fågelnamn men vi kan väl säga så här; det var inte en svan, anka, and, kyckling, gråsparv, duva, skata eller kråka, inte heller en rovfågel. I övrigt har jag noll koll.

Gråbrun, burrig och rund var den och satt parkerad mitt på den lilla stigen från min parkering ner mot tunnelbanan. Jag fick komma till ett plötslig halt då den inte behagade flytta på sig vilket jag tog för givet var den regel som gällde fåglar och människor emellan. Jag hann stanna innan jag satte foten på den i alla fall och där blev vi stående. Jag tittade ner, den tittade upp.

Jag försökte vika åt höger, den tog ett skutt åt samma håll. Jag försökte samma manöver åt vänster men fick se den ta ännu ett skutt. Jag skrattade och såg på den förbryllat.

Det gick inte längre att ignorera, det var som ett djur ur fablernas värld. Ni vet ett djur som man behöver tillskriva vissa mänskliga egenskaper. Det sitter långt inne innan jag sänker mig till den nivån men jag hade inget val.

Jag sa klart och tydligt "Ursäkta" och det var tydligen precis vad den väntade på för då flyttade den sig snabbt in i skogspartiet.

Du fågeln, jag vet inte om ni fabeldjur läser det här. Men det kommer inte bli en vana att vi ska nicka och utbyta artigheter av detta slag. Det kan du glömma!

En kvinna slet med att få styr på både resväska och barnvagn för att kunna ta rulltrappan upp från perrongen. Tillslut bad hon barnet gå ur vagnen för att hon skulle orka. Först då noterade jag att barnet säkert var minst 7år.

Det verkade i alla fall som hon fick ordning på ekipaget, så på vanligt stockholmsmanér så låtsades jag som ingenting och tog mig upp för trappan.

Min blick fastnar vid en man som strosar lugnt med en 1-åring i famnen. "Vad lustigt, han borde få kvinnans vagn, vore enklare för både honom och henne." "Men vänta, är de i sällskap kanske?"

Jag avfärdar tanken, han fortsätter gå så bekymmerslöst. Plötsligt tvärstannar han och ser sig förbryllat omkring innan han säger till 1-åringen. "Oj vi får vänta på mamma och storasyster."

Vilket ufo! Är det det som menas med ensamstående med tre barn tro?