Det finns trevliga och mindre trevliga sätt att vakna på. Jag vet inte om ni vet hur det känns att vakna av kramp i vaden?

Det händer mig med jämna mellanrum. Det börjar med att man känner hur det stramar lite i vaden, man försöker ignorera det bäst man kan. Det går inte att förneka att man känner igen scenariot men man hoppas in i det sista att det ska vara annorlunda den här gången.

Tillslut byter man lite läge på benet och sträcker ut det för att få stramheten att släppa. Det är då det hugger till. Det är som att vaden plötsligt fastnat mellan en krokodils käftar. Benet känns kortare. Som att någon slagit knut på muskeln mitt på. Man hyperventilerar för att inte skrika högt av smärtan och reser sig så snabbt man bara kan ur sängen.

Nu handlar det om sekunder. Man måste snabbt ställa sig på benet som värker. Sätta all sin tyngd på det och pressa ner foten i golvet för att krampen ska släppa. Det tar någon sekund och man biter sig i läppen samtidigt som man pressar tyngden allt man kan. Plötsligt släpper det och lättnaden är obeskrivlig.

Godmorgon kära läsare! Det är onsdag och jag är vaken.

Min städerska kommer imorgon. Det innebär ironiskt nog att jag behövt småstäda under kvällen.

Men nu är ytorna fria, saker undanstoppade och jag känner mig som ett barn på dan före doppardan. Det är oslagbart att öppna ytterdörren efter en dag på jobbet och mötas av såpadoft och skåda ett kliniskt rent hem. Vardagslyx at its best.

Frågar man min mamma vad riktig mat är så svarar hon ”potatis och brunsås” . Det är vad som var standard hela min uppväxt. En vanlig middag bestod av potatis och brunsås med variation av olika kött till. Söndagar byttes potatis mot klibbigt jasminris och någon dag mitt i veckan varierades med fisk, pannkakor eller pasta.

Det säger sig självt att min mamma genom åren perfektat konsten att göra denna magiska sås. I inget annat kök kan du finna en sådan god sås tillagas dagligen. Ingen av oss syskon är särskilt nöjda om vi kommer hem på middag och det inte bjuds på brunsås. Man kan nog våga drista sig till att påstå att stämningen då kan bli lätt hätsk.

Igår när min kompis V kom på middag fick jag för mig att laga ”mamma mat”. Kändes smått ambitiöst för en måndagskväll men jag hade i ett fåfängt hopp om tid att laga mat i helgen köpt hem en fläskfilé och efter några dagar i kylskåpet mådde den nog bäst av att tillagas.

Sagt och gjort, jag slängde in en potatisgratäng i ugnen och gjorde gryta på fläskfilén. Får jag säga det själv blev den väldigt god och jag längtar redan efter dagens lunchlåda, men den smakar ändå inte som mammas.

Min mamma gillar inte att mat slängs och hon hittar alltid använding för rester. Bakar hon bröd kan hon nog slänga i den där gröten som blev över, en mustig gryta kan dölja de flesta ingredienser. Oftast lyckades hon lura oss att äta den välmaskerade maten, men ibland kunde vi avslöja hennes trick. Vi kunde skönja spåren av ris i pannkakorna och apelsinskalet i brödet.

Hennes brunsås fungerar på samma sätt, där åker i alla möjliga tänkbara och otänkbara ingredienser. Det var många år sen jag lärde mig att hennes sås smakar väldigt mycket godare om man inte ser hur den tillreds.

Själv har jag inte en massa rester att tillgå och min sås innehåller de mest förutsägbara ingredienser, matlagningsgrädde, spadet från köttet, fond, soya, redning och kryddor. Men det går inte att komma ifrån att den saknar hennes spets.  

Är det det otänkbara som är den extra kryddan som behövs eller är det helt enkelt lycklig barndom som gör att smaklökarna dansar lite extra när jag äter hennes?

Jag får kanske hålla mig till mindre riktig mat som pastarätter och wok som jag behärskar, eller börja tömma de gamla burkarna längst in i kylen, med avskavda etiketter och okänt innehåll, ner i såsen och hoppas på det bästa.

Jag mår oroväckande bra. Inga som helst sjukdomstendenser för tillfället vad jag kan märka av. Känner mig till och med ovanligt pigg. Aldrig har läget varit sämre att närma sig någon typ av friskhets-topp. Kurvan behöver vända. Vill naturligtvis inte ha något allvarligt. Vill mest bara bli alldeles lagom sjuk för några veckor på soffan. Bihållsinflammation vore idealiskt. Det kan vara seglivat samtidigt som man inte lider så hemskt av det så länge man håller sig i liggläge. Tänk två veckors bihållsinflammation med start 24 feb. Det vore en dröm det.

Om 10 dagar börjar nämligen en av årets höjdpunkter. Då väntar 18 dagars frosseri med mellantider, jaktstarter, stupfall, dopingrykten, skrällar, besvikelser, vallamissar, psykningar, medaljer och folkfest. Jag pratar naturligtvis om veckorna med längd- och skidskytte-vm. För en vintersportsnörd som mig själv så är det några veckor av ren och skär njutning. Det vore ren skam att behöva följa loppen i smyg på jobbet.

Jag älskar att sitta och hålla mellantider i huvudet, jämföra och försöka förutspå tendenser. Stakar han inte lite väl tidigt där när han kommer ner i backen? Har de möjligen felvallat? Har hon stått på för hårt i spåret eller orkar hon hålla i det på vallen? Visst känns det som hon får en liten lucka nu? Signalerna är många och loppen är långa, mycket kan hända och allt ska tolkas.

Skid-VM är verkligen upplagt för en riktig duell Norge och Sverige emellan. Vet inte när senast bägge nationerna hade sådan bredd och sådan spets i sina trupper. Det kan inte bli annat än fantastiskt spännande att följa.

Skidskytte är en så genialisk sport att det alltid tenderar att bli spännande oavsett. Där finns många som slåss om medaljerna men ett gäng svenskar som helt klart visat att de kan vara med och leka de också.

Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vet att ni går runt och bär på alla möjliga baciller kära läsare. Det är dags att dela med sig nu!

Min bror M lyckades hamna på min blogg för första gången lagom till att jag avslöjade hur jag lurat av honom både barn och bil. Han ringde snabbt och oroligt upp och krävde en dementi. Jag skulle inte på några vis tro att det var jag som vann på dealen.

Jag förklarade att i min blogg gäller min verklighet och har man åsikter på den står det en fritt att skapa en egen blogg och ge sin egna bild.

Visst vore det fantastiskt roligt om han gjorde det och berättade hur han lurade mig att ta hand om hans barn en hel kväll. Det skulle kunna vara början på mitt allra första alldeles egna blogg-krig. Jag ser löpsedlarna framför mig!

Kom på att jag kanske måste förklara mig också. En hel dags bloggtystnad. Jag är naturligtvis ledsen för detta.

Såg igår att en massa folk varit inne i min frånvaro och jag kunde riktigt framför mig se era besvikna ansikten över min brist på produktion.

En heldag i Gävle är anledningen. Den var givande på alla sätt och vis, förutom för bloggen. För bloggen var den på alla sätt och vis direkt missgynnande.

Nu är jag tillbaka i full fart och känner mig faktiskt laddad för ny vecka både i verkligheten och i bloggen så vi hörs och störs här eller där. 

Kom på mig själv till att dansa på perrongen denna måndagsmorgon. Kan vara den poppiga Nelly Furtado låten jag hade i hörlurarna eller det vackra men ack så kalla högtrycket vi njuter av.

Får erkänna att jag skrattade när de i morse på vädret sa att det är en sibirisk högtrycksrygg över hela landet. Är inte det hysteriskt roligt? När inte den svenska vintern riktigt räcker till kan vi alltså importera lite minusgrader från inget mindre än det Sibiriska höglandet. Jo jag tackar ja!

Schlagern är ett självklart inslag i livet så här års trots att jag egentligen inte alls är särskilt förtjust i det. Går liksom inte helt att undvika. Sen kanske jag inte försöker jätteaktivt heller för den delen.

Jag skulle aldrig sätta på schlagermusik för att lyssna på hemma. Det är helt enkelt inte min musik. Sen kan jag ändå tycka att de gör sig bra på dansgolv emellanåt.

Jag följer det med andra ord inte slaviskt men kan absolut se det med någon kompis om inget annat dyker upp en lördag. Så gjorde jag förra veckan och tyckte att det var mer uselt än jag någonsin kunde minnas det. Varje bidrag var ren och skär plåga. Hade nog inte blivit mycket mer schlager i år om det inte var så att jag ikväll skulle sitta barnvakt. Såg ändå fram emot att se det med barnen som helt klart gillar det.

Här kommer mina reflektioner:

• Är det inte dags att flytta schlagern till tidigare på kvällen? Jag vet att det inte är tänkt som ett barnprogram men det har det ju trots allt blivit. Kan det inte vara läge att förstå att det är den främsta målgruppen och att de blir för trötta ju längre kvällen lider. Man har ju tom använt sig av Häxan Surtant som jag förstår är ett välbekant ansikte för barnen. Helt omedvetna om deras intresse kan ju inte SVT vara.
• Hur bra kompis är egentligen Babbsan med Björkman? Kan inte för mitt liv se någon anledning till att den låten fick vara med överhuvudet.
• Är det helt politiskt korrekt att sjunga en låttext med titel "Ge mig en spanjor" Om den mot förmodan skulle ta sig ut i Europa var då tanken att Spanjorer skulle känna sig smickrade? Generaliseringar av folk är ok så länge de är i positiva ordalag?
• Jag tycker att programledarna är urtrista men tycker kanske ändå att de gör bäst ifrån sig av alla. De bjuder på sig själva och framstår så där trevligt folkliga med sitt tramsiga material. Antar att det passar sig i detta forum.
• Presentationerna av artisterna kan jag förstå tanken med men tycker att man missar målet. En typisk idé som går igenom för att man hade några klockrena tankar inför ett fåtal av artisterna och tänkte att man kommer på något för de övriga allt eftersom. Det säger sig självt att det ibland fungerar då men oftast blir forcerat. Förra veckan var det så pinsamt tydligt att Danny skulle hypas redan där när man till skillnad från övriga artister inte alls "kritiserade" utan bara tog pulsen på.  
• Hur full var Peter Stormare när han fick för sig att det var en bra idé att tacka ja till detta helt obegripliga uppdrag? Vad är poängen? Ska det bara vara kul att se artisterna sjunga en oväntad cover? Så där jätteextremt har det knappast varit. Hade Sjögren sjungit Lady Gaga eller Nanne tagit sig an Alice Cooper hade man kanske sett åtminstone kontrasten. Nu är det hela bara mycket märkligt.

Hade nog gärna velat kunna vara positiv egentligen. Vet att det är creddigt att vara anti-schlager. Gillar inte att haka på sådant bara för att. Jag är ju en traditionstjej, jag gillar återkommande saker. Men det får väl finnas gränser eller?

Ikväll var det faktiskt inte bara jag, barnen var inte imponerade de heller. De gav tummar upp eller ner vid varje bidrag. Så här såg det ut efter Babbsan och generellt hela kvällen.

Men när L kom på det här var kvällen plötsligt lite roligare.