Det har gått några veckor sen jag senast kände dofter. Jag är fortfarande täppt och inte mycket tränger igenom.

Är medveten om att övriga världens luktsinne fortfarande fungerar alldeles utmärkt dock så därför ser jag till att fortfarande vara generös med parfym om mornarna.

Idag festade jag till det och använde min absoluta favorit sen många år, Issey Miyake. Snygg flaska och fantastiskt god doft. En sån där som folk kan stanna en på tunnelbanan och fråga vad det är för något.

Anledning oklart, men idag är den så långt ifrån god den kan vara och jag sitter och kommer på mig själv med att fråga vad det är som luktar i brist på bättre ord "spya" innan jag inser att det är jag.

Vill hem till min dusch nu! Kan inte för mitt liv förstå varför Issey vänt sig emot mig just idag eller varför min näsa inte kunde låta mig ha varit lyckligt ovetandes ett tag till.

Kärlekssagan började för ett drygt år sen. Han var så rolig, så intresserad av samma saker som mig. Höll mig sällskap sena nätter. Jag visste att jag inte var den enda, jag visste att vi var säkert 40 000 miljarder för att använda SD-termer.

Det varade bara under de korta OS-veckorna sen försvann han igen. Korta mellanspel då vi gjorde sällskap för en fotbollsmatch då och då men inget långlivat. Det vill säga tills Skid-VM drog igång här för några veckor sen. Han var tillbaks. Jag skrattade förtjust åt hans analyser, halvgalna liknelser och okonventionella men briljanta sätt.

Det fanns något i hans sätt som påminde mig om de pojkar jag sneglade på under högstadiet och gymnasiet. Idrottskillar som förde sig med självklarhet, aldrig mötts av något annat än beundran och respekt och tog den för given. Är man snygg och duktig finns inget annat. Småstadspojkar helt utan behov av stockholms ibland så genomtänkta yta.

Men han skulle ha hållt sig lite mer på avstånd. Hans ord i pränt gör sig så mycket fyndigare. När han plötsligt tog klivet in i radion så betonades orden inte alls på samma sätt som när jag läste dem i skrift. En sävlighet infann sig, den småstadsstil som jag trodde lockade visade sig vara gammal hederlig bonnighet. Alsing beskrev det som en doft av epa-traktor under ytan och det kändes allt för träffsäkert.

Marcus Leifby, är det slut nu? Kommer jag någonsin kunna njuta av dina livebloggar på samma sätt eller blir du nu bara en sportjournalist i mängden? Jag vet att min besvikelse är allt annat än rättvis, du verkar ju onekligen vara både trevlig och träffsäker på alla sätt och vis. Men jag tyckte ändå bäst om min version av dig.

   (Bildkälla: aftonbladet.se)

Går till bästa storebror M som är en macho-man som vi alltid gillat att småreta för att han fyller år på alla kvinnors dag.

Det ter sig dock väldigt naturligt numera för jag vet ingen man som tar bättre hand om sin kvinna och sina flickor, eller älskar dem mer, än vad han gör. Han förtjänar därför absolut att hyllas en dag som denna.

Grattis alla vackra kvinnor på er alldeles egen dag!

Jag minns 2004 då aftonbladet hade som vinkel på denna dag "Kvinna: Vad gör dig mest förbannad?" Överhuvudtaget en väldigt positiv spin på internationella kvinnodagen.

Det som kom fram i svaren dock var att feminister kom rätt högt upp på listan. Jag skrattade lite eftersom jag kan förstå svaret. På sätt och vis vill jag kalla mig själv feminist men det går knappast inte eftersom jag då förknippas med en rörelse jag upplever jag har väldigt lite gemensamt med.

Journalisten reagerade på detta faktum men istället för att ställa frågan till någon av kvinnorna som svarat i enkäten fick Helena Klingspor ge sig på att försöka förklara vad detta kunde bero på.

Har ni haft turen att glömma vem hon är så är hon feminist och ledarskribent i Arbetarbladet. Hennes förklaring var enkel:

"Det är så att många kvinnor vaktar sin kvinnoroll i stor utsträckning. Den innebär trygghet och vissa privilegier. Kvinnorna har sin världsbild klar och tycker att det är för jobbigt att ändra den.

- Det förekommer också att kvinnor i stor utsträckning tar männens parti. Inte så konstigt, eftersom vi lever i ett patriarkat. Fast det är så klart tråkigt, eftersom feministerna slåss för deras skull."

Dessa kvinnor förstod alltså inte hur fast de satt i detta patriarkat och att feminister egentligen verkade för deras eget bästa och förhoppningsvis skulle de uppskatta det en dag. Just nu är de dock för lata och bortskämda för att ta sig för det.

Har ni någonsin hört något mer anti-feministiskt? Ponera att en man sa samma sak ”det är ingen mening att bry sig så mycket om vad dessa kvinnor sagt, de förstår bara inte sitt eget bästa. Som tur är finns jag som kan få dem att veta bättre och en dag kommer de växa upp och tacka mig”

Istället för att lyssna på dessa kvinnor och anta att de precis som hon format sina åsikter på eftertanke och en övertygelse så avskriver hon dem totalt. Det faktum att hon som uttalad feminist inte alls talade för dessa kvinnor tyckte hon inte hon behövde bry sig om.

Jag tyckte att vi kommit en bit på de 7 år som sen dess passerat när jag såg dagens rubrik.

Äntligen två som förstått att feminismen inte kan gå från att män säger till kvinnor hur de ska leva, till att några utvalda kvinnor istället säger till andra kvinnor hur de ska leva.

Men sen såg jag Nalins inlägg för dagen och inser att det är långt kvar ändå.

Hela texten är så vidrigt stalinistisk att jag vet inte ens var jag ska ta vägen. Mitt favoritcitat är nog "tillsyn utan krav på pedagogisk utbildning". Det är en vacker beskrivning av föräldraskap eller vad säger ni?

När feminister verkar för att alla kvinnors åsikter och livsval ska respekteras och tas på allvar ska jag gladeligen kalla mig feminist. Som det är nu, när de nedlåtande tror att jag inte är kapabel nog att tänka för mig själv så säger jag nej tack.

Jag skulle inte ta sådant från någon man och jag tar det inte från varken Helena Klingspor eller Nalin Pekgul.

Här är länkar till de artiklar jag hänvisar till om någon är nyfiken:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article197760.ab

http://www.newsmill.se/node/33793

http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/07/den-svenska-feminismen-sviker-kvinnorna-0

Jag har i år inte ätit annat än finska semlor. Idag är kanske dagen för årets obligatoriska semla.

Rätta mig om jag har fel men är semlor måhända det enda bakverk som faktiskt inte är godare hembakt? Det går liksom inte att göra semlebullar luftiga nog.

I min ungdomsdagar skulle jag och min vän K imponera på två amerikanska pojkar. Vi beslöt oss för bjuda på svenska semlor. Vi ansträngde oss så till den grad att vi gjorde egen mandelmassa. Det vi inte gjorde dock var att baka brödet. Vi insåg att det inte skulle hålla samma klass som ett bageris så vi fuskade. Vi gick till Sandéns i Jönköping där vi på den tiden kände ägaren och bad om att få köpa några semlebullar.

Vi skar brödet själv för det rätta hembakade intrycket och satte sen med stor omsorg samman semlorna innan vi överlämnade dessa.

Tro mig, det var ett trick som fungerade. De var imponerade som få. Den ena av dem än mer än den andra. Han var så imponerad att han inte riktigt kunde släppa det. De var tveklöst de godaste semlor han blivit bjuden på. Till en början var vi smickrade men när han ständigt återkom till "den där bullen, vilken god bulle" så kom det dåliga samvetet krypande.

Vi gjorde vårt bästa. Vi ställde ledande frågor som "mandelmassan då, var inte den god?" "märkte du att den var hemmagjord, helt från grunden". Jodå den var god "men den där bullen, jag måste få receptet att ta med hem"

Jag minns inte hur det hela slutade. Antagligen bröt jag ihop och i förtvivlan erkände mitt fusk efter flera veckors påtryckningar.

Eller så står han idag och febrilt försöker återskapa den himmelska kreation vi bjöd honom på utan att alls förstå vad han gör fel när bullarna inte alls blir som våra trots "receptet" han fick med sig.

Att växa upp i en stor familj innebär mycket tid av väntan. Det finns alltid någon som är lite sen ut genom dörren när alla andra sitter klara i bilen.

Min mamma är kanske världens mest tidseffektiva människa. Går hon ner för en trappa kan hon likaväl torka den samtidigt, när man ändå är på nedervåningen kan man slänga in en maskin med tvätt. På det sättet går hennes resonemang från morgon till kväll. Visst får hon mycket gjort men det leder också till ett Alfons Åberg-aktigt "jag ska bara" vilket inte helt sällan gör henne sen ut genom dörren.

Min pappa är av en annan typ. Han vill absolut komma iväg i tid och är så gott som alltid klar. Problemet blir att min far är lite för sympatisk för sitt egna bästa och människor dras till honom av diverse anledningar. Det finns alltid någon som vill prata och det är inte hans stil att säga nej eller göra samtalet kort. Hans sena ankomster kommer därför att bero på telefonsamtal eller människor han springer på på vägen.

Denna ständiga väntan under uppväxten har fått mig att bli väldigt tidsmedveten. Det finns få saker som stressar och irriterar mig så som att vara sen. Jag kan sätta mig i en bil i Stockholm, veta att jag har 4 ärenden att göra innan jag ska ta E4:an ner till Jönköping, behöva stanna i Norrköping och tanka, och ändå kunna ange så gott som minuten jag kommer att vara framme.

Jag har alltid satt lite av en ära i den förmågan. Att realistiskt kunna bedöma min tid och att inte vara en person som folk får vänta på. Det vill säga tills jag slog upp tidningen imorse.

Tydligen är det ett tecken på att man är deprimerad. En mer positiv och livsglad människa höftar mer än gärna med några minuter åt det ena eller andra hållet.

Oj, vad snabbt ens styrka blir ens svaghet. Jag gör ett tillägg på min växande lista över laster och skriver "Jag är punktlig".

Igår gästade SVT en av familjen O's legendariska familjemiddagar. Det är bara att gratulera dem till denna unika upplevelse. Själv kunde jag strategiskt/ostrategiskt nog inte närvara utan får likt er övriga spänt invänta resultatet.

Döm själva, men ser det inte ut som att Kardashians känner sig lite flåsade i nacken?

Det säkraste tecknet på att jag är övertrött är när jag skrattar hysteriskt. Det har jag ägnat större delen av helgen åt att göra. Ibland har jag haft goda skäl eftersom helgen spenderats i trevligt och roligt sällskap. Ibland har nog tröttheten hjälpt till att öka skrattnivån dock.

Jag borde ha anat oråd redan i fredags kväll när jag försökte doppa och röra ut en klump wasabi i min soykopp. Det tog någon sekund innan jag insåg att jag mest bara kletade ut den på locket jag glömt avlägsna. Jag brukar vara betydligt mer med i matchen än så, och min tankspriddhet räckte för att få mig att explodera i skratt och så har det sen fortsatt.

Favorit-skrattet stod dock okänd man för denna eftermiddag när jag skulle ta tåget hem. Jag var precis på väg att korsa några spår bort mot rätt perrong när skylten "se upp för tåg" tändes och man hörde den svårbeskrivna signalen som berättar att bom håller på och faller.

Jag noterade bommen på andra sidan och reflekterade över varför ingen kom ner på den här sidan. Det vill säga tills jag tittade upp och insåg att den höll på att falla i huvudet. Jag och min vän K hoppade snabbt åt sidan och skrattade lite åt vår dumhet. Ända tills vi såg killen vid andra bommen i paret. Då fick vi fullt upp att skratta åt hans dumhet.

Först när han kände den i huvudet reagerade han och hukade sig längre och längre ner för att komma undan. Tillslut satt han praktiskt taget på marken med huvudet uppstickande genom bommens ihåliga mitt. Fick sen osmidigt ta sig ut för att kunna resa sig igen.

Vi är hemska människor jag vet. Vi skrattade högt och ogenerat. Det såg som tur var ut som att han bjöd på det skrattet. Jag försökte mig på att dämpa min reaktion genom att fråga om han var ok, men det var nog för sent. Jag hade redan visat att jag tyvärr skrattar allt för gott och skadeglatt när tillfälle bjuds.