Att växa upp i en stor familj innebär mycket tid av väntan. Det finns alltid någon som är lite sen ut genom dörren när alla andra sitter klara i bilen.

Min mamma är kanske världens mest tidseffektiva människa. Går hon ner för en trappa kan hon likaväl torka den samtidigt, när man ändå är på nedervåningen kan man slänga in en maskin med tvätt. På det sättet går hennes resonemang från morgon till kväll. Visst får hon mycket gjort men det leder också till ett Alfons Åberg-aktigt "jag ska bara" vilket inte helt sällan gör henne sen ut genom dörren.

Min pappa är av en annan typ. Han vill absolut komma iväg i tid och är så gott som alltid klar. Problemet blir att min far är lite för sympatisk för sitt egna bästa och människor dras till honom av diverse anledningar. Det finns alltid någon som vill prata och det är inte hans stil att säga nej eller göra samtalet kort. Hans sena ankomster kommer därför att bero på telefonsamtal eller människor han springer på på vägen.

Denna ständiga väntan under uppväxten har fått mig att bli väldigt tidsmedveten. Det finns få saker som stressar och irriterar mig så som att vara sen. Jag kan sätta mig i en bil i Stockholm, veta att jag har 4 ärenden att göra innan jag ska ta E4:an ner till Jönköping, behöva stanna i Norrköping och tanka, och ändå kunna ange så gott som minuten jag kommer att vara framme.

Jag har alltid satt lite av en ära i den förmågan. Att realistiskt kunna bedöma min tid och att inte vara en person som folk får vänta på. Det vill säga tills jag slog upp tidningen imorse.

Tydligen är det ett tecken på att man är deprimerad. En mer positiv och livsglad människa höftar mer än gärna med några minuter åt det ena eller andra hållet.

Oj, vad snabbt ens styrka blir ens svaghet. Jag gör ett tillägg på min växande lista över laster och skriver "Jag är punktlig".

 

Helena

7 mars 2011 20:30

YES! Nu tänker jag inte längre känna dåligt samvete. Bara en bekräftelse på att jag mår bra. ;) Och jag ska genast se till att min man läser det noga. Han är INTE deprimerad.

http://www.minasolglimtar.blogspot.com

 

Lena

8 mars 2011 08:16

...och jag lever i nirvana, enligt den teorin...tack för upplysningen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...