För dryga 10 år sen hamnade jag på en hemmafest i en lägenhet i Stockholm. Jag spenderade större delen av kvällen i ett samtal med en kille jag inte träffat tidigare. Eftersom jag inte är född bakom en vagn kände jag igen hans efternamn men la ingen särskild vikt vid det under kvällens gång utan trivdes mest i hans sällskap.

Vi höll kontakten efter den där kvällen. Ganska intensivt i säkert ett år eller så. Han var fråm utomsocknens och jag nyss hemkommen från New York skulle börja mitt liv på riktigt. Det blev aldrig av att vi sågs efter den där kvällen men det blev en del tid i telefon och över nätet. 

Han hörde av sig och berättade när han köpte en herrgård vid vattnet inte så långt ifrån gården där han var uppvuxen. Han hörde av sig någon gång då han var i stan i affärer men jag inte hade tid att ses.

Vi hörs fortfarande lite sporadiskt och betydligt mindre intensivt någon gång om året. Han ber mig att komma och titta på herrgården som numera är helrenoverad. Jag leker stundtals med tanken men avfärdar den. Vi alla vet vad som hände med miss Elizabeth Bennet när hon såg "the beautiful grounds of Pemberley".

När vi träffades den där kvällen fanns någon annan i mitt liv. Kanske hade jag agerat annorlunda annars. Kanske borde jag ha agerat annorlunda oavsett, men det gjorde jag inte.

Det är inte utan att jag drar på munnen nu när jag läst de första 100 sidorna i Den Nya Överklassen där hans släktnamn figurerat frekvent. Tänk vad en oskyldig kväll för över 10år sen hade kunnat sluta annorlunda än vad den gjorde.

Man kan försöka förklara bort det med att folk bara röstar utan att tänka till, eller att de tycker att det är kul att rösta tvärtom eller vad som helst. Men det finns på fullt allvar folk som sitter i kommentatorsfältet och försöker argumentera för detsamma.

Hur kan över hälften av nästan 10 000pers tycka att man som sommarjobbare i en glasskiosk inte ska gå med på en timanställning som inte erbjuder jobb vid regn. Det är ett sommarjobb! Det är en timanställning!

Under artikeln står som första punkt att man innan man tar ett sommarjobb ska gå med i facket. Jag förutsätter att det är köpt annonsplats av LO. Borde inte sådant skrivas ut AB?

Hi, my name is Gunilla and I am a post-it junkie!

Städning av skrivbord relativt klart. Nu återstår bara min livlina. Jag lever i illusionen att har jag skrivit upp det blir det gjort. Förhoppningsvis stämmer det.

Eftermiddagen kommer om allt går som planerat försäkra mig om att där inte gömmer sig några intressanta case som fallit mellan stolarna trots mitt imponerande arkiveringssystem.

Tanken är att alla dessa ska slängas i em och om åtgärder behövs ska dessa finnas i digital form. Kommer sakna dem så smått. De gör trots allt skrivbordet väldigt färgglatt och inbjudande.

Det känns som en evighet sen men det var så sent som i förra veckan. Jag hade en hysterisk vecka på jobbet med en massa att göra och avsluta. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför inte folk var på semester och hur Juli kunde kännas som en högintensiv period.

Nu sitter jag här en vecka senare och känner hur min hjärna långsamt förtvinar i brist på aktivitet. Med konstgjord andning har jag lyckats upprätthålla åtminstone ett visst tempo de här dagarna men nu är casen slut, kunderna på semester och mina ideér tynar. Till och med blogginläggen blir som en följd fantasilösa.

Jag tar en paus från att lönlöst jaga affärer och case idag och städar mitt skrivbord. Det tycks mig som att det här numera på riktigt är min arbetsplats och karriär. Dags att bo in sig lite och ge sig själv en bra start på Q3.

Har ni tips för resterande 2 veckor till semestern kära läsare? Hur kan man sysselsätta sig vid ett skrivbord när mail och telefon är plågsamt tysta och ens inbox är klinsikt ren? Helst ska det ju dessutom vara något vettigt eller åtminstone ge sken av det.

Jag, några syskon och syskonbarn såg vid midnatt den sista Harry Potter filmen. Vi såg alla fram emot att avsluta vad man påbörjade för så många år sen och att få säga hejdå till Harry.

Det är trots allt en väldigt bra berättelse som framförallt i böckerna imponerar. För mig stannar det sen liksom där. Jag kan gilla något utan att göra det till något varken mer eller mindre än så. Silly me, jag trodde de flesta människorna behärskade det.

Jag ställer mig helt oförstående, men kan ändå le överseende åt de som kommer till bion i full mundering. Jag kan hånfullt skratta tillsammans med mina syskon åt att samma människor tjuter som besatta under väl valda tillfällen i filmen, samtidigt som jag roas lite av deras entusiasm. Men när de efter filmen sitter utspridda på golvet i hysterisk gråt över att deras liv nu tydligen är över, ungefär då tar mitt tålamod slut.

Vilka är dessa människor? Var gör de alla de dagar då det inte är Harry Potter premiär? Hur ser en vanlig dag i deras liv och huvud ut? Jag skulle så väldigt gärna vilja veta.

Tänkte påminna er om det krig jag här berättade om på min arbetsplats.

Det har gått 5 månader och 4 dagar sen jag sist uppdaterade er på läget och jag förstår att vissa av er varit nyfikna sen dess. Vad är det som händer? Vem har övertaget? Kör Gunilla numera med eller utan sjal när hon sitter vid datorn?

Alla befogade frågor. Mitt sammanfattande svar lyder: Det har inte hänt ett dugg!

Den blåser fortfarande med en styrka som skulle göra till och med Carola avundsjuk och vi har fortfarande inte kommit på något effektivare än att slänga på några lager tejp till.

Ventilationen morrar numera missnöjt och vi muttrar lika missnöjt. Känns som vi alla är förlorare i det här läget. 

Under mitt år på Tustin High School så var det någon lärare som tipsade mig och min vän S om att klä upp oss till prov och viktiga genomgångar. Hon menade på att mer formell klädsel smittade av sig på koncentrationen och skärpan generellt.

Det blev snabbt en vana då vi upplevde det som att det fungerade. Kom vi i kjol och lite klack satt vi plötsligt lite rakare i ryggen när vi skrev och lite mer framåtlutade på genomgångarna med blicken framåt. Det var helt enkelt svårare att slappa till.

Jag har sen dess tipsat mina elever om detsamma och själv använt knepet när jag känt mig lite extra "av". Istället för att då ge vika för myskläder så kan tröttheten botas av extra läppstift och snävare kjol.

Jag önskar jag hade kommit ihåg det imorse.

I förra veckan tänkte jag skriva ett inlägg om ett i-landsproblem. Jag avstod dock för att jag kände att begreppet är så otroligt tröttsamt. Sanningen att säga så kan väl alla problem som inte handlar om liv eller död avskrivas som i-landsproblem och det känns lite orättvist.

På något sätt trivaliseras då de saker vi i detta hörn av världen brottas med. På något sätt blir de mindre verkliga. Missförstå mig rätt, jag är helt för perspektiv. Man kan alltid tänka på de svältande barnen i Afrika och jag försöker inte på något vis trivalisera deras verklighet heller. Jag bara tror att problem är och måste få vara relativa.

I samma veva roade jag mig med att läsa om Erlend Loes "Blåst" Det är hans första bok och jag har inte läst den sen den kom. Det var kul att se råmaterialet till författaren han skulle komma att bli när jag läste den med nya ögon. Men det får jag spara till ett eventuellt annat inlägg. Han gladde mig med att bekräfta mina tankegångar angående i-landsproblem dock.

För er som känner både mig och Loe är det nog rätt uppenbart att vi är oeniga i de flesta stora frågor. Men jag är så oerhört förtjust i honom att jag vill gärna tro att det är i de små vardagliga reflektionerna vi möts, det faktum att han inte känner till min existens till trots. Därför är det av honom jag allra helst vill ha bekräftelse. Och det fick jag!

"Det är långt att gå och jag säger det till henne. Att jag tycker att det börjar bli förfärligt långt. Marianne nickar bara. Vi ska vara glada för att det inte är sommar och åtskilliga värmegrader, säger hon. Jag säger att det måste vara tillåtet att klaga över en situation utan att man absolut måste tänka på vad som kunde ha gjort den värre. Allt kan alltid bli värre, säger jag, men det är inte alltid det är meningsfullt att tänka på det. Och dessutom har jag inte sagt att jag tycker alltihop bara är besvärligt. Det är på det hela taget ett ganska anspråkslöst klagomål jag kommit med. Så pass måste hon kunna acceptera"

Amen Loe!

Det är helt ok för mig att irritera mig på att Mix-megapol appen till min iphone börjat strula sig och kopplar ner sig säkert 4ggr varje morgon på väg till jobbet. Nej, det är inte för att jag tappar täckning, den bara stänger av. Det är ingen stor grej men det stör flytet i min läsning av Loe och andra genier när jag måste ner med handen i väskan och starta igång den igen. Jag hävdar härmed min rätt att gnälla!