Min vän P bjöd för ett antal år sen på hemkokt lemoncurd till scones. Jag har alltid varit svag för lemoncurd och hemkokt spelade helt klart i en egen liga. Sen dess har jag tagit mig tid att göra det då och då. Det är egentligen inget svårt och när man tjuvsmakar i väntan på att det ska svalna blir man ständigt lika förvånad hur makalöst smarrigt det är.

I år är jag ansvarig för påskdesserten och i diskussion med min syster C som var sugen på något marängigt så kom även lemoncurd på tal. Det måste ju gå att kombinera dessa till något magiskt. En google-sökning genererade i denna bild.

Ja ni förstår ju själva att sökandet sen är över. Det är Per Morbergs pavlova med lemoncurd som sen toppas med grädde och bär. Så ser den i alla fall ut när han gör den.

Vi får nog anta att min kommer se aningen mindre perfekt ut, men den nykokta lemoncurden som nu står på svalning bådar ändock väldigt gott. Kan nu bara marängen blir bra så väntar helt klart en Glad Påsk!

Jag har i flera veckor gått runt lite med en oroskänsla i kroppen. Hur mycket jag än njutit av min tid i USA så har jag hela tiden varit lite rädd att jag skulle missa ankomsten av mitt nästa syskonbarn.

Lillasyster U är nu helt galet gravid och Bebben har en längre tid gjort klart för oss alla att han/hon tänkt göra entre precis när och på det sätt han/hon själv behagar utan någon som helst hänsyn till vår tänkta tidsplan. Detta till trots vägrade jag förlika mig med tanken att jag kanske inte skulle vara där.

När jag väl stod med fötterna på svensk mark igen kom nästa oro. Att vi inte skulle hinna genomföra en bruklig babyafton för henne där jag kunde överlämna den stora skörd med oemotståndliga barnkläder USA hade att erbjuda.

Igår gick babyafton av stapeln. Syster U gick hem med fler barnkläder/barngrejer än en Bebbe någonsin kan konsumera, därmed redan avgjort att det kommer fler.

Nu är allt på plats, världen är redo. Bebben tack för spänningen du bjudit på men nu är det dags. Kom ut nu då!

Påsken har inte ens börjat men jag har redan belönats med inte mindre än 2 påskägg. Inte illa inte illa.

Inte meningen att göra er andra avis om ni nu inga fått men antagligen har ni väl inte varit lika generösa som mig och lånat ut eran lägenhet. Antagligen har ni inte heller jobbat lika hårt så att er chef vill belöna er med ett. Ansträng er bara lite mer så ska ni se att det ger resultat. Bättre lycka nästa år!

Min vän M introducerade mig för ett antal år sen för Michael Bublés fantastiska stämma. Jag blev snabbt rätt såld och när han sen släppte denna fantastiska låt blev den min ringsignal.

Jag har nog haft den i några år nu och den känns absolut som min. Jag upptäcker dock att jag har svårt att njuta av låten de gånger den dyker upp i någon ipod eller spotifylista. Istället för att tycka att den är fantastisk som den ju är så blir jag stressad. Jag vet att det inte ringer men har ändå svårt att försvinna i låten.

Det börjar kanske helt enkelt bli dags att byta signal innan låten för alltid förstörs för mig. Det är nu ni kommer in i bilden kära läsare. Vad har ni för förslag? Vill att det ska vara en låt som kan kännas lite som min temalåt men som jag inte kommer att sakna att kunna lyssna på. Ser fram emot era inputs!

Det är aldrig fel att vara svensk tjej i USA, men det är särskilt bra när högerfoten börjar bli tung efter många mils körning i öken.

Vid två tillfällen under vår roadtrip tyckte trafikpolisen att det gick lite väl snabbt. Inte för att det gick så mycket lugnare annars, men vad de inte vet har de inget ont av.

Första gången var det syster S som satt bakom ratten. Hyrbilen var egentligen inte försäkrad för henne men jag tog en chansning då jag desperat behövde lite avlastning bara i några mil. Det dröjde nog ca 15min innan hon väckte mig och frågade vad hon skulle göra då blåljusen blinkade bakom oss.

Det fanns inte mycket att göra annat än att undvika att visa försäkringspapper och bara dra fram körkortet. Han var så förstående så när han fick klart för sig att vi var turister. Det är ju trots allt svårt att komma till ett nytt land och förstå sig på alla deras lagar och regler.

Han tipsade om att de i USA till höger om vägarna sätter upp skyltar med siffror på. De siffrorna berättar hur snabbt man får köra. Det kan nämligen variera rätt mycket på en och samma väg så det är bra om man spanar efter just de skyltarna. Ja vad kan man göra annat än att tacka när man får ovärderliga tips som dessa. I vanliga fall ogillar jag att bli dumförklarad men vid just detta tillfälle passade det mig rätt bra.

Nästa gång var det jag som körde. Vi körde genom Beaver County när jag fick en liten extra skjuts i en nerförsbacke och polisen fick upp ögonen för den lilla vita Chevroleten som flög fram och blinkade in oss till vägrenen.

Polisen som kom gående kan ha varit den snyggaste man som någonsin gått i uniform. Både jag och K hoppades tyst på ett utdraget förhör och uppläxning. Uppstod något av ett antiklimax då han bara snabbt konstaterade att vi var turister och att det lämnade honom med enbart två alternativ. Antingen släppa iväg oss med en liten förmaning om att ta det lugnare eller ha oss att följa honom hela vägen till county jail och betala en bot där.

Jag vet inte om han försökte vara snäll eller helt enkelt inte själv orkade köra ända dit för han valde till vår stora besvikelse att snabbt skicka iväg oss. Vi har sen dess grämt oss över den missade chansen till en utdragen process i Beaver County jail. Hur svårt hade det varit att hitta på något mer otyg på vägen för möjligheten att spendera åtminstone en natt där? Det hade han varit värd!

Oj vad jag har saknat att blogga! Det har funnits tokmycket roligt att betrakta och reflektera, småskratta och förundras över men det har också upptagit all min tid och allt mitt engagemang.

Nu landade jag dock för 90min sen, kom precis in i min lägenhet och känner mig redo att möta bloggvärlden igen. Ge mig några timmar att duscha och känna mig som människa igen, kanske en dag att komma ikapp tiden också så blir det åka av sen.

Plånboken är nu relativt tömd på doftande dollar men väskan är ack så mycket rikare på vackra ting.

Det har varit en intensiv vecka i Salt Lake med ett så hektiskt schema att jag stundtals undrat om det inte är mer vilosamt att jobba trots allt. Men lika roligt är det ju absolut inte och jag har inget alls att klaga på. Har det helt enkelt löjligt bra.

Lämnade i morse ett nysnöigt SLC och har tagit mig ner till solen. Ligger nu på hotellet och kan knappt fatta att jag är här. Kan absolut inte fatta att jag har wifi för första gången på en vecka. Känns galet stort!

Det finns naturligtvis anekdoter i mängder och de kommer, men inte ikväll. Nu ska vi nämligen ut för middag och lite koll på omgivningarna. Hoppas återkomma till er inom kort!