Man upphör aldrig att förundras över vad mycket knepigt folk det finns. Det är så svårt att försöka förstå deras handlingar och motiv.

Om det inte räcker att tänka på de människor som röstade in SD i riksdagen eller de som röstade fram Anna Bergendahl som segrare i Melodifestivalen 2010 för att helt ge upp hopp om mänskligheten så kommer här ett tips. Läs kommentarerna till Aftonbladets artiklar. De är fantastiska! Det blir efter ett tag omöjligt att låta bli att försöka få in en inblick i nättrollens värld.

Oftast skrattar jag bort det men ibland blir jag på allvar illa berörd och funderar över vilka dessa människor är. Möter jag dem på gatan, på jobbet, på bion?

Alex Schulman min favoritbloggare skrev följande start på ett inlägg:   Han fick som vanligt ett gäng kommentarer, tex dessa:

Eeeh, va?

Som att det inte var illa nog så läste jag följande kommentarer på Amandas blogg. Lägg väl märke till att hennes inlägg inte alls berörde denna incident utan handlade om något helt annat.

Jag ger upp! Vad är det för fel på folk?

Var vi inte överens? Hade vi inte gått vidare? Jag är inte en person som tycker om att se bakåt. Jag tycker inte om att ompröva beslut när de väl är fattade.

Visst skiner solen inte riktigt lika starkt idag. Visst är himlen aningen mer molnig, men jag trodde ändå vi var överens. Jag trodde att vi hade slutat med jackor för säsongen nu!

Att döma av morgonens medresenärer är så inte fallet. Jag spanade i förtvivlan efter någon lika optimistisk eller åtminstone lika principfast som mig. Men där fanns ingen. Alla hade fallit till föga för experternas utlåtande och klätt sig för regn. Den ena mer påpälsade än den andra. Det var som att hela världen kastade en blick på min tunna kofta och bara fötter i ballerinaskor och med ett överseende leende skakade på huvudet.

När jag tillslut såg en kvinna i yllekappa, handskar och halsduk höll jag på att falla i gråt, tills jag insåg att hon måste känna sig precis lika felklädd som mig. Vi var de två extremerna i folkhavet med vettigt klädda människor.

Än skinker solen aningen mellan molnen. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag hoppas få anledning att le överseende mot alla jag möter i eftermiddagssolen efter jobbet då samtliga bär en jacka över armen när jag sorglöst skrider fram i en alldeles lagom tunn kofta.

Blev några minuter sen till jobbet i morse eftersom jag skulle släppa in sotaren. Är det bara jag som blir lite barnsligt glad när han ska komma?

Först när jag får lapp om det måste jag först ta en mikrosekund och påminna mig själv om att det faktiskt finns något som heter sotare. Det är lätt att glömma bort mellan varven. Men när väl pusselbiten fallit på plats blir jag alltid lite glad.

Minns från när jag var liten och sotaren kom. Det kändes alltid lite spännande. Jag tänkte mig honom som lite av en rebell. Någon som vågade vara busigt smutsig. Jag såg framför mig Dick van Dyke som dansade över hustaken i Mary Poppins.

Vad en sotare roar sig med i min lägenhet har jag ingen aning om. Läser min dagbok, solar på min balkong, provar mina kläder eller tar ett bad kanske. Jag har inte ens en vettig köksfläkt för honom att ägna sig åt så på något sätt måste han ju döda tiden.

Han stod utanför porten idag, en högst vanlig kille i min egen ålder. Lite skäggväxt och ett artigt leende utan tillstymmelse till att vilja brista ut i sång. Det spelar ingen roll. När jag nu sitter på jobbet och funderar på vad som försigår hemma i min lägenhet är det något i den här stilen jag ser framför mig.

Visst är det snällt av AIK att under sin fana samla samhällets mest utmanade individer. De som olikt oss vanliga normala människor inte kan behärska ens den minsta av impulser. De som inte förstår samhällets mest enkla eller grundläggande principer om respekt och folkvett. De som på allvar helt saknar känsla för nyanser och kan tycka att deras reaktioner på något vis står i relation till det påstådda övergrepp de anser sig ha blivit utsatta för. De som föds helt utan kompass för vad som rimligtvis är rätt och fel.

All eloge åt AIK som tagit på sig att ta sig an dessa stackars stackars förvirrade människor och gjort dem till sina talesmän. Tack AIK!

Kan ni nu bara ta ansvaret fullt ut och spärra in dessa dårar så att vi andra vanliga dödliga slipper packet!

Mina fötter vaknade på otroligt gott humör idag. Klockan var fortfarande tidig men eftersom jag inte lagt mig till med sommarvanan att dra ner rullgardinerna ännu kände de solens strålar där de tittade fram under duntäcket.

Av värmen att döma förstod de att den redan stod högt och att de därmed hade alla chanser i världen att få sin vilja igenom denna morgon.

Jag försökte diskutera med dem. Förklara att de egentligen inte var säsongsredo. Att det säkert skulle bli kallare framåt dagen. Visst vi hade tjuvstartat i USA men hade ju inte putsat igen synliga sprickor i fasaden sen dess.

De ville dock inte lyssna på mina maningar. De kände sig sturska och övertygade om att de dög precis som de var. Vem var jag att krossa deras illusioner. De fick helt enkelt sin vilja igenom.

Jag sitter och slötittar i diverse bloggar. Det finns så många fina, så många inspirerande. Jag önskar desperat att jag hade bara ett uns av skaparnas konstnärlighet. Att färg, form och kreativitet kunde göra avtryck även på mina sidor.

Orden tror jag att jag behärskar. Det är den enkla biten. Men det är det runtomkring som ramar in dem, som gör att de blir något mer än bara ord.

Finns det ingen som kan förbarma sig över min blogg och min totala avsaknad av talang för detta? Det kommer bli pinsamt påtagligt om jag börjar laborera med den redan förinställda layouten och det inte blir bättre. Kanske är ödet till och med så elakt att jag lyckas med det omöjliga och gör det hela värre. Det håller inte längre, nästa steg måste ske.

Det är ingen hemlighet att jag sörjde när jag satte mig på planet. Jag visste att det innebar att jag lämnade solsken och öppna skor för ett betydligt mer osäkert Sverige. Jag älskar solen, jag älskar sommarkläder, jag älskar värmen och jag älskar solbränna.

Jag satt på planet och funderade en hel del på hur mycket jag nog egentligen saknat mitt liv i USA och vad det fanns för möjligheter att ta tillbaka det. En del idéer formades i mitt sinne och jag insåg att jag nog ville förverkliga en eller några av dem.

Sen dess har Sverige gjort sitt bästa för att flina upp sig. På alla sätt har det visat sig från sin allra bästa sida. Ett Sverige som faktiskt när det vill har en förmåga att göra mig alldeles knäsvag.

Jag känner hur lätt det är att dras in i det. Att ge efter. Att tycka att vårt fäderneland är oslagbart. Men jag vet att det bara luras! Jag vet att det i November sviker mig igen. Att jag kommer banna mig själv om jag än en gång går på det. Om jag precis som så många gånger förr ger vika för vårens värme och låter min beslutsamhet sina.

Min mamma talade härom dagen om sin kärlek för årstiderna. Jag förstår vad hon menar. De har sin charm men det är inte snöstormsdagarna man tänker på när man säger att man älskar vintern, det är när snön ligger och gnistrar i solen och luften känns härligt frisk. Det finns många dagar där emellan! Dagar då ens uppskattning för årstider känns fruktansvärt långt borta.

Visa mig det land som kan ge mig 1 månad höst, 1 månad vinter, 1 måndad vår och 9 månader sommar. Där skulle jag trivas! Annars får jag ägna sommaren åt att påminna mig själv. Det bara luras!

Det säger en del om mig att jag kan vakna dagen efter Påskafton och vara sugen på ägg. Vi åt trots allt kokta ägg, omelett x2, ägghalvor och godisägg . Utöver det så målade vi ägg, letade ägg och hade äggknäckartävling.

Jag borde rimligtvis vara så trött på ägg och allt äggformat att jag inte ens skulle kunna se en film med Bruce Willis ikväll.

Men dagen kallar. No time for eggs!