Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 21 oktober 2011 09:11

Jag älskar tanken på den kinesiska fabriksarbetare som är så ointresserad av sitt jobb att han inte reagerar på en order där beställaren säger sig ha aningen större vänsterfot än höger och behöver olika storlekar på sina tofflor. Ett borttappat decimaltecken är i vissa fall rätt avgörande.


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 21 oktober 2011 08:49

Mina sympatier går denna morgon ut till Gry Forsell som haft en omöjlig uppgift då hon i timmars tid skulle vara förnuftets röst ensam i en studie med Anders Timell och Alex Schulman.


Det säger sig självt det är en nästintill övermänsklig uppgift. Hur mycket jag än gillar både Anders och Alex så kan deras benägenhet att spåra ur inte ignoreras.


Det var fnittrigt och tramsigt stundtals. Man kunde höra Alex fälla politiskt inkorrekta kommentarer som "tight som en etiopier", allt var som väntat utan allt för grova övertramp den timmen jag lyssnade.


Bara en gång hörde jag Gry skrika med panikslagen röst i falsett att Anders skulle vara tyst tills hon kom på att sätta på en låt och tillfälligt strypa mikrofonerna.


Det var när de inte kunde enas om vilken av morgonens nyheter de ville avhandla först. Gaddafis död eller Laila Bagges nyfödda son. Anders menade på att det var en och samma nyhet. Han drog sig inte för att påstå att det de facto var Gaddafi som var återfödd och gratulerade Laila och Niklas till lilla Muammar. Ju längre han gick detso hjärtligare skrattade Alex och detsom mer panikslagen lät Gry. Jag får erkänna att jag skrattade högt i den övrigt tysta tunnelbanevagnen.


Tappert kämpat Gry!



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 20 oktober 2011 16:27

Jag vet inte varför mina föräldrar ville hålla mig tillbaka. Säkert var de oroliga för hur högt jag skulle flyga, hur långt jag kunde nå.


Innerst inne har jag alltid vetat att jag kunde ha stått på de stora scenerna och enligt denna artikel har jag helt rätt.


  


Tänk er, jag hade kunnat ha absolut gehör och hetat Olsson. Vilken kombination! Det är synd och skam att världen aldrig fick uppleva det.  

Av Gunilla Olsson - 20 oktober 2011 09:35

Det finns ett par nyhetshändelser jag minns från tidigt i mitt liv som på något vis rubbade hela min världsbild. Jag växte upp under skyddade och lyckliga omständigheter, precis som barn sig bör, och en del saker som sipprade igenom detta skydd var så ofattbara att de skakade mig djupt.


  


Ett av detta tillfällen var 1993 när mordet på James Bulger blev en toppnyhet. Det faktum att två 10-åriga pojkar på så grymt och utstuderat sätt kunde ta livet av ett annat barn verkade helt otroligt.


Tack och lov inträffar just denna typen av fall väldigt sällan. Det har gjort att jag alltid kommit ihåg James Bulger.


Det känns ofattbart att mer och mer pekar på att det inträffade i Ljungby nu är ett av de få undantagen.


 


Vilken oerhörd tragedi för alla inblandade. Inte minst för det barn som ska leva med konsekvenserna av sin handling i hela sitt liv och, i takt med att det växer upp, kommer att inse precis hur ödesdigra våra handlingar kan vara. ´


Om ni inte har sett den så se Boy A en film om vad som händer med ett sådant barn när det blir vuxet och bedöms redo för livet.

Av Gunilla Olsson - 19 oktober 2011 08:32

Ledsen för min tystnad här. Det känns som att ingenting i livet kommer gratis för tillfället och jag har fullt upp med att utkämpa de strider livet kastar min väg.


Senaste dygnen har jag äntligen tagit tag i problemet "iskall lägenhet" och börjat lufta element som aldrig förr. Det är en sport där man kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska inte tråka ut er med detaljer men status imorse var att 2 av 5 faktiskt fortfarande efter natten var fisljumna. Helt klart ett framsteg. Det var det som invaggade mig mig i känslan av att det här kanske var en bra dag.


Efter en vecka då jag tappat nytt busskort, ständigt legat 15 min efter, varit obeskrivlig trött, bråkat med lampor och element samt försökt klara av jobb och andra livsprojekt behövdes en sådan.


Känslan förstärktes när jag sen efter att ha tömt en garderob på golvet hittade ett par bortglömda svarta byxor som både satt bra och är bra kontorskläder. Drog på mig dem och rättade till fickan där det dessutom låg en 100-lapp. Dagen blev bara bättre och bättre.


Ända tills jag sprang nerför slänten för att hinna med tunnelbanan och föll handlöst. Vred foten helt under mig och och tillät mig själv att gråta i ca 30sek innan jag haltade ner till tunnelbanan. Fråga mig inte hur men nu sitter jag vid mitt skrivbord. Planen är att förbli sittandes här till 17:00 då jag ska försöka hitta ett sätt att ta mig hem med smärtande fot.


Jag har inte vågat ta av mig skon och kolla skadan, svullen är den tveklöst och stel börjar den bli. Den synliga skadan jag dock sett är att det gick hål på knät på byxan så glädjen över fyndet varade i endast 30min.


Där har ni min morgon och mitt liv för tillfället kära läsare. Imorgon vet jag bättre och tyglar min ogrundade optimism,

Av Gunilla Olsson - 14 oktober 2011 18:00

Med tanke på mitt tidigare inlägg om ljus/mörker antar jag att det står tämligen klart att jag inte kommer stå först i kön till en ny lägenhet i Mexico.


 

Någon mer än jag som är nyfiken på utrymningsplan vid exempelvis brand?


Nog för att man är rätt körd på översta våningen av en skyskrapa likväl som nedersta på en jordskrapa men jag föredrar nog ändå illusionen om flykt som ett fönster ger.

Av Gunilla Olsson - 14 oktober 2011 15:58

Miljön i all ära men är det på fullt allvar meningen att vi nu ska komma ihåg att tända en lampa ca 15min innan vi behöver ljus i det rummet?


Jag har alltid varit noggrann med att aldrig ha tänt mer än i det rummet där jag befinner mig. Efter att låg-energi-lampor i större utsträckning tagit över min lägenhet, är så inte längre fallet.


Nu tar jag ett varv och tänder överallt på morgonen för att inte förlora tid när jag behöver åtminstone ledsyn för att hitta vad jag vill ha i garderoben.


Förvisso är den i hallen gammal och kass. Dessutom kan världens längsta hall behöva mer belysning än världens minsta lampskärm ger.


Jag behöver någon ful ikea-lampa likt nedan.


 

Men det är inte hela förklaringen. Vardagsrummet lider av samma åkomma.


Jag avskyr att komma hem och inte omedelbart kunna bryta det kompakta deprimerande mörkret. Snart lämnar jag lamporna tända i ren desperation. Vet inte vad miljön tycker om den lösningen? Gissningsvis var det inte riktigt den effekten man ville ha.

Av Gunilla Olsson - 14 oktober 2011 12:00

De gav mig ett drömår och jag har sen dess inte riktigt velat släppa taget om det faktum att jag faktiskt har en @nok.se adress.


Men jag släpper det gamla och gör plats för det nya.


  


     

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se