Ledsen för min tystnad här. Det känns som att ingenting i livet kommer gratis för tillfället och jag har fullt upp med att utkämpa de strider livet kastar min väg.

Senaste dygnen har jag äntligen tagit tag i problemet "iskall lägenhet" och börjat lufta element som aldrig förr. Det är en sport där man kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska inte tråka ut er med detaljer men status imorse var att 2 av 5 faktiskt fortfarande efter natten var fisljumna. Helt klart ett framsteg. Det var det som invaggade mig mig i känslan av att det här kanske var en bra dag.

Efter en vecka då jag tappat nytt busskort, ständigt legat 15 min efter, varit obeskrivlig trött, bråkat med lampor och element samt försökt klara av jobb och andra livsprojekt behövdes en sådan.

Känslan förstärktes när jag sen efter att ha tömt en garderob på golvet hittade ett par bortglömda svarta byxor som både satt bra och är bra kontorskläder. Drog på mig dem och rättade till fickan där det dessutom låg en 100-lapp. Dagen blev bara bättre och bättre.

Ända tills jag sprang nerför slänten för att hinna med tunnelbanan och föll handlöst. Vred foten helt under mig och och tillät mig själv att gråta i ca 30sek innan jag haltade ner till tunnelbanan. Fråga mig inte hur men nu sitter jag vid mitt skrivbord. Planen är att förbli sittandes här till 17:00 då jag ska försöka hitta ett sätt att ta mig hem med smärtande fot.

Jag har inte vågat ta av mig skon och kolla skadan, svullen är den tveklöst och stel börjar den bli. Den synliga skadan jag dock sett är att det gick hål på knät på byxan så glädjen över fyndet varade i endast 30min.

Där har ni min morgon och mitt liv för tillfället kära läsare. Imorgon vet jag bättre och tyglar min ogrundade optimism,

Med tanke på mitt tidigare inlägg om ljus/mörker antar jag att det står tämligen klart att jag inte kommer stå först i kön till en ny lägenhet i Mexico.

Någon mer än jag som är nyfiken på utrymningsplan vid exempelvis brand?

Nog för att man är rätt körd på översta våningen av en skyskrapa likväl som nedersta på en jordskrapa men jag föredrar nog ändå illusionen om flykt som ett fönster ger.

Miljön i all ära men är det på fullt allvar meningen att vi nu ska komma ihåg att tända en lampa ca 15min innan vi behöver ljus i det rummet?

Jag har alltid varit noggrann med att aldrig ha tänt mer än i det rummet där jag befinner mig. Efter att låg-energi-lampor i större utsträckning tagit över min lägenhet, är så inte längre fallet.

Nu tar jag ett varv och tänder överallt på morgonen för att inte förlora tid när jag behöver åtminstone ledsyn för att hitta vad jag vill ha i garderoben.

Förvisso är den i hallen gammal och kass. Dessutom kan världens längsta hall behöva mer belysning än världens minsta lampskärm ger.

Jag behöver någon ful ikea-lampa likt nedan.

Men det är inte hela förklaringen. Vardagsrummet lider av samma åkomma.

Jag avskyr att komma hem och inte omedelbart kunna bryta det kompakta deprimerande mörkret. Snart lämnar jag lamporna tända i ren desperation. Vet inte vad miljön tycker om den lösningen? Gissningsvis var det inte riktigt den effekten man ville ha.

De gav mig ett drömår och jag har sen dess inte riktigt velat släppa taget om det faktum att jag faktiskt har en @nok.se adress.

Men jag släpper det gamla och gör plats för det nya.

Jag förstår att SL har betydligt större erfarenhet av att ställa in tåg än att sätta in extra tåg. Kanske är det därför rutinerna brister och de nöjer sig med att basunera ut sin glädje över att de de facto överpresterar med "Extra tåg".

Eller så försöker de helt enkelt ge oss resenärer lite vardagsmystik. En dag hoppas jag att jag har både tiden och modet att hoppa på tåget med destination okänd.

Det var längesen jag såg den nu men jag har alltid älskat filmen Playing By Heart, eller Sex Lektioner i Kärlek som den heter på svenska.

I filmens början håller Angelina Jolies karaktär följande monolog. Ja det var på den tiden jag tålde Angelina Jolie.

"I have a friend, jazz musician...trumpet player, really terrific. And I go and hear him jam every month or so and he plays this piece I love, an old Chet Baker song. And he blows the same notes every time and every time it sounds so different. And we had drinks one night...when I used to drink....and I tried to tell him how that song made me feel, how the music made me feel, how his playing made me feel. And he just kept shakin' his head and he said "Joan, you can't talk about music! Talking about music is like dancing about architecture."

Kom osökt att tänka på det när jag läste Maria Forsströms otroligt pretentiösa men samtidigt totalt intetsägande recension i dagens Metro.

Jag tror att det många gånger framgått här i bloggen hur kritisk jag är mot SD. Jag har inget till övers för vare sig deras politik, retorik eller människosyn.

Med det sagt vill jag dock påpeka att Juholts dag i medierna går från bidragsfuskare till löjligare än vanligt.

Snälla nån! Har man inte mer intresse än så att föra fram sin politik? Regeringen på ena sidan och oppositionen på andra sidan är väl varken en konstig eller orimlig uppdelning. Tål man inte att stå i samma studio som övriga folkvalda har man inte i politiken att göra.

Var finns denna principfasthet då man med glädje fäller regeringens förslag och röstar som en enig opposition? Är man inte enig nog att stå på samma sida om programledaren borde man väl inte heller vilja skörda gemensamma framgångar i riksdagen.

Velat blogga om det här hela förmiddagen men varken haft tid eller ord. Det är så oerhört tröttsamt med hycklare oavsett läger de huserar i.

Juholt tror inte att det finns bidragsfuskare som letar sätt att utnyttja systemet. Han råkade bara glömma bort att han var en av dem.

Det finns allt och inget att säga om ovanstående men jag ska för en gångs skull inte bli långrandig.

Jag vill egentligen bara göra en poäng. Kära Juholt. Visst har du rätt i att alla kan göra misstag. Du uppmuntrar tom den som är felfri att kasta första stenen, jag kan tycka att det är väl magstarkt att slänga sig med bibelcitat i sammanhaget men visst låt gå.

Det som jag tycker är konstigt är det faktum att din sambo bodde där tidigare. Hon ägde lägenheten ensam och du flyttade in hos henne. Står det inte då tämligen klart att ett system som helt plötsligt befriade både dig och henne helt från lägenhetens kostnader vore rätt konstigt?

Du flyttar in i den som "övernattningslägenhet" och plötsligt bor hon gratis? Vilken normalbegåvad som helst borde ha gjort high five hemma i soffan om de kommit på ett sätt där de var helt befriade från boendekostnader. Att det bara var ett misstag som varken du eller din sambo reflekterat över har jag mycket svårt att tro.

Återstår att se om dina väljare är mer godtrogna än jag.