Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 25 januari 2013 17:56

Är på jobb i min gamla hemstad och trots att det inte sker helt sällan rycker jag alltid till varje gång jag träffar en ny person och de öppnar munnen.


Levde jag omgiven av denna dialekt förr? Tyckte jag att den lät helt normal? Det måste ha varit i ett helt annat liv. Jag reagerar inte på vänner och bekanta. Deras röster och melodier är bekanta. Det är resten som ständigt förundrar mig.


Jag är annars inte så observant på dialekter. Min omusikalitet gör att de nog oftast går mig förbi. Antagligen låter alltså Jönköpingskan inte alls främmande utan det är nog snarare det bekanta i den som rör upp något och särskiljer den så tydligt.


Oavsett vilket gör den mig fnissig och väcker tonåringen i mig.


Det kan också vara min vän Ks humorfyllda liv som har den effekten. Hittills har hon givit mig blogguppslag på följande:
Färgglad hatthylla
Världens största fotbad
Drottningen av uttrycket "en annan dag". (Inkluderar festliga anekdoter om både bredband och proppskåp)


Får se när och vad som kan tänkas avslöjas här.


Jag vet att några av er nu sitter och tänker att sådär låter väl jag också. Och ni som tror det är helt galna och tydligen sällan på jobb i Jönköping. Det är ett som är säkert!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 24 januari 2013 23:19

Min vän K i vars kök jag sitter och skriver i detta nu är min största kritiker när det kommer till mina miljövanor eller miljöovanor som hon skulle kalla dem.


Hon har börjat slänga sig med uttryck som "kött är mord", ta med sig egna kassar till affären och oj vad hon källsorterar. All heder åt henne för det!


Själv är kanske mitt engagemang lite mindre påtagligt och vissa kanske skulle hävda obefintligt. Men det tycker jag helt enkelt är att vara orättvis. I själva verket är mitt engagemang mer utåtriktat och når tveklöst fler.


Under min stund vid datorn här skickade jag 14 mail och i vart och ett av detta uppmuntrade jag aktivt mina kunder och mina kollegor att ta hänsyn till miljön.


 


Jag vill inte ens tänka på alla träd jag ensam kommit att beskydda det senaste året. Det känns bra att bidra. Att aktivt ta ställning. Någon gång kommer K se och ge mig den cred mitt engagemang förtjänar.


Jag kommer att sova gott i natt! Gör detsamma ni!



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 23 januari 2013 21:51

Jag ber redan nu om ursäkt till alla er som förväntar sig att jag idag träder in i bloggvärlden igen med buller och bång, med fjädrar och paljetter och dunder och brak. 


Här sitter jag en urlakad version av mig själv och funderar på vad jag i hela friden har givit mig in på. En sån dag är det helt enkelt. Och gissningsvis kommer det finnas ett antal sådana dagar under de 100 som ligger framför mig. Men visst vågar vi tro och hoppas att det kommer finnas även andra dagar. Dagar då livet leker, fötterna dansar och  tankarna sprudlar. 



Jag kan uppriktigt säga att jag saknat att blogga. Men jag har samtidigt inte känt att jag haft en infallsvinkel stark nog att motivera mig att sätta igång igen. Tankarna har spretat åt alla håll och blivit allt och inget. Någonstans mitt i allt det där måste jag ha glömt en av de finaste komplimangerna denna blogg fick alldeles i sin linda då Cecilia hörde av sig och berättade att det var just det som inte bara tilltalade henne med den utan också motiverade henne själv att börja blogga. "Efterhärmning är den bästa av komplimanger" slogs det fast i Anne på Grönkulla. Och vi vet väl alla att det som sägs i Anne på Grönkulla kan vi ta för sanning.

Jag ser därför fram emot en spretig vår. En salig blandning av högt och lågt precis som vanligt. Vi kommer att behöva skratta åt förslag som köttskatt, tv-avgift på surfplattor och andra dumheter. Vi kommer att emellanåt behöva frossa i nöjesmedia, skvaller och stundtals driva med både mig, familjemedlemmar och folk i min närhet. Räkna med att vi kommer rasa både en och två gånger också när skäl ges till det. Ingen går säker. Blogg 100 är officiellt igång!


Välkomna ombord!


Av Gunilla Olsson - 24 september 2012 09:49

I varje Scandicbadrum möts man av den här skylten.


 


Varje gång provocerar den mig och får mig att vilja slänga handdukarna på golvet i ren illvilja. Naturligtvis kan jag återanvända handduken, men det räcker inte med att påpeka att de skulle uppskatta just det, utan med någon mycket märklig statistik försöker man utöva ett så kallat (positivt) grupptryck.


Tala om för mig Scandic i vilka andra fall ni vill att jag gör som "8 av 10" gör eller är det enbart ert grupptryck jag ska respondera på?


                   

Av Gunilla Olsson - 20 augusti 2012 09:26

Det finns vissa dagar på året då jag saknar lärarjobbet så mycket att det hugger i hjärtat. Att se alla bilder på skolstarten som min Facebook-feed flöder över av (säger en del om min vänskapskrets) är direkt smärtsamt.


Första skoldagen är så magisk. Även på högstadiet där tonåringarna försöker puta med munnen och se allmänt buttra ut går inte förväntningarna att ta miste på. Det är en nystart. Kanske är det här året då schemat ser ut precis som man vill, då kurserna kommer handla om saker som intresserar, då ens arbete kommer belöna sig och drömbetygen trilla in, året då lärarna både är snygga och se på, säger intressanta saker och gör undervisningen så där fantastiskt rolig som man bara ser på film.


Bänkarna står i fina rader och har ännu inte hunnit kladdas ner av blyertspennor. Nya böcker som doftar av trycksvärta och ogärna faller öppna ska delas ut, vässade pennor, vita suddgummin och anteckningsböcker med blanka blad fördelas. Allt skrivs namn på och organiseras prydligt i mappar och skåp.


Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan och sällan är väl det så tydligt som första skoldagen då lärare och elever möts solbrända och entusiastiska. 1986-2008 var jag med och delade magin.


Å vad jag önskar att jag var i en skola idag.

Av Gunilla Olsson - 12 juli 2012 14:00

Det börjar närma sig semester och det märks inte minst i min inbox.


    


Jag behöver väl inte förklara hur gigantiskt stort det är att det inte ens finns en scrollmarkör. Listan tar slut. Det du ser är det som finns, allt rymms på skärmen. En helt overklig känsla.


Jag räknar nu inte ner till semestern i dagar eller timmar utan i mail som ska åtgärdas eller deletas. 15st i detta nu.


14 ska jag bara bli av med. Det som ligger där längst ner, över ett år gammalt kommer dessvärre behöva ligga kvar och reta mig. Hånfullt hindra mig från att gå på semester med en helt ren skärm. Sånt är livet, aldrig perfekt.


Och ni onda läsare som nu tänker börja mailbomba mig. Det vore inte roligt! Inte ens det minsta faktiskt!

Av Gunilla Olsson - 11 juli 2012 13:56

Present på jobbet idag sätter mig i gott sällskap.


         


Nu återstår bara att identifiera säsongens it-bag modell större där mitt solgula headset kan husera. Borde det inte vara självklart att den medföljer?

Av Gunilla Olsson - 11 juli 2012 08:24

Jag har alltid haft ett genuint intresse för människor. Det har präglat kanske mest påtagligt vad jag läser. När andra kan uppleva "mina" mest fantastiska böcker som händelselösa för att de inte börjar med ett mord och avslutas med en upplösning av detsamma, så har de helt missat de nyanser jag så uppskattar. Den inre resan, människans tankar som faller på plats och på ett eller annat sätt väcker mina egna eller till och med reder ut dem.


Detta intresse gör att jag valt konst till mina väggar utifrån konstnärer som fascinerar mig mer än motiven, och filmer som fokuserar mer på människor än explosioner. Till och med mina yrken har tillåtit mig att frossa i människor, deras tankar och åsikter och på så vis givit mig gott om tillfällen att reflektera och formulera mina egna.


Det är därför föga förvånande att jag älskar den nya värld av möjligheter som podcasts i kombination med en aux-kabel ger mig. Då jag numera spenderar timme efter timme i bil på väg mellan möten så njuter jag av en plattform där människor i extremt fria forum ges utrymme att utveckla sina resonemang.


Ni som känner mig och följt mig här blir nog inte förvånade över vilka pods jag följer, utöver Sommar i P1 som väl alla lyssnar på mer eller mindre:


Alex & Sigges podcast: Alex Schulman vet ni ju att jag är oerhört förtjust i sen tidigare, vilken fröjd det är att lyssna på hans genialiska vän Sigge Eklund och mest njuter jag kanske av hur han varje avsnitt lyckas få Alex att skratta så härligt. Ärligt och självutlämnande och alldeles fantastiskt!


Filip och Fredriks podcast: Behöver väl knappast sägas så mycket om. De är som de är, på tok för grovt allt som oftast men också brilliant och underhållande.


C/O Hannah & Amanda: Amanda Schulman och hennes syster Hannah Widell, väldigt tjejig och relationsfokuserad, stundtals banal, men småmysig och de båda verkar ju så underbart sympatiska.


Värvet: Har jag, efter att min goda vän P rekommenderat den, precis börjat lyssna på. Dess största behållning för mig än så länge är att den lyckas samla precis de gäster jag är intresserad av. Att lyssna på dem prata oavbrutet i en timme är ren lyx.


Strömstedt & Berg: Två klipska kvinnor som avhandlar intressanta ämnen. Jag blir galen när folk beksriver Jenny med orden "Ja just det, det är hon som är gift med Niklas Strömstedt" Tro mig, det borde vara "Niklas Strömstedt, just det, det är han som är gift med Jenny va?"


Sen finns på "att börja med" listan:

Luuk & Lokko, Ricky Gervais, Till slut kommer någon att skratta och Adam och Kompani.


Jag har förmodligen missat en massa intressanta så hjälp mig fylla på kära läsare. Vilka fler människor skulle kunna ge mig nya perspektiv, tankar och ren och skär underhållning. Alla tips mottages tacksamt.


Jag tänker allt som oftast när jag lyssnar och inser hur mycket jag får ut av att lyssna på åsikter och resonemang, oavsett hur mycket eller hur lite jag håller med om dem, att kanske borde man ge folk i sin närhet samma plattform. Vad skulle hända om jag med några få öppna frågor intervjuade mina nära och kära och lät dem fritt berätta en timme. Gissningsvis skulle jag komma att uppskatta deras brillians långt mycket mer än vad jag har vett att göra i detta nu.  







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se