Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 2 februari 2013 18:34

Jag tar på mig rollen som den kulturella i familjen och tvingar ofta på mina syskonbarn en dos så fort jag får chansen. De är väl omhändertagna i förorten av sina föräldrar på alla sätt och vis men det är nog ingen annan  som tar på sig att hålla koll på olika barnteatrar och dylikt så jag har valt att axla det. 


Systerdotter E-K tittade förvånat på mig i julas när jag överräckte ett hårt fyrkantigt paket till henne och hennes syster C. "Jag trodde vi skulle få ett kuvert med biljetter till något, det brukar vi ju få av dig."


Sanningen är nog egentligen den dock att jag helt enkelt älskar barnteater och behöver en ursäkt att själv få gå. Inte helt socialt accepterat att dyka upp utan barn så jag knycker med mig en handfull.


Idag styrde vi kosan mot Stadsteatern för att se Peter Pan. Svägerska S med barnen E-K och C, brorsbarnen E och N samt systerdotter E, ja ett skönt gäng helt enkelt.


Ska ärligt sägas att Peter Pan inte är en berättelse som alls tilltalat mig förrän jag såg filmen Finding Neverland första gången. Efter den filmupplevelsen älskar jag berättelsen om pojken som inte vill bli stor, de borttappade barnen som längtar efter en mamma och barnen Darling som först längtar efter äventyr, för att sen sakna hemmets trygghet. Den rör och berör mig på flera plan.


Har ni inte sett filmen så bjuder jag här på en sneak peak.



Jag är nog helt enkelt tvungen att se om den igen. Inte ens det faktum att det är Johnny Depp hindrar mig från att med jämna mellanrum störtgråta framför den filmen. Mitt krångliga förhållande till Mr Depp får för övrigt bli ett annat blogginlägg.


Tack för lån av syskonbarn idag, det är för väl att de finns att tillgå så att jag inte missade tillfället att se Mark Levengood upphissad i en fågelbur i Stadsteaterns tak. Det var värt sin tripp! Och ja, jag gillade resten av föreställningen också.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 1 februari 2013 08:30

Jag är ledsen att jag inte redan igår redogjorde för statusen på mina växter. Jag förstår om ni likt jag varit orolig för deras överlevnad och funderat över slutet på denna gastkramande anekdot; om hur jag till deras stora förtvivlan trots total avsaknad av gröna fingrar först införskaffade dem, sen med nöd och näppe höll dem vid liv en vecka, för att sen överge dem en hel vecka helt utan tillsyn.


Nu ska jag ärligt medge att jag är osäker på om min närvaro/frånvaro gör så värst mycket till eller från men när jag kom hem var jag redo att dödförklara 4 av 5st direkt.


Växten jag redan innan avresa misstänkte var defacto en akvarieväxt eller dylikt är torr som fnöske ännu efter något dygns intensivt vattnande. Vi kommer nog skiljas åt här och nu.


Mina tre fredskallor (böjs det så?) såg ut att ha gett upp hoppet fullständigt. Deras långa gröna blad hängde smetande längs krukan. Inte helt olikt min egen frisyr, begåvat med svenskt hår helt utan tillstymmelse till volym och naturligt fall kunde jag snabbt sympatisera med deras skam där de stod med hängande blad. Jag gav dem en halvliter vatten var eller så innan jag formellt tänkte dödsförklara dem. Gärna i sann Grey´s anatomy anda, kasta en blick på klockan och högtidligt avbryta alla vidare upplivningsförsök med orden "time of death 8:22". Men de visade sig vara tuffare än man kan tro och stod med stolt resta spänstiga blad när jag sa godmorgon till dem efter i mitt fall en natts vila och i deras fall en natts intensivt drickande. Tänk om min frisyr var lika lättfixad.


Den sista blomman som jag vill låtsas vara kunnig och påstå är en murgröna helt utan grund för detta påstående. Blad som ringlar sig runt någon ställning, låter väl som murgröna eller? Den kan vara gjord av plast för den verkar inte bry sig det minsta om jag vattnar eller ej. Den fick lite för syns skull den med och jag är mer än nöjd med att fortfarande ha fyra växter vid liv.


Men jag skojar inte, vill ni hinna se dem är det fortfarande bråttom!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 31 januari 2013 18:20

Oj vad effektiv jag skulle vara idag. Inte ett enda möte hade jag inbokat. Jag skulle vakna i min egna säng, utvilad och taggad för en ny dag. Sätta mig med datorn och lösa allt det där jag skjutit på framtiden. Så såg i alla fall planen ut.


Jag vaknade visserligen hyfsat utvilad, satte mig också mycket riktigt med datorn, kopplade upp mig mot jobbets alla system via VPN. Märkte att jag fortfarande av någon märklig anledning är utelåst via min ena VPN-klient men det gör inte så mycket då den andra fungerar. Då kickade mailen igång men där tog det sen stopp. Utelåst från bägge de system som är en grundförutsättning för att få något vettigt gjort alls. Mail ping-pong med ITs helpdesk under dagen men jag står kvar på status quo. 


Är det ungefär nu man bör börja bli orolig? Jag har inte satt fot på kontoret på någon vecka och plötsligt är jag utelåst ur alla system. Kanske ska vara tacksam att telefon och mail ens fungerar. Jag tar det som en pik att jag borde visa mig imorgon och markera revir. Det förutsätter ju att nyckelkortet fungerar och att jag blir insläppt. Ni kan väl hålla tummarna kära läsare! Jag tar inget för givet i nuläget!

Av Gunilla Olsson - 30 januari 2013 19:39

Att köra hem själv från Göteborg är i allmänhet ingen match. Jag laddar upp med några podcasts, en flaska vatten och spotify har jag ju alltid med mig så jag är good to go. En gång stannar man och äter eller tar något i farten, i samband med det tankar man. 


Det är en resa som jag gör nästan två gånger i veckan. Åker jag inte hem, åker jag bort, åker jag inte från Göteborg är det Malmö eller Kalmar. Sträckan och riktningen kan variera men avståndet är i stort detsamma. 


Idag var första gången jag gjorde resan ensam sen 5 januari. För er som inte vet så började jag året med en bilolycka. Jag blev påkörd bakifrån på motorvägen och både jag och bil fick en rejäl smäll. Rygg och nacke har inte riktigt tillåtit mig jobba som vanligt utan jag har ställt in längre resor, lagt in mer luft än vanligt i schemat och försökt lyssna när kroppen sagt ifrån. Den här veckan ville jag börja på allvar dock och körde neråt redan i förra veckan då jag hade några möten i Jönköping. Som sällskap i bilen hade jag min vän S som underhöll med så deprimerande musik att öronens upplevelse var långt mycket mer smärtsam än ryggens. 


Två nätter i Jönköping och sen avverkade jag och min vän K sista sträckan för en helg i Göteborg. S och K hade redan vänt hemåt när jag idag begav mig. 


Nu när jag är hemma ca 10h senare är det svårt att tänka sig att det verkligen bara var jag i bilen. Att alla dessa stopp och avvikelser var för min skull och inte för ett baksäte fullt av rastlösa småbarn. Tro mig, hade föredragit deras sällskap framför mitt eget idag. 


Min kropp har aldrig tyckts behöva mer sömn och den har heller aldrig tyckts sova så uselt som de senaste veckorna. Jag inbillar mig att det är för att den kräver mycket mer energi i vaket tillstånd för att hålla smärtor borta än vanligt. Eller så har jag helt enkelt inte kommit ur julkoman och in i normaltempo igen. Jag tog mig till Ulricehamn innan jag hade att somna bakom ratten eller stanna för en powernap att välja på. 


En himmelsk kvart senare tog jag mig till Jönköping och mitt lunchmöte med några kunder. Redan där och då borde jag ha anat oråd inför resten av resan. Vi brukar skoja om folk som kör så långsamt från Jönköping att de behöver övernatta i Borås på väg till Göteborg. Plötsligt var jag en av dem som tog sovpaus samma sträcka. 


Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer men det var tankstopp, depåstopp 1 som fick avbrytas och ersättas av depåstopp 2 då min vän D fick möta upp i Linköping eftersom min rygg inte tillät mig att själv mäta lufttrycket, lite stros och socialiserande i samband med det, innan en stund körandes igen, matstopp, körning och sen en magiskt skön powernap igen, innan jag slutligen tog mig hela vägen hem. 


Om det här är nya normen kommer jag ha långa arbetsdagar och arbetsveckor framöver. Nästa resa lånar jag gärna med mig ett par syskonbarn att skylla alla dessa pauser på. Ge mig några med små blåsor, hungriga magar och mycket spring i benen så är vi nog på helt samma nivå vad gäller restakt. 

Av Gunilla Olsson - 29 januari 2013 23:32

Jag tycker om musik och spenderar mycket tid i bilen lyssnandes på sådan. När det annonserades att Linnéa Henriksson skulle ge ut sin första singel höjde jag volymen av ren nyfikenhet. Jag kommer ihåg henne från Idol där jag tyckte att hon var rasande talangfull. 


Det ska ärligt sägas att jag älskade låten redan första gången jag hörde den och jag tycker att hon är en bra sångare, ändå var det något som skavde. Nu är den gammal och har gått varm på alla radiokanaler det senaste halvåret. Jag tycker fortfarande om den men för varje gång jag hör den så skaver det ännu lite mer.



Orkar ni inte lyssna och titta på texten så handlar den om en destruktiv relation där kvinnan länge sökt en väg bort ifrån en alkoholiserad man.

 

Hon beskriver i refrängen:

Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt "du borde lämna denna mannen nu ikväll"
Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
Men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu

Linnea Henriksson är alltså född 1986, idag är hon 26 år gammal. Kanske är det jag som är naiv men jag har svårt att se en tjej i den åldern sittandes vid köksbordet förhandlandes med sig själv huruvida hon ska stanna eller ej. Framförallt har jag svårt att tro att hon gjort det i flera år och först nu äntligen är fri. 

 

Jag hoppas att ingen kvinna gör det såklart även om jag vet att så är fallet. Men när Linnea sjunger det tror jag det helt enkelt inte. Hon är för ung, för självsäker för bra. Jag hoppas innerligt att jag har rätt och hon inte riktigt bottnar i texten och det är därför den skaver. Vi kan väl säga att det är så. Alternativet är på tok för tragiskt. 

Av Gunilla Olsson - 28 januari 2013 20:10

Jag undrar ibland när "snäll" slutade vara något eftersträvansvärt och istället blev lite av ett skällsord. Vi uppmuntrar gärna barn att vara snälla mot varandra men när vi som vuxna enbart beskriver någon som snäll ligger det oftast underförstått att personlighetsmässigt finns där en del kvar att önska.


För några dagar sen såg jag Les Misérables med några vänner. Vi var alla lite omtumlade när vi kom ut ur biomörkret. Det var såklart en stark filmupplevelse med fantastisk cast, musik och foto. Påkostat och bombastiskt på alla sätt och vis, samtidigt som den rörande välbekanta berättelsen verkligen gick hela vägen in i hjärtat.


Vi utbytte en del tankar sådär som man gör när man försöker smälta intrycken och ganska snabbt förstod jag att det rådde konsensus i gruppen, mig själv undantaget, att han valde fel som valde Cosette. Tydligen var hon en tråkig karaktär som inte alls bidrog till berättelsen.


 


Det var alltså inte Amanda Seyfrieds prestation man kritiserade utan Cosette som karaktär. "Hon gjorde ju ingenting" "Hon är så mesig" "Hennes sång är så pipig" "Eponine dog ju för hans skull" är några exempel på allt det hon skulle lastas för.


Jag stod helt frågande. Jag hade bara sympatier för karaktären. Vi pratar om en föräldralös flicka som bara en person tyckte var värd att beskydda och han själv var dessvärre på flykt undan lagen så hon växte upp dold från världen. Inte konstigt hon varken visste om eller var särskilt engagerad i den frihetsrörelse som pågick. Hon levde på det sätt hon var uppfostrad med all tillit till en åldrande man som gjorde sig redo för att dö. På vilket sätt var hon ovärdig att finna kärleken och få ett lyckligt slut? För att hon var för blond, för vän, för snäll?


Varje år upprör det mig på samma sätt att det på Nyårsdagen flödar över i diverse feeds om det faktum att Ivanhoe väljer fel som stannar med Rowena istället för Rebecca. Även där är Rowenas stora brott att publiken helt enkelt sympatiserar mer med Rebecca. Rowena gör inget fel, hon älskar Ivanhoe, tar hand om honom, är god mot sin far och andra människor till och med Rebecca, men av någon anledning förtjänar inte heller hon ett lyckligt slut.


   


Vad har vi emot snälla flickor? Vad har vi emot snälla människor?


Nu kanske ni tycker jag är fånig och drar på för stora växlar. Det är ju trots allt två filmer jag hänvisar till men det finns otaliga exempel. Jag förstår ju precis som ni att det i ovan fall handlar om att författarna helt enkelt skapat färgstarka kvinnor som ska vinna publikens sympatier, över de mer bleka kvinnorna som trots allt vinner hjälten. Men mitt hjärta har alltid ömmat extra för dessa då deras roll tycks så otacksam och så orättvis. Jag tycker om färgstarka kvinnor som tar plats och har många åsikter. Jag tror och hoppas att jag är åtminstone delvis en sådan kvinna. Men finns det inte plats för fler typer i berättelsen? Och kan verkligen de andra kvinnorna lastas för de förstnämndas öden?


Som högstadielärare gjorde det mig ledsen att se de snälla grabbarna helt ignoreras då flickorna istället slösade tid på bråkstakarna. Längs vägen tappade snällare killar lusten och blev en av bråkstakarna. Det fungerade naturligtvis likadant vad gällde vilka egenskaper killarna uppmuntrade hos tjejerna. Inte helt sällan funderade jag på vad skolklimatet och klassrumssituationen skulle vara om man istället uppmuntrade och förstärkte ett önskvärt beteende hos varandra.


Jag tror inte det skulle innebära ett klassrum fullt av Rowenor eller Cosettes utan jag tror helt enkelt att det tvärtom skulle visa sig finnas plats för hela färgskalan, både Rowena och Rebecca, Cosette och Eponine.


Jag kommer fortsätta ömma för de snälla flickorna och kan bara hoppas att författare ger dem mer tacksamma roller framöver.

.

Av Gunilla Olsson - 27 januari 2013 23:42

Lite oroväckande tendens hur nära midnatt dessa dagliga inlägg tycks publiceras. Men får jag skylla på något är det det faktum att denna utmaning tog fart i samma vända som några intensiva dagar låg framför mig.


Nu sitter jag i alla fall på ett relativt dystert hotellrum i Göteborg och längtar så smått hem till min lägenhet och tro det eller ej mina växter.


Min mamma har väldigt gröna fingrar. Jag tror att jag kan ha nämnt det på min blogg tidigare men dessvärre snålade hon på just dessa gener i skapandet av mig. Hon kan få vilken ledsen liten planta som helst att frodas och bli en del av den djungel min far hävdar att hon skymmer allt dagsljus hemma med.


Själv har jag kommit att inse att jag inte kan hålla något levande vid liv några längre stunder i mitt hem. Tur att jag inte har barn va? Trots detta kan jag inte i obotlig optimism och i drömmen om att vara en annan person än den jag är, ibland göra en nystart och införskaffa ett gäng växter.


För två veckor sen fick därför fem stackars små offer flytta in på mina fönsterbräden. Jag bad dem tidigt om ursäkt för att de fått oturen att inhandlas just av mig men lovade dem att försöka hålla dem gröna och fina i åtminstone tre veckor.


Det tog tre dagar innan jag fick utföra hjärt och lungräddning på den första. Den gick dock att återuppliva och var när jag senast såg den i torsdags vid gott mod. Däremot är det en av dem som jag misstänker kan vara en akvarieväxt som bara råkat hamna i en kruka. Alternativt lider den av typ 2 diabetes för maken till törstig krabat har jag aldrig stött på, mig själv inkluderat.


De såg trots dessa motgångar fina ut allesammans när jag övergav dem i torsdags och nu sitter jag här och oroar mig aningen för synen som kommer att möta mig när jag kommer hem på onsdag. Att vara en person som ber en granne att vattna växter är inte en tanke jag kan förlika mig med, det är illa nog att jag är en person som ens skänker dem en tanke. Jag har lämnat dem helt vind för våg och det är väl kanske inte mer än rätt om det straffar sig.


Min vän M sa idag när jag nämnde det att hon hört att växter i mångt och mycket är självmordsbenägna stackare så tydligen ska jag inte ta åt mig utan tvärtom glädja mig åt de extra dagarna jag kunde hålla dem vid liv. Jag väljer att anamma den teorin rätt av. Är man inte självförsörjande är man kanske inte så levnadssugen helt enkelt. Tänk på det nästa gång kära växter innan ni bosätter er i en kruka och låter er köpas. 

Av Gunilla Olsson - 26 januari 2013 19:26

Det sägs att great mind thinks alike och idag är det lätt att tro på när även min visa bror R i homage till våra rötter publicerar nedan text på Facebook.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se