Lillasyster U fortsätter att föra dynastin och efternamnet Gleissman vidare genom praktexemplar till söner. För att ingen ska missa vilken fin börd dessa små gossar har så föräras de med namn som för tankarna till blått blod, tronföljd och palats.

Idag firade familjerna den yngstas nedkomst och namn, Harald Philip Gunnar Gleissman. Han var så övertänd och nervös inför dagen att han i stort sett bara var vaken under namngivelsen och sen sov gott i famnen hos moster A. En bra taktik helt klart, alla åkte nog därifrån och berömde hans klanderfria beteende.

Jag föreslår dock att vi fortfarande har ett öga på den goda Harald. Jag besökte honom tidigare i veckan och fick erfara då den överfulla blöjan skulle bytas. Jag tänkte en sekund att föräldrarna kanske väntat onödligt länge då den såg tung och full ut men allt fick sin förklaring. Hade jag vetat vad som väntade hade jag inte heller gjort mig någon brådska. Mig intet ont ananade försökte de först lägga över blöjbytet på, men det måste ha varit något i svåger Cs ton som fick mig att ana oråd.

Utrustade med blöja och våtservetter gick de båda föräldrarna beslutsamt mot badrummet. Rutinerade tvåbarnsföräldrar som de är så var det ändock tydligt att det här var ett uppdrag för två, lossa, torka och där kom det. Svåger C hoppar hastigt bakåt, lillasyster U något långsammare i reaktionerna står häpet kvar tills hon faller ihop i en hög av skratt på badrumsgolvet. 

Nytt försök, torka av väggen, med sockorna torka upp dropparna på golvet och inspektera lillasyster Us numera blöta jeans. Nu ska blöjan på. Men där kom det igen, den här gången blir lillasyster Us tröja plaskvåt och svåger C med reaktioner som en superhjälte klarar sig än en gång mirakulöst undan. Ny skrattattack över det glamorösa småbarnslivet.

Det gick ju smidigt det där, bebis har ny blöja, familjen ett nystädat badrum och lillasyster U rena kläder. Vet inte vad ni skulle kalla det, men känns inte riktigt som the Royal Treatment Harald. Men du växer nog i namnet ditt. Och vem vet hur Estelle uppför sig på skötbordet.

Jag känner mig alltid dum när youtube kommer på tal. Aldrig sitter jag där och bara letar runt bland klipp. Det jag har sett har jag sett för att någon skickat en länk eller för att jag på något vis hört att det finns därute och jag letar upp just det klippet.

Den naturliga konsekvensen är ju därför att jag är sist på bollen. Det är ok, det kan jag leva med. Men just därför blir jag så glad när jag hittar människor som faktiskt inte sett vad jag har sett. Som missat ett klipp som tveklöst gått runt en del innan jag hittat det, men som jag ändå får äran att presentera som nytt för lyckliga utvalda. Dessa två klipp är de jag briljerat med på sistone.

Jag inser att ni alla säkert redan sett dem och till mitt försvar så såg jag dem redan 2012, men om någon mot förmodan missat dem så fyller detta inlägg trots allt ett värde. Mycket nöje!

Allt är upplagt för en mysig fredagskväll. Lägenheten är relativt städad, skvallertidningar införskaffade och nya podcast nerladdade. Planen var att komma hem vid 20:00, tända ljus, glida ner i ett varmt bad, roa sig med lite hårborttagning och manikyr och sen avsluta kvällen i soffan framför en film för att vakna utvilad imorgon och känna sig helt ledig.

Det mer troliga scenariot är att jag förblir på soffan där jag nu landat, rationaliserar bort badet då jag egentligen är för trött. Somnar till och vaknar stel i ryggen strax efter midnatt och undrar varför i hela friden jag än en gång somnat fullt påklädd på soffan. 

Oavsett vilket så vägrar det goda humöret överge mig denna dag. Jag kan till och med glädja mig över det pissiga vädret. Två dagar nu har jag kommit ut till min parkerade bil rädd att hitta den med gul lapp under vindrutetorkaren bara för att inse att det finns inte en chans de kan lappa när snön maskerar eventuellt utgångna biljetter. Inget ont som inte har något gott med sig. Glad fredag på er allesammans!

En vän till mig i USA postade för någon vecka sen följande status på Facebook.

Jag står listad inte helt olikt henne, singel, LDS och 33. Mitt öga är väl tränat att undvika den mesta reklam som pockar på vår uppmärksamhet på skärmen men av ren nyfikenhet lät jag de de närmsta dagarna lusläsa min högerkolumn. Erbjöds där hunkiga män i bar överkropp som utlovar sann kärlek bör man kanske ta en titt.

Det här är vad min facebook erbjuder mig.

Det här med att facebook lagrar all information om oss och riktar reklamen verkar fungera lite bättre i USA än i Sverige. Det sägs vara en av de stora och obehagliga farorna med Facebook. Förstår ni nu min totala brist på oro och upprördhet?

Funderar på om jag ska läsa in något mer i det hela. Förutsätter matrisen, som reklamen bygger på, helt enkelt en mer liberal inställning i vår del av världen? Kunde de inte vara snälla nog och alternera åtminstone. Någon hunk kunde väl dyka upp där en dag?

Idag när både min twitter- och facebookfeed flödar över med inlägg om de hot och det hat kvinnor i media dagligen möts av tyckte jag det var på sin plats att helt enkelt agera motpol och istället hylla just en kvinna i media.

Det finns mycket att säga om videon som går runt inför kvällens uppdrag granskning. Kanske återkommer jag till ämnet, men i nuläget nöjer jag mig med att kalla det förkastligt och uttrycka mitt obehag över att dela gator, torg och fikarum med dessa fega idioter som anonymt tror sig ha rätten att sätta skräck i andra. Tvi vale! Nu lämnar jag det åt andra att säga något smartare och mer välfunnet.

Istället vill jag prata om den fantastiska, begåvade, härliga och übersnygga Cecilia Forss.

Vilket geni denna kvinna är. Man har ju sett henne då och då, i ICA-reklamer, i serien  I Huvudet på Annelie, som programledare, i filmen I Rymden Finns Inga Känslor. Oavsett hur usel produktionen i övrigt har varit, för vi kan väl vara ärliga Cecilia, det har varit en del bra men en del riktiga skitkneg, så har hon ju alltid lyst upp den.

Till och med ICA-reklamerna blev ju roliga igen när hon kom in i rutan. Det är något med hennes minspel och timing som gör henne fantastiskt rolig och samtidigt så "likeable" i brist på ett bra svenskt ord.

Jag är den första att vara skeptisk när en ny Johan Ulvesson komediserie ska upp i tablån. Ja han är rolig och duktig men det räcker inte när det ska göras svensk komediserie av någon anledning. Och att göra sig lustig över Kungafamiljen är på tok för enkelt och billigt för att locka mig till skratt, så jag tänkte nog inte ens ge serien Familjen Holstein en chans, tills jag såg att just Cecilia Forss skulle vara med. 

Jag fullkomligen älskar alla scenerna med Prinsessan Lovisa! Nedan ser ni några smakprov. Hon enkom är nog för att se serien, men sen är den faktiskt oväntat rolig också.

Nog för att min blogg är obetydlig Cecilia men en bra dag har den kanske 100 läsare. Nästa gång en idiot får för sig att skriva något helt oprovocerat nedlåtande till och om dig så kan du väl veta att det finns andra åsikter, som får betydligt mer gehör och spridning än de fega anonyma missriktade "lappar" som når dig. 

Det är med vissa risker jag skriver detta inlägg. Jag fick för ett tag sen veta att det saknas viss dokumentation på mitt egentliga släktskap med mina föräldrar och med det jag nu ska avslöja kan den sköra tråden skadas än mer. Men transparens är ett måste för att upprätthålla ert intresse kära läsare. Så utan hänsyn till min egna säkerhet och eventuellt drabbande konsekvenser kommer följande avslöjande.

Familjen Olsson har en hemlig grupp på Facebook. Den är dold för omvärlden och det är där mångt och mycket avhandlas. Intresset för gruppen nu när dess existens blir känd förstår jag kommer att bli enormt men för medlemsskap krävs det att man är en av de ursprungliga 13, alternativt gift med en av de ursprungliga 13 eller avkomma från de samma.

Trots detta vill jag ge er ett smakprov och en lektion i hur man bäst skapar en lång tråd utifrån det enklaste påstående eller frågeställning. Det är nämligen i mångt och mycket vad gruppen handlar om och vad vi i vårt utbyte och umgänge gör absolut bäst. 

Notera att det än så länge bara är 7st av gruppens 19 medlemmar som kommit till tals. Det kan ta många turer till men det här räcker och blir över för en mer ovan och oinvigd läsare.

Vi sätter punkt där kära läsare. Huruvida det blir fler inblickar för er och mig i denna familj återstår att se. Men att den här tråden inte är avslutad ännu vågar jag nästan lova.

För att använda Beyonces egna ord, If I were a boy, då hade jag nog trånat efter denna undersköna, supercoola och fantastiskt begåvade kvinna.

Reklamerna och halvtidsunderhållningen är ju lika stora och viktiga som själva matchen. Med tanke på att 49ers verkade ha ett ointagligt underläge när vi kommit till halvtid i matchen blev det här del av nattens stora behållning. När det dessutom blev strömavbrott i arenan så tog jag det som ett tecken att jag skulle få några timmars sömn. Höll på att missa en magisk vändning men var nästan lättad när jag förstod att de inte kommit helt ikapp 49ers. Hade aldrig förlåtit mig själv att jag stängt av om så varit fallet. 

Men halvtidsshowen var det. Vilken himla uppvisning. De kan det där jänkarna. På några minuter får de fram mer avancerad scen och teknik än vi kan drömma om mitt på plan och lika snabbt försvinner den igen. Kvar sitter vi mållösa framför TVn.

Jag älskade att Beyonce tagit med sig tjejerna från Destiny´s Child och bjöd på en reunion på scenen. Tanken föresvävade mig att det var stort av henne att vara villig att dela tiden och spotlighten med dem. Sen avfärdade jag den som naiv, som att det säkert var ett krav eller att det ökade hennes betalning om hon kunde få dit dem. Men hon är lite för stor för att inte få göra precis som hon vill.

Till min glädje twittrade Oprah "how Coool Is That!!! Destiny's Child reunion on SUPERBOWL #generosity" Kan leva med att vara lika naiv som Oprah om så är fallet om vi båda har fel.

Efter att ha firat mitt svenska arv med köttbullar och mos denna söndagen är jag nu helt inställd på att växla över till mitt eget mer självpåtagna amerikanska arv.

Det var nog sent 80-tal då jag första gången hörde talas om Steve Young. Han var tydligen en riktig hejjare på amerikansk fotboll och dessutom mormon. Plötsligt var det självklart att man höll på San Fransisco 49ers. Missminner jag mig inte helt köpte pappa med sig någon keps då han var över vid tillfälle och familjen hade nu utöver IFK i fotboll, HV i hockey, 49ers i amerikansk fotboll att heja på.

Ungefär där tog nog mina kunskaper om sporten som sådan slut. Jag hade antagligen inte sett mer än någon minut av den i amerikanska filmer, men det hindrade mig inte från att kunna stoltsera med ett favoritlag. 

Ni som kan er amerikanska fotboll vet att Young som QB skördarde enorma framgångar med 49ers och senare skrevs in i Hall of Fame. Familjen hade uppenbarligen valt att heja på rätt spelare.

Mina kunskaper om sporten ökade något under mina år i USA. Jag var på skolans matcher, flirtade med spelarna i laget och sprang på dem titt som tätt hos sjukssköterskan på campus under träningstider, eftersom vi konsumerade ungefär lika många ispåsar jag och dem.

Det gjorde mig kanske inte till en expert men gav mig tillräckligt för att jag ska kunna hänga med i en match och fälla lagom smarta kommentarer emellanåt. Framförallt gav det mig rätten att hävda visst intresse och rättfärdiga uppesittarkväll en gång om året för att följa Super Bowl. 

Det ska ärligt sägas att jag oftast knappt vet vilka lag som spelar utan slår på försändningen och väljer där och då under tillbackablicken på säsongen vem jag håller på. Men det funkar tillräckligt väl för att göra det till en kul natt.

Det är nu 13 år sen Young avslutade sin karriär som aktiv spelare och 18 år sen 49ers spelade Super Bowl. Men i natt är det dags och jag har vetat länge vilket lag jag ska hålla på. Ja sen sent 80-tal faktiskt.