Lyssnade precis av ett meddelande på min telefon. Den mekaniska rösten upplyste mig om att det fanns ytterligare 4 jag inte lyssnat av.

Jag är rätt slarvig med att radera meddelande, lyssnar på första meningarna så att jag vet vem det är ifrån och sen glömmer jag att radera. De ligger av någon mystisk anledning kvar som nya om man inte lyssnar av hela. De väntar sig tydligen mer tålmodiga avlyssningar än mina.

Jag bestämde mig för att vara duktig och rensa ur inboxen när jag nu ändå lyssnade. Ack så jag ångrar mig. Jag önskar jag kunde "unhear" vad jag just hörde.

De var alla från den kvällen jag beskrev här. Två systrar som i stundens hetta tycker att deras sånger är obeskrivligt roliga och fyndiga.

Någon som vet hur jag kan lägga upp meddelandena här? Skulle så gärna dela mina systrar och deras sångröster med världen.

Lillasyster U utnyttjade igår det faktum att jag lyxat till det med att jobba hemifrån en dag. Hon och lilla prins Charles hade varit i stan och efter en titt på klockan insåg hon att hon inte skulle hinna hem.

Hon är lite smidig så hon fick det att framstå som att hon ville äta lunch med mig. Svägerska J kunde bjudas över också. Men innan planerna spikades var hon ändå tvungen att fråga om jag verkligen hade kanal 11.

Lunch blev det, trevligt samtal dessutom men strax efter 14 åkte svägerska J och kanal 11 slogs på. I 2 timmar satt sen lillasyster U som klistrad och följde den stiliga Brads jakt på den perfekta hustrun i Bachelor. Hon gav mig nödvändig bakgrundsinfo för att jag med samma passion som hon skulle kunna störa mig på Michelle och hennes alla manipulativa knep.

Jag tyckte där och då att lillasyster U var mer galen än vanligt. Såhär ett dygn senare önskar jag att jag var hemma och kunde se om Brad inte en gång för alla skulle genomskåda Michelle trots allt.

Det börjar dra ihop sig kära läsare. Det har varit en lång sommar på kontoret men nu är det faktiskt bara 2 dagar kvar innan jag gör övriga världen sällskap i lite ledighet.

Jag längtar så att det känns som jag kan gå av på mitten.

Jag längtar efter soliga dagar på en strand.

Jag längtar efter regniga dagar framför en såpa.

Jag längtar efter busiga dagar med syskonbarn.

Jag längtar efter lugna dagar i min ensamhet.

Jag längtar efter tid med vänner på östkusten.

Jag längtar efter tid med vänner på västkusten.

Jag längtar efter att få alla projekt gjorda.

Jag längtar efter att inte göra något alls.

Jag längtar efter att frossa i att läsa.

Jag längtar efter att inspireras att skriva.

Jag längtar!

Jag har spenderat helgen med goda vänner. Det blir som alltid när vi ses en massa skratt men denna helgen även en hel del tårar då vi tillsamman följde nyhetssändningarna som verkade bli värre för varje timme.

Söndagen firade familjen sin senaste medlem genom att äntligen förära honom ett namn. Det är alltid en speciell dag då den lilla får stå i huvudrollen och hans kusiner bjöd sin vana trogen på mycket bus, liv, lek och leenden. Trots en glad tillställning kunde vi vuxna naturligtvis inte undvika att igen prata och resonera kring händelserna.

Ljus och mörker, skratt och tårar, en kontrasternas helg. Inte konstigt att man är helt slut när man börjar veckan.

- Mamma, han gör mig illa! piper den 5-åriga flickan och pekar på sin bror.

-Jaha, vad vill du att jag ska göra åt saken? svarar mamman trött med cigaretten i mungipan.

-Men han gör mig illa med sparkcykeln!

-Vad gjorde du mot mig igår då? Va? Vad gjorde du mot mig igår? fräser mamman och överröstar flickans protester. Därmed är samtalet avslutat.

Jag vet inte hur ni känner kära läsare. Men visst är det precis sånt här engagemang, konflikthantering, diplomatisk förmåga, ansvarstagande och mogenhet man gärna vill se hos de som fostrar landets framtid?

Stackars barn men lider också med den lärare som en gång ska försöka ta vid där föräldern alldeles uppenbarligen brister. 

Jag, några syskon och syskonbarn såg vid midnatt den sista Harry Potter filmen. Vi såg alla fram emot att avsluta vad man påbörjade för så många år sen och att få säga hejdå till Harry.

Det är trots allt en väldigt bra berättelse som framförallt i böckerna imponerar. För mig stannar det sen liksom där. Jag kan gilla något utan att göra det till något varken mer eller mindre än så. Silly me, jag trodde de flesta människorna behärskade det.

Jag ställer mig helt oförstående, men kan ändå le överseende åt de som kommer till bion i full mundering. Jag kan hånfullt skratta tillsammans med mina syskon åt att samma människor tjuter som besatta under väl valda tillfällen i filmen, samtidigt som jag roas lite av deras entusiasm. Men när de efter filmen sitter utspridda på golvet i hysterisk gråt över att deras liv nu tydligen är över, ungefär då tar mitt tålamod slut.

Vilka är dessa människor? Var gör de alla de dagar då det inte är Harry Potter premiär? Hur ser en vanlig dag i deras liv och huvud ut? Jag skulle så väldigt gärna vilja veta.

Så heter månadens bok i familjens bokklubb. Är inte direkt någon högoddsare att det är broder Ö som ligger bakom valet.

Jag tog vägen om Pocketshop idag och investerade i ett exemplar. Jag har hunnit läsa titelsidan, förordet och första sidan i kapitel 1. Trots en så kort relation känner jag att det är början på något fantastiskt.

Jag och författare Bengt Ericson kommer helt klart dra olika slutsatser. Det står redan tämligen klart, men oj vad kul vi kommer ha på vägen.

"Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen." Jan Stenbeck

Citatet stod att läsa på titelsidan och fick mig att skratta högt. 

Det blev sen inte sämre då förordet återgav följande middagsanekdot:

"För de övriga runt bordet berättade den sistnämnda (Anita Gradin min anmärkning) om sin ungdom, som hade gett henne många personliga erfarenheter av slitet och fattigdomen i Norrland. 'Då bestämde jag mig för att bli socialdemokrat', sade hon. 

Anders Wall lyssnade igenkännande och gav sedan några kärva exempel från sin egen uppväxttid, präglad av minst lika stora umbäranden. 'Då bestämde jag mig för att bli rik', upplyste han"

Om Ericson nu inte lagt allt krut på de 3 första sidorna så vågar jag lova att det bådar gott.

Jag var bara 9 år ändå minns jag tydligt min pappas 40-års fest. Det skojades om att pappa nu började bli gammal. Av familjen fick han till och med en gungstol dagen till ära.

Det var med en glimt i ögat men jag tyckte nog samtidigt att det inte var helt obefogat. Han fyllde trots allt 40. Det kändes som en lämplig gungstolsålder.

Huset var fyllt av vänner. Min pappas kärlek till glass är vida känd och som gemensamt skämt var det just paket med glass gästerna kom med. Pappa satte en lapp på frysen som tydligt markerade "Ingvars".

Vi har precis eftermiddagsfikat på jobbet och firat en kollega som fyllde 40 i helgen. Hade någon frågat hade jag utan att veta säkert sagt "han är nog typ i min ålder, något äldre kanske".

Jag är inte 9 år längre och det är såklart naturligt att 40 numera är ett lite mer nyanserat tal i mitt sinne. Men visst har vår syn på ålder i allmänhet förändrats också.

Min kollega uppvaktades inte med någon gungstol. Sanningen är den att jag aldrig skulle komma på tanken att ge min pappa en heller nu 23 år senare.

Min storasyster A blir 40 om ett år. Jag vågar nog lova att den som dyker upp på den festen med en gungstol får åka hem i rullstol.