Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Gunilla Olsson - 21 september 2011 16:30

Som märkts i tidigare diskussioner här i bloggen är syster C välsignad med ett oändligt mycket större djurhjärta än vad jag själv besitter.


Man kan drista sig till att påstå att det där djurhjärtat är aningen för stort när det förmått henne att tycka att det är en bra idé att volontera som helgskötare på en 4-h gård. Vansinne säger jag, kul säger hon.


I lördags behövde hon ett par extra händer på plats och fråga mig inte hur men tydligen var det just mina händer som lånades ut.


Jag gillar syster C's sällskap. Jag gillar syskonbarn E1, E3 och L1 som alla var där. Jag hade bara valt en annan plats för vår dag.


Just när jag höll på att gå med ett får i koppel i vardera hand var jag rätt övertygad om att jag inte kunde sjunka lägre. Det måste vara det som defineras med "hit rock hard bottom". Men som ni vet bör man aldrig tillåta sig själv att tänka så. Då finns det alltid någon som ger sig dän på att bevisa motsatsen.


En tjej kommer strax därefter fram och frågar mig hur man kommer till promenadstråket med spångar. Jag ser förvånat på henne.


-Jag har ingen aning. Jag har aldrig satt fot här förrut.


Blicken hon gav mig var tydlig. Hon trodde mig inte.


Med fasa ser jag mig själv med hennes ögon. Jag såg ut som en sån som hänger på en 4H-gård på helgerna!


Gå med ett får i koppel kändes plötsligt som en höjdpunkt i jämförelse.





ANNONS
Av Gunilla Olsson - 16 september 2011 08:27

Gissar att brandmännen främst förväntar sig vetgiriga barn när de slår upp portarna till sina stationer. Idag fyller brorsson A 2 år och han skulle helt klart tycka om att få titta närmre på en brandbil och station i övrigt.


 

Det var ändå inte brorsson A jag främst kom att tänka på utan min goda vän A. Hon har några år fler på nacken men brandmänintresset vågar jag påstå att de delar.


Hon är inte ensam. Tillsammans med läkare är nog brandmän de som när de raggar allra helt tidigt klargör vad de jobbar med. Min instinkt säger mig att det är för att det tidigare har visat sig vara ett välfungerande upplägg på damerna. 


För min del slutade fantasier om brandmän fungera när jag träffade en som öppnade med "jag jobbar med att släcka bränder och tända hjärtan." A och A får söka sig till brandstationerna själva i helgen.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 15 september 2011 09:10

Det spelar ingen roll vad jag klär på mig eller hur jag sminkar mig om mornarna. Jag kan känna att idag är en ok dag och att jag är redo att möta världens granskande blickar med ett leende. Oavsett hur stark denna känsla är så faller den platt när jag går in i hissen.


Det är något med ljuset där inne som garanterar en intensiv dödslängtan. Min bror P hade inte kunnat tycka Sophia Bush är snygg i det ljuset. Precis så illa är det.


Jag överväger i detta nu mina alternativ för att undvika att varje dag lämna huset med den känslan framöver.


1. Ta trappan. Fungerar emellanåt men 7 trappor i klackar med sovande grannar är inget fullgott alternativ.


2. Undvik spegeln och stirra på hissens andra vägg. Det låter helt omöjligt. Det är som en olycksplats, blicken bara dras dit.


3. Ge upp helt. Bara kapitulera och sluta sminka sig och bli positivt överraskad att det ändå inte är värre.


4. Börja sminka mig i hissen. Grannarna kan ha vissa åsikter om den ockuperas på morgonkvisten, men skulle jag lyckas med sminkningen där hade jag sen klarat vilken granskande blick som helst.


5. Göra hela huset en tjänst och ta sönder hisslampan.


Av Gunilla Olsson - 12 september 2011 12:04

Som jag beskrev i tidigare inlägg var det hårda förhandlingar igår kväll. Jag hade tydligen tagit en film lillebror S väldigt gärna ville ägna kvällen åt att se.


Han ville så gärna se den att vi efter mycket debatterande landade i att han fick ta den på följande villkor:


1. Han levererade den tillbaks till mig idag.

2. Han levererade samtidigt en annan film han lånat som jag egentligen ville ha.

3. Han bjuder mig på lunch vid återlämningen som tack för besväret.


Jag sitter nu i godan ro på jobbet och känner att jag kanske trots allt drog längsta stråt i förhandlingen.


Min magkänsla säger mig att han är mindre nöjd med tanke på det mess som damp ner.


 


Är kanske inte så sugen på filmen trots allt då. Men ska bli gott med lunch!

Av Gunilla Olsson - 12 september 2011 08:13

Min bror Ö är numera familjens favorit-film-uthyrare. Det finns flera fördelar med hans butik, priserna är låga, den är lättillgänglig och har så gott som alltid öppet.


Jag har länge tänkt nyttja denna tjänst han tillhandahåller men igår var första gången det blev av. Det var inte utan förvåning jag upptäckte det rigorösa säkerhetsarrangemanget trots den annars så familjära inramningen.


Svägerska M tog sin uppgift som diarieförare på stort allvar. I grupp leddes man in i vad vi kan kalla valvet och knappt hann fingrarna röra en film innan det fördes till uppteckningarna och man annonserades som numera personligen ansvarig för dess välbefinnande.


Anspänningarna släppte inte ens efter man kommit ur "valvet" och återigen samlats kring köksbordet. Gamen även känd som bror S ryckte och tallade i filmerna så mycket att diarieföraren nödgades ge strikta förhållningsorder om att inga byten fick ske utan att hon meddelades och anledningen till detta var enkel: "JAG LITAR INTE PÅ ER!"


Litar man inte på oss är säkerhetsarrangemanget helt klart skäligt. Det står bara i skarp kontrast till när deras barn E och N med jämna mellanrum lämnas i min vård. Då heter det mest: "Vi hämtar dem någon gång."

Av Gunilla Olsson - 17 augusti 2011 12:10

Frågar ni min mor så är jag den största skeptikern till modern medicin hon känner.


Det är konstigt för i teorin har jag den allra största respekt för den medicinska vetenskapen. Det är fantastiskt vad man kan göra. Jag bara tror inte att den kan göra något för mig.


Jag drar mig för att träffa läkare. Jag tror inte riktigt på dem efter att jag träffat dem och jag är ytterst motvillig att ställa upp i alla tester och konstiga undersökningsmetoder de roar sig med. 


De åkommor som drabbar mig förväntar jag mig kan antingen:

1. Botas av en god natts sömn

2. Botas av en lång riktigt het dusch


Funkar ingen av dessa metoder står jag relativt rådlös.


En psykolog skulle säkert ha kul med att försöka förklara det med något så självklart som att diverse läkare aldrig lyckats fixa mina knän och min rygg sen mellanstadiet. Kanske skulle psykologen ha rätt, vad vet jag.


Det enda jag vet är att det här halsontet som slog ner som en blixt från klar himmel igårkväll har varken botats av en natts sömn eller en het dusch. Drar nog slutsatsen att det är kroniskt. Ni ser, vad ska jag med en läkare till?

Av Gunilla Olsson - 1 augusti 2011 09:07

Det var några dagar sen jag var på Grönan nu men det känns inte helt rättvist att jag inte gjort er uppmärksamma på det fantastiska samhällsansvar de ändå tycks ta.


Det ska sägas att jag avskyr Gröna Lund. Som "göteborgare" i ordets mest lösa bemärkelse så är jag ändå uppvuxen med Liseberg och det är klasskillnad. Gröna Lund är bara trångt och inklämt och de har på alla sätt och vis ansträngt sig för att göra det så krångligt som möjligt att ta sig mellan attraktionerna. Utöver det så är köerna horribla och attraktionerna få och överskattade.


Jag glömmer det mellan varven, men jag avskyr verkligen Grönan. Men cred ska ges när cred förtjänas.


 

Ser ni vattnet lillasyster U håller i sin hand? Vatten på flaska får ju oftast kritik att det forslas långt och är därför miljöovänligt så det förslår. Inte detta vatten inte.


Ska man tolka av den dyiga smaken, unkna lukten och eftersmaken av gyttja och miljögifter måste vattnet vara taget direkt från viken under Slänggungan. Mer lokalt än så blir det inte!

Av Gunilla Olsson - 30 juli 2011 11:33

Idag är det tre år sen jag blev den personen som igår reflexmässigt sträckte fram handen för att känna min systersons andetag där han sov sött i bilstolen brevid mig.


Idag är det tre år sen jag blev den person som inte kan hålla samma systerson och låta honom sova ostört i min famn utan måste rycka till med armen ibland bara för att se honom röra på sig och grymta missnöjt.


Idag är det tre år sen blev jag den person som kan hålla ett litet barn och plötsligt gråta till synes utan anledning.


Idag är det tre år sen det ofattbara inträffade. Min bror och hans fru förlorade den lilla pojke vi på korta tre månader alla hade kommit att älska så.


Tiden läker delvis sår, men den där dagen gjorde mig till någon annan för alltid.  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se