Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Gunilla Olsson - 28 november 2011 12:52

Jag hajjar till varje gång min egna hand kommer inom mitt synfält. Jag ser stämpeln och en kort stund får den mig att tro att jag måste ha några riktigt bra anekdoter att dra från en vild helg. Visst har man sådana när handen ser ut såhär?


 


I alla fall är det vad jag inbillar de som frågar. Versionerna på mina anekdoter varierar något beroende på vem jag pratar med. Men ingen har hittills fått höra den om hur jag fick stämpeln när jag var på gymnastikuppvisning för systerdöttrarna L 7 år och T 5 år.


De var duktiga och framförallt otroligt söta i sina tights, men vi kan väl alla vara överens. Ibland överträffar dikten verkligheten.

Av Gunilla Olsson - 23 november 2011 12:50

Ända sen han föddes har jag med diverse knep försökt att vinna hans gunst. Jag har mutat honom med en Ralph Lauren-garderob gedigen nog att göra de andra bebbarna gröna av avund, jag har bloggat vänliga ord om hans fördelaktiga yttre, lyssnat på lillasyster Us alla anekdoter om hans påstådda framsteg, ringt och förhört mig om han lärt sig några tricks och hållt och pussat så ofta jag kommit åt.


Ingenting har hjälpt. Gensvaret har varit absolut noll. Han har tolererat min närvaro, han har stundtals tolererat att jag hållt honom och då och då belönat mig med ett halvhjärtat leende, men intresset får nog ändå beskrivas som svalt.


Igår hittade jag nyckeln. Sanningen är den att min 6-månaders systerson är lika förutsägbar som en karaktär i en amerikansk highschool film. Vill flickan vinna hans hjärta och uppmärksamhet är enklaste sättet att göra honom rejält avundsjuk.


När jag igår tog lilla bebben E i min famn fick jag se en helt annan sida av systerson C. Plötsligt tog han inte blicken ifrån mig, flinade upp sig som aldrig förr och spelade ut hela sitt register vad gäller tricks för att vara säker på att jag inte tittade bort. Han vinkade, viftade och hojtade från andra sidan rummet. Man kan nog drista sig till att våga använda ordet desperat för att bäst beskriva honom.


Jag hade uppriktigt talat ingen aning att "spelet" inte är något socialt konstruerat som gör sitt inträde först i tonåren. "Spelet" är tydligen genetiskt programmerat och måste spelas med en bebbe på samma sätt som med intressenter.


Igår spelade jag spelet väl. Jag hade systerson C virad kring mitt lillfinger. Glädjen blir dock kortvarig när slutsatsen sjunker in. Han är en sån där kille som inte själv vill ha en, han vill bara inte att någon annan ska få en heller.


Söt som han är nöjer jag mig med dessa småsmulor dock. Jag är tydligen en sådan tjej.


 



Av Gunilla Olsson - 8 november 2011 08:19

Jag vet inte om AIKs publik faktiskt blir värre och värre eller om det är jag som glömmer mellan mina besök hur otrevligt ett AIK-arrangemang faktiskt är.


Storebror M erbjöd mig och lillasyster S att igår låna två säsongskort och se matchen mellan AIK och HV 71. Vi satt mitt på långsidan i ett halvtomt Hovet. Det är uppenbart att vi är ensamma om att sympatisera med serieledarna och vi håller låg profil. Sitter och småpratar och skrattar med varandra, applåderar när HV gör mål och skrattar ibland och skakar på huvudet åt de helt onyanserade och enögda publikdomarna som ständigt ställer sig upp och hytter med näven samtidigt som de skriker diverse obsceniteter.


Kanske ropade jag "Kom igen nu HV" två gånger eller så totalt under matchen, kanske ställde sig lillasyster S upp och applåderade vid ett eller två av målen, mer provocerande än så var inte vårt beteende.


Trots detta kände vi fler och fler arga blickar längs matchens gång och i pausen inför tredje rekommenderar en kvinna oss att byta läktare för "vårt eget bästa". Vi var lite för chockade för att veta hur vi skulle svara så vi sa mest bara "tack men vi klarar oss, det är hit vi har biljetter".


Jag önskar att vi hade frågat om det var hon som tänkte skada oss annars. Om hon visste med sig att hennes egna publik inte var att lita på och säkert inte skulle dra sig för att slå ner två tjejer och hur i hela friden hon då rättfärdigar att vara en del av den läktarkulturen.


Hennes vuxna dotter försöker förstärka sin mammas budskap med att säga "det här är faktiskt AIK-läktaren". Jag önskar det varit läge att förklara skillnaden på långsida och klack för henne. Jag förstår också att inte köpa biljetter till Norra Stå om jag ska se på fotboll men på långsidan i en serielunksmatch på Hovet måste man kunna sitta oavsett lagsympatier.


Under hela matchen står vuxna människor som jag förutsätter i vanliga fall lever normala liv med normala jobb och normala familjer och beter sig som neandertalare. Hatramsor mot diverse lag skanderar oavsett om de är närvarande eller inte. Burop och svordomar haglar ständigt över domare oavsett situation. Domarna buar man till och med ut när de kommer ut på isen efter pauser.


Det fanns en kort period under 3de då hela hallen faktiskt stod och skanderade "Kom igen Gnaget kom igen" Det var enda gången jag njöt av stämningen på plats. Det var positivt, de hejade fram sitt lag. Men det var en sån kort stund av matchen att både jag och lillasyster S reflekterade över den plötstligt förändrade stämningen när det inträffade.


Det var en relativt komfortabel seger för HV som ledde hela sista perioden med 4-2. Först när AIK reducerade med några få minuters spel hettade det till ordentligt och AIK pressade desperat på för en kvittering. En kvittering de trodde de fick när samma kvinnor vände sig om och hånfullt såg på oss innan de fick se målet rättvist bortdömt. Sällan får man smasha in pucken likt en tennisspelare.


När slutsignalen ljöd reste vi oss omgående och var nästan först av läktaren. Helt absurt egentligen men stämningen i luften gjorde att vi kände att det var läge att vara snabba. Vår instinkt var tydligen rätt för vi blev ikappsprungna av en kille som hotfullt tog tag i min arm och hotfullt väste "sätt dig någon annanstans nästa gång. Våga inte sitta där och flina en gång till".


Allvarligt talat. Kände han sig stolt och macho när han åkte hem den kvällen? Han såg ut att vara i min ålder, såg inte ut som ett uppenbart rötägg, hade säkert flickvän hemma som väntade i tron att hon hade en vanlig-svensson pojkvän, en kille som inte hotar två tjejer för att de råkar hålla på ett lag som är bättre än hans.


Jag saknar på fullt allvar ord. Om man inte som tjej kan sitta på långsidan under en vanlig serielunksmatch utan att upprepade gånger bli både direkt och indirekt hotad är något allvarligt ruttet.


Jag förstår att AIK-publiken sviker. Jag förstår att det finns många som väljer att stanna hemma för att inte bli förknippade med stora delar av de 3000 som var på plats igår.


Jag förstår inte klubbledning som på fullt allvar pratar om att de har en fantastisk publik och att de gör sitt bästa för att komma tillrätta med de "fåtal individer" som förstör. Det är inget annat än skitsnack. Det handlar inte om ett fåtal och hade de velat göra något åt saken hade de bromsat utvecklingen långt tidigare.


Igår var ingen viktig match. Igår var inget läktaruppror som idag dominerar kvällstidningarna. Igår var bara en vanlig match som arrangörerna säkert bedömer som lugn. Ändå gick vi två tjejer och såg oss om över axeln den korta promenaden hem. Vad visste vi, kanske någon inte skulle nöja sig med att hota.



Av Gunilla Olsson - 7 november 2011 08:52

1990 gick familjesemestern till Italien och fotbolls-VM. Vi bodde på en camping vid Genua och njöt av sol och bad samt den generella uppståndelsen kring evenemanget.Dessutom var vi på plats i arenan och såg Costa Rica skicka hem Sverige och Grin-Olle Nordin med ännu en 2-1 förlust.


Om ni tycker att det låter fanatiskt av en familjefar att dra ner sin barnfamilj på en lång bil och camping-semester för att titta på fotboll så fanns det andra som gått ännu längre.


Brevid oss på campingen bodde ett gäng svenska killar som kört ner i en folkvagnsbuss med skjutdörr lik våran men målad som en stor gigantisk svensk flagga.


Den kändes säkert som en bra idé då de optimistiskt började rulla milen ner genom Europa. De var inte riktigt lika entusiastiska över skammen att köra hem i densamme efter Sveriges minst sagt bedrövliga insats i mästerskapet. "Tror ni det går att köpa solglasögon till bilen?"


Idag såg jag bilden efter senaste tidens översvämningar i just Genua. Jag spanar bland bilkaoset men hittar den inte. Antar att de trots allt lät sig utskrattas längs Europas motorvägar i sin patriotiska buss.  


 

Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 08:29

Ska på balett ikväll för andra gången i mitt liv.


Första gången såg jag Askungen på baletten i Prag. Jag och min vän J hade att välja på platser i den kungliga logen eller ståplatser när vi i sista sekund bestämde oss för att gå dit. Vi valde ståplatser för 15 mycket prisvärda kronor om jag inte missminner mig. Väl inne var salongen halvfull och de 15kr visade sig välinvesterade då de trots allt köpte oss mycket bekväma och bra sittplatser.


Som nybörjaråskådare var jag glad att jag sett Disney-filmen otaliga gånger och faktiskt läst sagans olika versioner ett antal gånger också. Var lättare att njuta av upplevelsen när jag inte var upptagen med att försöka göra en obskyr handling begriplig.


Jag fortsätter tydligen att bara se baletter som tidigare tolkats av Disney. Ikväll är det Ringaren av Notre Dame som min syster C bjudit med mig på. Problemet är att här har jag varken sett filmen eller läst sagan. Jag vet att Quasimodo är puckelryggig och inte spelar i samma liga som den vackra Esmeralda och jag har vid ett tillfälle besökt Notre Dame. Räcker det som förkunskap tro?


Ser fram emot kvällen men det finns en risk att jag kommer spendera den som ett stort frågetecken i en av bänkraderna.

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 12:14

Vem är det som springer och springer men ändå aldrig kommer en millimeter?



 

Vi kan väl dra slutsatsen att lilla C kommer känna sig mer hemma på ett löpband än i ett spår i framtiden. Till snickerboa får han nog svårt att hinna om han inte tar ut löpsteget bättre.

Av Gunilla Olsson - 20 oktober 2011 16:27

Jag vet inte varför mina föräldrar ville hålla mig tillbaka. Säkert var de oroliga för hur högt jag skulle flyga, hur långt jag kunde nå.


Innerst inne har jag alltid vetat att jag kunde ha stått på de stora scenerna och enligt denna artikel har jag helt rätt.


  


Tänk er, jag hade kunnat ha absolut gehör och hetat Olsson. Vilken kombination! Det är synd och skam att världen aldrig fick uppleva det.  

Av Gunilla Olsson - 1 oktober 2011 11:13

Förra lördagen var en sån där magisk helt ledig lördag som jag så sällan upplever. Solen strålade, jag hade en av bästa vännerna K på besök och vi kunde unna oss att strosa i solen och butiker en heldag. 


Med hösten på frammarsch kändes det självklart att i Kungsträdgården avnjuta årets sista mjukglass.



Inte visste jag väl att det en vecka senare skulle vara ännu bättre glassväder. Idag är jag dock hemma sjuk så det var bra att jag tog chansen förra veckan. Vid sjukdom väljer jag Ben & Jerrys på soffan framför mjukglass i solen. Med tom frys blir det idag ingetdera dock.


Har vid några tidigare tillfällen vid självömkan efterlyst hemleverans av just B&J. Min vän R samt bror S med fru J har lyssnat på det desperata ropet och varit gulliga nog att leverera. Känner mig alltid lite dum dock, eftersom det mest är stundens ingivelse och försök till humor. Förväntar mig inte att någon ska svara upp, hur uppskattat det än är. 


Vad som i min bok gör B&J till den perfekta glassen är att allt finns på plats i den. Den kräver inga tillbehör. Att bara äta vaniljglass utan något till finns inte på världskartan att jag blir sugen på. Då krävs en våffla, en kladdkaka, chokladsås eller familjens favorit Anitas smet. B&J står på egna ben.


Mjukglass precis som vanlig vanilj kräver sitt tillbehör. I mitt fall lakritsströssel. Visst ser den magisk ut på bilden. Men i lördags precis som alltid annars så satt jag handfallen när översta strössellagret var avslickat och undrade vad jag nu skulle göra med denna gigantiska glass. 


Visa mig den glassbar som hittat en lösning för dubbeldipp av mjukglass så bjuder jag på glass i solen där idag, sjukdom till trots. 

Skapa flashcards