För en gångs skull har jag ingen stark åsikt i frågan. Jag har inte tittat på förslaget och vet därför inte om det är lyckat. Jag har också för dålig förkunskap i konstruktion för att veta något om hur stor ombyggnation som krävs. Därför tänker jag inte alls uttala mig om sakfrågan. Den får andra diskutera.

Med det sagt så vill jag fortfarande inte vara helt tyst. Det vore helt olikt mig. Här följer mina reflektioner om debatten som rasar.

1. Jag tycker det är oerhört gulligt med aktivister. Ni vet sådana där personer som med handskrivna plakat fortfarande leker år 1967 och så fort politikerna inte lyssnar på dem skriker att det är "odemokratiskt". Det är deras absoluta favoritord. Så övertygade är de att trots att de bara är ca 20 personer som står och huttrar där i kylan så står samtliga stockholmare moraliskt bakom dem. Det är något rörande över det samtidigt som det naturligtvis är urbota dumt.

2. Nostalgi kan få till och med en annars stundtals resonabel Oisin Cantwell att publicera sån här dynga. Jag uppskattar att han gillade att dricka läsk på högstadiediscon, men kan inte riktigt se att det ska påverka infrastrukturen i vår huvudstad. Varje gång jag är i Jönköping möts jag av förändringar, men det är svårt att begära av de som bor kvar, att de i solidaritet med mig bevarar mina minnen. Jag tror på något sätt att minnen finns kvar även om de byggs bort.

3. Efter en 20 år lång diskussion tror jag inte att rätt svar är att avvakta och utvärdera lite mer.

Jag tittade på nyheterna i morse då en representant från Stockholms Skönhetsråd var på plats. Argumenten både från honom och ansvarig politiker var de vanliga. De har valsats i media tillräckligt men jag skrattade gott åt hans slutkläm. Han fick frågan om han nu trodde att loppet var kört och svarade något i stil med "Redan 1904 började man diskutera Slussen och röstade igenom en förändring som skulle ske 1906. Den lyckades man stoppa så jag är fortsatt optimistisk."

Får man verkligen kalla sig optimist om man inte har ett kreativt motförslag utan enbart bejublar att man nu på över 100 år inte lyckats komma fram till en lösning på en av stans värsta knutar.

Jag kan tänka mig många ord för att beskriva en sådan person, optimist är inte ett av dem.

Är det det här man menar med att gammelmedia är hopplöst efter de sociala medierna?

Bättre lycka nästa gång Metro! Lite pinsamt att vara ett dygn efter med "nyheter" men djungeltelegrafen i mormonvärlden ska helt enkelt inte underskattas.

Ni minns kanske hur Noomi Rapace beklagade sig i LA Times för ett år sen.

Uttalandet fick rättvist ta en del spe och hån. Få är vi väl som skulle vända oss efter Noomi på stan såvida inte hon var utspökad som Salander. Det ligger liksom i vår svenskhet att inte låta oss imponeras. Min uppfattning är att vi allt som oftast gör vårt bästa för att verka totalt oberörda snarare än att vi anstränger oss för att ta kontakt. Uttalandet kan inte annat än att tolkas som att hon drabbats av total hybris.

Kanske var det Noomis bristande förståelse för ett internationellt mediaklimat då hon trampade i klaveret den gången. Att hon trodde att det gick att prata på det viset i USA för att bygga en image av hennes storhet, utan risk för att det skulle uppdagas i jante-lagslandet hon lämnat. Jag trodde hon lärt sig sin läxa.

Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera när jag hörde henne intervjuas i SVT imorse.

Hon är i Sverige för att lansera Sherlock Holmes, hennes första stora Hollywoodroll och hon vill på fullt allvar påstå att hon inte visste i vilket land hon vaknade imorse.

Jo det låter helt rimligt Noomi. Vi förstår att du reser mycket och jag kan förstå om du missar om du är i Zûrich eller Bern för stunden. Men det finns inte en chans i världen att du inte är väldigt medveten om när du kommer tillbaka till din hemstad för att lansera och fira ditt internationella genombrott.

Det måste vara hemskt ansträngande att vara Noomi Rapace. Att så desperat vilja framstå som kreddig och konstnärlig och distansera sig från Hollywood-klyschan men samtidigt vilja framhäva sin egna storhet och framgång. Jag förstår dilemmat Noomi. Det kan inte vara lätt. Men erkänn slaget förlorat. Jag vill inte höra dig i fler intervjuer prata om hur annorlunda Hollywood är från vad du trodde. Hur mycket konstnärlig frihet du får i dessa stora roller. Det är ok, du väljer glamouren framför stadsteatern. Ingen missunnar dig detta. Galen vore man om man valde annorlunda.

Ställ dig bara upp och skrik "JAG ÄR LYCKAD, JAG TJÄNAR EN MASSA PENGAR, JAG ÄR BERÖMD OCH JAG ÄLSKAR DET". Jag tror det skulle vara hemskt befriande både för dig och oss.

Alla som likt mig har läst någon typ av marknadsföring känner väl igen "Roger's curve" över early adopters.

Den finns i många varianter med små variationer och syftar till att visa hur en "ny produkt" mottages på marknaden. Det går inte att rikta sig mot pragmatiker eller de mest konservativa konsumenterna om man vill nå ut med något nytt utan man måste kunna hitta de där som är först ut med trender och rikta sitt budskap till dessa, i hopp om att de sen får den stora massan att haka på.

Det här är inget jag funderar över dagligdags men Metro fick mig imorse att minnas den så välbekanta teorin.

Man måste älska naiva journalister som inte skäms för att trycka dylik dynga. Hade året varit 1991 eller möjligtvis 1992 hade referensen Ghost antagligen haft viss relevans. Men om trenden att dreja år 2011 i Sverige är ett direkt resultat av en film som gavs ut för över 20 år sen så räcker nog inte "Roger's-curve" till. Laggards eller eftersläntrare låter som en underdrift i sammanhanget.

Emellanåt får man en morgontidning vars trycksvärta glatt överger sidan där den ämnas förbli och istället gör fingertoppar tråkigt grå.

Det tar oftast ett tag för mig att inse detta när jag sitter försjunken i diverse artiklar på min väg till jobbet. Det finns dock ett osvikligt tecken på att exemplaret jag läser är just ett sådant.

När jag börjar känna hur det kliar först kanske lite på näsan, sen i tinningen och även vid näsroten, då vet jag. Jag sneglar ner på mina fingertoppar och inser att skulle jag få för mig att klia tillbaks, då skulle de tveklöst lämna spår.

Aldrig känner jag samma stickningar i ansiktet när jag sitter med mina vanligtvis rena fingertoppar. Vad tror ni kära läsare, är jag allergisk mot trycksvärta och mina fingertoppar skickar en signal till mitt ansikte som reagerar? Eller är det här helt enkelt ett klassiskt exempel på ödets ironi. Vad säger du om saken fröken Morissette? Jag saknar fenomenet i din refräng.

Fick svar från AIK efter några dagar på det blogginlägg jag även mailade till dem.

För er som inte talar PR-språk så kan jag gladeligen översätta det egentliga budskapet till.

"Vi kunde inte bry oss mindre om din upplevelse. Vi skiter högaktningsfullt i problematiken och kommer fortsätta göra så framöver. Med dessa floskler hoppas vi slippa höra av dig igen"

Min tolkning inte bara bekräftas utan förstärks när jag läser om AIKs och DIFs supportrars så listiga kupp att ansöka om demonstrationstillstånd utanför Globen inför derbyt.

Lägg märke till att de inte alls behöver oroa sig för oroligheter. Inte eftersom de tänker vara lugna och bete sig som vanligt folk. Utan helt enkelt för att de räknar med "fullt skydd av polis" och "saftigt med poliser på plats".

Ja den klubben har verkligen all anledning att känna sig stolt över sina supportrar. De är inte alls dumma i huvudet. Inte det allra minsta. Oj så listigt att hitta sätt att kosta samhället mer pengar än vanligt. Vem vill inte stödja tilltag likt dessa?

Jag förstår inte. Jag läser sällan serier men är inte deras syfte fortfarande att antingen vara roliga eller satiriska. Finns det någon som kan se syftet med den de envisas med i Metro?

Jag vet att han inte har något val. Han måste prata om vilket stort förtroende han känner att han har i partiet. Carin Jämtin måste säga att de vinner valet 2014. Det är enda sättet att ingjuta hopp i en sargad organisation men att lyssna på Juholt ta på sig ansvaret och men ändå skjuta det ifrån sig är direkt plågsamt.

Aftonbladet citerar honom idag som följande:

Jag kan bara tolka det som att siffrorna sviker för att han inte får prata politik. Vem menar då Juholt det är som hindrar honom från det? Är det inte hans egna klantighet som gör att hans parti är ständigt upptagna med att släcka bränder istället för att prata sakfrågor? I mina öron låter detta som en offermentalitet.

Det mest komiska eller tragiska i sammanhanget är att det största mest publika tillfället att prata politik och debattera med Reinfeldt på i år tackade Juholt nej till. Han ville nämligen inte stå på samma sida rummet som andra folkvalda. Att respektera väljarna nog för att delta vid varje tillfälle att disktuera politik tycker jag borde vara en självklarhet och klart överordnat barnsliga utspel.

Jag är ledsen Juholt. Men du har precis samma chanser att prata politik på som alla andra. Frågan jag ställer mig är om det bortom alla rökridåer finns någon politik ens att lyfta fram.