Inlägg publicerade under kategorin Nyheter

Av Gunilla Olsson - 26 april 2011 12:00

Visst är det snällt av AIK att under sin fana samla samhällets mest utmanade individer. De som olikt oss vanliga normala människor inte kan behärska ens den minsta av impulser. De som inte förstår samhällets mest enkla eller grundläggande principer om respekt och folkvett. De som på allvar helt saknar känsla för nyanser och kan tycka att deras reaktioner på något vis står i relation till det påstådda övergrepp de anser sig ha blivit utsatta för. De som föds helt utan kompass för vad som rimligtvis är rätt och fel.


All eloge åt AIK som tagit på sig att ta sig an dessa stackars stackars förvirrade människor och gjort dem till sina talesmän. Tack AIK!


Kan ni nu bara ta ansvaret fullt ut och spärra in dessa dårar så att vi andra vanliga dödliga slipper packet!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 23 mars 2011 08:14

Slängde ett öga på dagens horoskop i Metro och tydligen är det här dagen. Nu ska det göras upp. Gamla oförätter ska fram i ljuset och återgäldning ska krävas.


 


Det finns säkert gott om gammal ost att välja på så jag anser mig själv förvarnad. Jag säger bara: Världen, bring it on! Bring it on!



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 20 mars 2011 09:37

Jag hoppas ni har kommit att inse kära läsare att ni som early adapters och läsare av denna blogg är med och bygger upp en röst att räkna med i mediesverige.


För precis en vecka sen lyfte vi upp en rätt iskall Alexander Bard och förde honom till nyfunnen aktualitet. Det får ni väl ändå hålla med om att han varit rätt långt från löpen på sistone. Man hade så gott som glömt hans existens och kompetens tills vi med glimten i ögat skojade aningen med honom.


Sen dess har allt skett med raketfart. Den bortglömda Bard rörde sig från frysboxen ut i solskenet igen och har kommit att bli veckans snackis. Han landade ett av TV-Sveriges prestigefullaste uppdrag som ny jurymedlem i Idol och aldrig har hans framtid varit ljusare.


Bard och ni övriga, glöm inte var det hela började. Tack är onödiga då jag gärna står till er tjänst Alexander, men en blygsam bukett tulpaner hade väl ändå varit på sin plats?

Av Gunilla Olsson - 4 mars 2011 08:36

Läste imorse att Rafael Edholm skiljer sig. Har absolut noll koll på honom utöver det lilla man sett i intervjuer och diverse lekprogram men har nog ändå fått intrycket att han är något av en manlig motsvarighet till bimbo. Finns det ett namn på sådana?


  


Min bild av honom får nog erkännas vara gravt färgad av en bimbo-roll han spelade i den fantastiska danska filmen Den Eneste Ene


   


(Den enda rätta) Har du av någon anledning missat denna pärla och din helg ännu inte är fullbokad så se den! En toksöt, rolig och charmig film. Vad kan vara roligare än att höra Rafael prata danska light med fejkad italiensk och äkta svensk brytning?


Bilden i tidningen visade tydligt att han fortfarande är en galet stilig karl. Efter att förra veckan fått ta en del feminist-smällar för att jag ansågs vara illojal mot kvinnosläktet så kanske jag har en del att vinna på att använda en nyskild Rafael Edholm som manligt kuttersmycke. Borde inte det balansera vågskålen? Det tåls att tänka på denna fredag.









Av Gunilla Olsson - 16 februari 2011 12:59

Jag tänker ta ställning och säger "Heja Helikopterrånarna" Jag vill kunna berätta för framtida generationer om det spektakulära rånet som skrev kriminalhistoria i Sverige hösten 2009.


Det blir en så mycket bättre story om de går fria och lägger sig på en strand i Brasilien sippandes drinkar och strör pengar omkring sig.


Jag vet att vad de gjorde är förkastligt och fel på alla sätt och vis. Men gör man det på så underhållande vis unnar jag dem trots allt att komma undan.  


Vad kan jag säga, jag tycker om film och litteratur. En bra berättelse förtjänar ett bra slut. Att de sitter inne och ingen hittar pengarna är helt enkelt på tok för trist. Det är på tiden att verkligheten får överträffa dikten och därför hejar jag på the bad guys.

Av Gunilla Olsson - 16 februari 2011 11:58

Varning för långt och väl seriöst inlägg i skoldebatten!

Denna serie går inte att låta bli att titta på för en gammal lärare. Den både provocerar mig något oerhört och ger mig viss hoppfullhet. Hopp att rätt debatt ska börja föras.


Vad jag tycker är synd och problematiskt med årets vinkel på programmet är att den så tydligt bara skuldbelägger lärarna. Tro mig det finns många riktigt dåliga lärare i detta land. Lärare som inte alls har varken det engagemang, den kompetens eller den personlighet som krävs. Den allmänna tron att lärarhögskolan på något vis är den enda som kan och ska få rusta pedagoger att jobba i Sveriges klassrum är både förlegad och felaktig.


Jag har i många år förespråkat att man vidgar definitionen av lärare och uppmuntrar andra kompetenser in i våra klassrum. Jag tycker framförallt att lärarhögskolan borde göra en bättre urskiljning. Det borde krävas en intervju och andra lämplighetstester med tanke på att personligheten och den sociala färdigheten trots allt blir ett av de mest effektiva verktygen man kan ha som lärare.


Det är facket som slagits med näbbar och klor för att lärarhögskolan ska få vara den enda riktiga vägen till att bli lärare. Resultatet har blivit en lärarhögskola som fungerat som en skyddad verkstad men helt utan verklighetsförankring. Lärarfacken och deras del i svenska skolans förfall har jag en hel del att säga om men det kan vi spara till ett annat inlägg.


Men det är som sagt inte så enkelt att bara rikta skulden på lärarna som programmet valt att göra. Precis som det finns många dåliga pedagoger så finns det många helt fantastiska lärare. Lärare som faktiskt lyckas väldigt väl i sina uppdrag. Det innebär inte att dessa lärare enbart har elever som klarar målen eller är studiemotiverade rent allmänt.


Undervisning är ett möte mellan människor och i det mötet har både elever och lärare ett ansvar. Dessa elever framstår som änglar när de sitter enskilt framför kameran och talar om sina framtidsdrömmar och hur de nu verkligen vill förändra saker hos sig själva.


Jag vet inte hur många liknande samtal jag suttit i med elever. Jag tror absolut att de flesta elever vill och menar vad de säger i enskilda samtal med vuxna. Problemet blir att eleven sen i skarpt läge med kompisar och annat som lockar ska klara av att stå för det beslutet.


Som lärare kan man stötta och försöka skapa en miljö som stimulerar lärande men till syvens och sist måste eleven respektera läraren, miljön, klasskompisar och kunskap.


Läraren är oftast ensam i ett klassrum med ca 30 elever. Det innebär på en 60min lektion att man har 2min att se var och en av dessa elever. Hela det formatet bygger på en respekt för läraren. Bestämmer sig klassen för att motarbeta står läraren chanslös.


Idag lägger lärare väldigt mycket tid på att kräva sin respekt, att föra en maktkamp om klassrummet med högljudda elever. Det är viktigt att vinna den striden men kanske ännu viktigare att inte behöva hamna i den.


Tänk om vi kunde ha en generation i skolan som var vana vid vuxna auktoriteter. Det är skillnad på att vara vuxen, barn och ungdom. Det är viktigt att man tidigt lär sig den skillnaden. Att alla vuxna som barn träffar inte är så rädda för att vara vuxna att de istället lägger allt krut på medbestämmande och kompisskap. Det är det vi ser resultatet av i svenska skolor idag. Vuxna som inte vågar vara vuxna och barn och ungdomar som inte vet att de är just barn och ungdomar.


Jag förespråkar inte en militärisk diciplin. Jag tycker bara inte att diciplin ens ska behöva vara ett inslag i klassrummet. Den ska vara självklar. Först då kan man som lärare lossa på tyglarna och inbjuda till kreativitet, ha högt i tak på diskussioner och ägna sig åt den fantastiskt roliga delen av att vara lärare. Jag föredrar en livlig klass när jag undervisar. Det ger en helt annan energi att jobba med. Men energin måste kunna riktas.


Det finns så otroligt mycket mer att säga i frågan. Vi har föräldranasvaret, vi har skolledningen, läroplanen, budget osv osv. Alla dessa instrument kan användas för att förbättra förutsättningarna i våra klassrum. I slutänden handlar det dock om mötet mellan elev och lärare. Ett möte där båda har rättigheter och skyldigheter men främst möjligheter.


En gammal elev som nu går i 8an hade igår på Facebook lagt upp en mängd bilder från skolan. När jag såg bilderna saknade jag mitt lärarjobb något oerhört. Jag njöt i fulla drag av att undervisa. I mitt klassrum långt från bakåtsträvande fackföreningar, verklighetsfrånvända skolledningar, uppgivna föräldrar och beslutsfattare så var läraryrket oftast rena drömmen.


Precis som på många platser i samhället har vi dock skapat en miljö där för många faller utanför ramen för att kunna fångas upp. Vi är mer lika än vad vi tror och gruppen måste fungera kollektivt för att kunna plocka upp de fåtal individer som då fortfarande står utanför.

Av Gunilla Olsson - 15 februari 2011 11:46

Nu har det hänt igen! Nu är det mest synd om Anna Book i hela världen ännu en gång. Ni ser ju hur bedrövad, uppgiven och förtvivlad hon är. Ingen i hela världen kan må sämre än vad hon gör.


  


Har hon riktig otur nu så har hon någon pressansvarig som dessutom kommer hitta detta inlägg och hon kommer än en gång få anledning att känna sig påhoppad och orättvist behandlad.


Jag tvivlar inte på att hon mår dåligt och har det jobbigt. Jag förstår bara inte detta orubbliga behov av att gråta ut i kvällstidningar om saken. Att så villigt ikläda sig offer-rollen är för mig helt obegripligt.


Det är bara att gratulera till ännu lite publicitet Anna. All heder åt dig som efter en genombrottslåt för 25 år sen fortfarande lyckas upprätthålla ett visst intresse kring din person, genom att vara otursförföljd och allmänt missförstådd.


Frågan är nu bara vad vår andra favorit hack-kyckling har att kontra med framöver. Kicki du tänker väl inte låta Anna komma undan med att leva i misär ensam? Åtminstone en falukorvsorgie eller dylikt måste väl finnas att berätta om.

Av Gunilla Olsson - 7 februari 2011 16:46

Jag har vid två tillfällen i kollektivtrafiken de senaste veckorna bevittnat beteendet när en övergiven väska upphittas av annan passagerare.


Den första gången var det en kabinväska som stod ordentligt inställd mot kanten vars ägare satt någon plats bort. Kvinnan precis vid väskan tittade sig ängsligt omkring vilket den uppmärksamma ägaren noterade och skämtsamt sa ”Den är min, jag lovar det finns ingen bomb där i” innan han skrattade förtjust åt sitt eget skämt.


Idag hittades en ryggsäck på ett säte och mannen brevid frågade ett gäng tonårstjejer i  närheten om de suttit där tidigare. Var väl de enda i den absoluta närheten som såg ut som skolelever som rimligtvis kunde äga en sådan väska. De tittade förbryllat på honom men nekade ägarskap. När de tisslade och tasslade igen hörde jag någon om dem också skratta och säga  ”Det är säkert en bomb”.


Jag kan inte påstå att jag är särskilt rädd för bomber. Terrorism är verkligen inget jag går runt och oroar mig för i min vardag, trots att det nyligen inträffade väldigt nära. Skulle man oroa sig för allt som kan hända en själv eller ens nära skulle man inte göra mycket annat.


Men för att använda en klyscha, visst säger det någon om vår samtid? Hade någon hittat en väska på bussen när jag var på väg till gymnasiet hade nog bomb varit en av de sista gissningarna när man övervägde var den kom ifrån och hur den hamnade där.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se