Godmorgon!

Jag trodde i min naivitet att jag skulle veta precis vad jag skulle säga efter en godnatts sömn. Så är inte fallet.

Jag är helt överväldigad över vilken brandfackla mitt inlägg igår visade sig vara. Min blogg genererar en bra dag ca 70st läsare. Igår hittade 422 hit och idag innan jag ens själv loggat på 39st till.

Det är små siffror egentligen men för mig känns det jättestort att det väckte ett sånt engagemang och jag är jättetacksam för all positiv respons jag fått. Också tacksam för det mothugg jag fått.

Jag är faktiskt av den konstiga åsikten att jag tycker att det är bra att vi tycker olika och kan prata om saker.

För alla er som är nya på min blogg om ni nu tänker er att återkomma hit. Ni är naturligtvis hjärtligt välkomna. Jag vill dock förvarna er att det är inte varje dag jag står på barrikaderna med höjd näve. Vanliga dagar på bloggen ironiserar jag mest över vardagliga ting och tramsar på bäst jag kan om diverse saker.

Jag är dock väldigt politiskt intresserad och eftersom det här är min blogg, och jag gör lite vad jag själv vill med den, så tar jag mig friheten att blanda högt och lågt. Även nästa gång Nalin, eller någon lika urbota korkad politiker, gör mig upprörd lovar jag att ni kommer att läsa om det först här.

Det här var det sista jag hade tänkt att säga i frågan för den här gången. Det vill säga tills jag läste dagens kolumn i Metro. Kommer nog vara svårt att inte sätta tänderna i den också under dagen. Jag återkommer i så fall! 

Såg ni? Såg ni Marcus Hellner? Det var det mest galna jag har sett! Vilken dag på alla sätt och vis.

Jag är helt tagen av all feedback jag fått på det inlägg jag spottade ur mig i ren frustration i morse. Jag lovar att återkomma med något mer samlat om inte under kvällen så imorgon. Tills vidare nöjer jag mig med att säga TACK!

Och GRATTIS Hellner!

Jag vaknade och kände mig fortfarande provocerad efter debatten i gårdagens Kvällsöppet. Tänkte försöka sammanfatta vad jag upplevde som skevt i resonemanget.

För er som inte såg programmet så diskuterades hemmaföräldrars existensberättigande.

__________________________________________________

Nalin Pekgul fastslår i sin första replik och upprepar sen vid ett flertal tillfällen ”kom inte och gnäll sen om du lever i fattigdom som pensionär eller senare i livet om du väljer att vara hemmafru" Är det ett uttryck för den fina socialdemokratiska solidariteten vi så ofta hör om?

Nalin menar alltså att i alla andra människors liv kan oförutsedda saker hända, de kan bli sjuka, de kan bli arbetslösa av olika anledningar och samhället ska alltid stå beredda att hjälpa. Inte bara i en övergångsfas utan livet ut om behövligt.

Men hemmaföräldrar ska till skillnad från alla andra kunna förutspå arbetslöshet, sjukdom, dödsfall och skilsmässa och vara beredda att stå sitt kast ekonomiskt om sådant inträffar. Det är ju en helt vansinnigt konstig inställning.

Jag är väl medveten om ekonomiska konsekvenser i form av pensionspoäng och dylikt för de som väljer att vara hemma med sina barn och kan förstå problematiken kring detta. Men att slå det ifrån sig som Nalin gör och säga ”kom inte och gnäll sen då” känns både smaklöst och trångsynt. Då ska man väl kunna säga detsamma till de som utbildar sig inom en bransch där det inga jobb finns, vill bli konstnärer trots att ytterst få kan försörja sig som det osv osv.

Kräver man ekonomiskt ansvarstagande och framförhållning av hemmaföräldrar får man kräva det av alla. Eller får man som socialdemokrat helt fritt välja vem solidariteten innefattar?

__________________________________________________

Katerina Janouch förstod jag inte heller vad hon ville ha sagt. Hon pratade på om dåliga kvinnliga förebilder och cementerade könsroller. Hon menade på att våra far och morföräldrar kämpat just för att kvinnor skulle slippa tvånget av att vara hemma.

Valfrihet och feminism måste väl innebära att man tror alla kvinnor kapabla nog att fatta beslut som passar dem och sina familjer bäst. Det kan väl inte vara så att kvinnor ska ha rättighet att välja det som Katerina och hennes jelikar bestämmer är tillräckligt politiskt korrekt att välja.

Jag kan absolut förstå kvinnor som inte drömmer om ett liv som hemmaföräldrar och jag är stödjer på alla sätt deras rättighet att göra andra val. Jag tycker dock att det är både förmätet och inskränkt att förutsätta att alla kvinnor som gör ett annorlunda val än mitt är oupplysta, kuvade och svaga. Det för mig är ett väldigt nedlåtande och icke-feministiskt sätt att se sina medsystrar.

Vad gäller en dålig kvinnlig förebild så har min mamma varit hemma med oss 11 barn (6 pojkar och 5 flickor). Hon har fostrat en jurist, en personalansvarig, en nordic retail marketing manager, en nordisk säljchef, en författare/säljkonsult, en byggnadsingenjör, en undersköterska/behandlingsassistent, en projektledare, en kth-studerande samt arbetande, en väktare och en gymnasiestudent med extrajobb.

Alla är vi yrkesarbetande, skattebetalande tänkande individer som tar ansvar för både oss själva och våra familjer. Du kan väl fundera ett slag på hur mycket min mamma har sparat samhället på att lyckas fostra 11 sådana individer Katerina.

__________________________________________________

Den manliga tomten som var där och pratade vet jag inte vad han hette eller vilka han representerade. Det enda han ville återkomma till var att det här är ett steg tillbaka till söndagspappor. Hans tes verkar vara att en arbetande pappa jobbar både kvällar och lördagar för att sen bara vara hemma på söndagar.

I slutet av debatten satt han högröd och ropade ”barn behöver kvanitetstid inte bara kvalitetstid med sina fäder” Där är vi helt eniga. Visst behöver barn kvantitetstid med båda föräldrar, inte bara kvalitetstid.

På vilket sätt tycker han det uppnås genom att bägge föräldrar är heltidsarbetande då barnet är 13 månader?  Ponera en delad föräldraförsäkring som jag antar är det han förespråkar. Då har bägge föräldrar 7 månader eller dylikt med barnet, lite beroende på hur man väljer att lägga upp det. Visst det kan väl vara görbart. Men vad händer sen?

Dessa hemmaföräldrar vill ju vara hemma även efter de 14 månaderna. Det är ju då de vill fortsätta ge barnen kvanitetstid. Menar han då att kvantitetstid behövs bara de första 14månader och då ska den delas lika. Sen klarar sig barnen gott med 2 ”söndagsföräldrar” (hans ord inte mitt)? Förklara gärna logiken för jag ser den inte överhuvudtaget.

Jag tror att de första åren av ett barns liv är jätteviktiga på många sätt och vis, men det är inte de åren jag minns med en engagerad mamma. De åren jag minns med närvarande föräldrar är nog från ca 4år och uppåt.

Jag sticker inte under stol med att min pappa emellanåt inte varit hemma mycket. Det har nog både han och vi sörjt vid tillfällen. Men jag har aldrig upplevt att jag inte haft en stark relation till honom och att han velat spendera tid med oss.  Det har möjliggjort att jag alltid fått ha en förälder nära åtminstone. På vilket sätt hade det blivit bättre av att även hon yrkesarbetade och ingen av dem varit hemma?

__________________________________________________

Sist men inte minst har vi den ekonomiska aspekten. Synen på föräldrar som att de går hemma och kostar staten pengar är inte bara nedlåtande utan faktiskt felaktig. Therese Murphy från Haro nämnde igår (om jag minns siffran rätt) de 139 000kr/barn/år som skattebetalare betalar till förskolan. Pengar som hemmaföräldrar som ombesörjer sin egna barnomsorg inte anses ha någon rätt till. Det faktum att de betalat skatt innan de blev föräldrar eller att deras partner fortfarande betalar skatt verkar inte räknas överhuvudtaget.  

Nalin bemötte det med ”tro inte att du ska gå hemma och få betalt för det”. Än en gång häpnar jag över den osolidariska tonen i hennes debatterande. Men framförallt över hennes brist på insikt. Förstår hon inte alls att hemmaföräldrar utför ett arbete som faktiskt kan mätas ekonomiskt? Förstår hon inte vinsten med närvarande föräldrar rent samhällsekonomiskt? Dels insparade pengar inom förskolan naturligtvis men också i andra resurser senare. Efter 10 år som lärare är det lätt att se att barn med närvarande föräldrar i längden är betydligt mycket mindre resurskrävande och mer välfungerande.  Därmed inte sagt att hemmaföräldrar är de enda som lyckas med detta, jag valde att använda ordet närvarande och det är också det jag syftade på.

__________________________________________________

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att Nalin säger att man får räkna med att bli diskriminerad för vissa av sina val. ”Som att kvinnor med slöjor får acceptera att de ibland blir diskriminerade får hemmaföräldrar tåla detsamma.” Jag håller med om att det blir fånigt att ständigt behöva känna att sina val blir accepterade. Men jag är av den åsikten att varken kvinnor med slöja eller hemmaföräldrar ska diskrimineras. Där tycker vi tydligen olika jag och Nalin.

__________________________________________________

Jag förespråkar att familjer själva ska anses vara myndiga nog att lösa sin vardag. Jag häpnar över att den socialdemokrati som föddes ur att bekämpa att arbetastagare blev livegna och beroende av arbetsgivare inte har några som helst svårigheter med att göra samma arbetstagare, samma vanliga människor, livegna och helt beroende av staten och dess överförmynderi. Att byta ett förtryck mot ett annat är för mig helt obegripligt. Jag tror på människans egna förmåga att fatta beslut.

Nu har jag fått skriva av mig. Om ni undrar så kommer inte Nalin Pekgul heller i framtiden att få min röst.

Varning för långt och väl seriöst inlägg i skoldebatten!

Denna serie går inte att låta bli att titta på för en gammal lärare. Den både provocerar mig något oerhört och ger mig viss hoppfullhet. Hopp att rätt debatt ska börja föras.

Vad jag tycker är synd och problematiskt med årets vinkel på programmet är att den så tydligt bara skuldbelägger lärarna. Tro mig det finns många riktigt dåliga lärare i detta land. Lärare som inte alls har varken det engagemang, den kompetens eller den personlighet som krävs. Den allmänna tron att lärarhögskolan på något vis är den enda som kan och ska få rusta pedagoger att jobba i Sveriges klassrum är både förlegad och felaktig.

Jag har i många år förespråkat att man vidgar definitionen av lärare och uppmuntrar andra kompetenser in i våra klassrum. Jag tycker framförallt att lärarhögskolan borde göra en bättre urskiljning. Det borde krävas en intervju och andra lämplighetstester med tanke på att personligheten och den sociala färdigheten trots allt blir ett av de mest effektiva verktygen man kan ha som lärare.

Det är facket som slagits med näbbar och klor för att lärarhögskolan ska få vara den enda riktiga vägen till att bli lärare. Resultatet har blivit en lärarhögskola som fungerat som en skyddad verkstad men helt utan verklighetsförankring. Lärarfacken och deras del i svenska skolans förfall har jag en hel del att säga om men det kan vi spara till ett annat inlägg.

Men det är som sagt inte så enkelt att bara rikta skulden på lärarna som programmet valt att göra. Precis som det finns många dåliga pedagoger så finns det många helt fantastiska lärare. Lärare som faktiskt lyckas väldigt väl i sina uppdrag. Det innebär inte att dessa lärare enbart har elever som klarar målen eller är studiemotiverade rent allmänt.

Undervisning är ett möte mellan människor och i det mötet har både elever och lärare ett ansvar. Dessa elever framstår som änglar när de sitter enskilt framför kameran och talar om sina framtidsdrömmar och hur de nu verkligen vill förändra saker hos sig själva.

Jag vet inte hur många liknande samtal jag suttit i med elever. Jag tror absolut att de flesta elever vill och menar vad de säger i enskilda samtal med vuxna. Problemet blir att eleven sen i skarpt läge med kompisar och annat som lockar ska klara av att stå för det beslutet.

Som lärare kan man stötta och försöka skapa en miljö som stimulerar lärande men till syvens och sist måste eleven respektera läraren, miljön, klasskompisar och kunskap.

Läraren är oftast ensam i ett klassrum med ca 30 elever. Det innebär på en 60min lektion att man har 2min att se var och en av dessa elever. Hela det formatet bygger på en respekt för läraren. Bestämmer sig klassen för att motarbeta står läraren chanslös.

Idag lägger lärare väldigt mycket tid på att kräva sin respekt, att föra en maktkamp om klassrummet med högljudda elever. Det är viktigt att vinna den striden men kanske ännu viktigare att inte behöva hamna i den.

Tänk om vi kunde ha en generation i skolan som var vana vid vuxna auktoriteter. Det är skillnad på att vara vuxen, barn och ungdom. Det är viktigt att man tidigt lär sig den skillnaden. Att alla vuxna som barn träffar inte är så rädda för att vara vuxna att de istället lägger allt krut på medbestämmande och kompisskap. Det är det vi ser resultatet av i svenska skolor idag. Vuxna som inte vågar vara vuxna och barn och ungdomar som inte vet att de är just barn och ungdomar.

Jag förespråkar inte en militärisk diciplin. Jag tycker bara inte att diciplin ens ska behöva vara ett inslag i klassrummet. Den ska vara självklar. Först då kan man som lärare lossa på tyglarna och inbjuda till kreativitet, ha högt i tak på diskussioner och ägna sig åt den fantastiskt roliga delen av att vara lärare. Jag föredrar en livlig klass när jag undervisar. Det ger en helt annan energi att jobba med. Men energin måste kunna riktas.

Det finns så otroligt mycket mer att säga i frågan. Vi har föräldranasvaret, vi har skolledningen, läroplanen, budget osv osv. Alla dessa instrument kan användas för att förbättra förutsättningarna i våra klassrum. I slutänden handlar det dock om mötet mellan elev och lärare. Ett möte där båda har rättigheter och skyldigheter men främst möjligheter.

En gammal elev som nu går i 8an hade igår på Facebook lagt upp en mängd bilder från skolan. När jag såg bilderna saknade jag mitt lärarjobb något oerhört. Jag njöt i fulla drag av att undervisa. I mitt klassrum långt från bakåtsträvande fackföreningar, verklighetsfrånvända skolledningar, uppgivna föräldrar och beslutsfattare så var läraryrket oftast rena drömmen.

Precis som på många platser i samhället har vi dock skapat en miljö där för många faller utanför ramen för att kunna fångas upp. Vi är mer lika än vad vi tror och gruppen måste fungera kollektivt för att kunna plocka upp de fåtal individer som då fortfarande står utanför.

Sossarna gjorde sitt bästa för att få mig att flytta i många års tid. Nu har vi äntligen blivit av med dem men då känns det som att vädret tagit på sig rollen.

Kan vi inte bara få bo i vårt land med lite lagom skattsatser och lagom årstider. Måste det ena eller det andra vara extremt?

Det görs på tok för för lite forskning på sambandet skatter och väder. Jag tror man skulle komma fram till att Svenskarna ska plågas på det ena eller det andra sättet.

Kan vi inte alla bara ta en 5min paus var vi nu befinner oss och skratta hejdlöst åt det absurda i att Göran Persson på fullt allvar nämns i diskussionen om Sahlins efterträdare. Skratta ordentligt nu, skratta tills tårarna rinner. Få ur er allt så att vi sen kan lägga den galna tanken åt sidan och koncentrera oss på något mer verklighetsförankrat.

Detta är förvisso ingen mode-blogg men det går inte att låta bli att kommentera foliehattens återkomst.

Skrattade gott åt personen på ABs kommentarsforum som på fullt allvar hävdade att Charlie Sheens förfall är en konspiration från högre ort i USA som vill hålla honom upptagen efter att han pratat om 9/11.

Foliehattarna blir fler och fler och deras konspirationsteorier blir mer och mer absurda. Jag förstår att öppenhet och icke-korrupta regeringar utan dolda agendor är ett måste för en välfungerande demokrati. Därav inte sagt att all information ska göras tillgänglig för allmänheten. Vissa samtal måste kunna föras bakom stängda dörrar av flera olika skäl.

När Wikileak på något vis ska sätta sig över detta och publicera dokument som de inte ens har rätt att inneha blir det plågsamt tydligt varför vissa dörrar ska förbli stängda. Lösryckta anteckningar från möten tas plötsligt ur sitt sammanhang som sanning helt utan förståelse för helhetsbilden. Gladast av alla blir foliehattarna.

Jag vet inte hur ni själva har det, men mina anteckningar på jobbet kan nog inte tolkas och förstås av någon annan än mig själv. Mina mail till min chef är inte alltid formella nog att kunna publiceras ur sitt sammanhang eller utan ytterligare förklaring. Skulle de trots detta publiceras hade jag varit väldigt ointresserad av att kommentera dem. Nu är jag förvisso inte folkvald, men även folkvalda har dagligt pappersarbete som faktiskt inte alltid är ämnade för andras ögon.

Foliehattar får väl roa sig bäst de vill med konspirationsteorier. Det går väl ur modet precis som alla andra hattar förr eller senare. Det som upprör mig aningen med det hela är när man respektlöst börjar slänga sig med ord som diktatur, korruption, fascism osv. Kan man inte se skillnad på Sverige och ett land som präglas av sådana saker då föreslår jag en flytt till Nordkorea, Kuba eller Tunisien tills man lärt sig skillnaden.