Det är sorgligt att följa nätdiskussionerna som följer dådet i Norge.

SD-anhängare (och ledare) försöker i ren desperation distansera sig från gärningsmannen så gott det går. Det är en fullt förstålig strategi då de oundvikligen blir ifrågasatta i diverse ledare, krönikor och av den stora massan "tyckare".

Det låter sig inte ske dock. De kan inte helt fördöma dådet utan måste lägga till ett "men". Det är lite olika hur de sen väljer att avsluta den meningen, men det brukar landa i något i stilen "man är inte rasist för att man är kritisk mot invandrare och islam" eller "det är klart att folk blir frustrerade när politiker inget gör, det är då sånt här händer".

Sanningen är naturligtvis den att de inte kan distansera sig då de står för precis samma unkna åsikter som Anders Behring Breivik. Ytterst få om någon av dem ställer sig bakom hans metod men de delar hans synsätt om "vi och dem".

Vi alla kräver en tillhörighet, ett sammanhang. Vi söker ett "vi". Det säger sig självt att när den tillhörigheten och vi-känslan byggs inte på en intern gemenskap utan snarare ett externt hot så är det lätt att den blir missriktad.

Det räcker att titta på våra fotbollsläktare. Även där vill klubbar och supportrar svära sig helt fria från ansvar. De kan inte på något vis se en koppling mellan att 20 000 personer står i kör och sjunger en hatramsa om andra laget och att några få förvirrade individer sen inte förstår att det hatet var ett symboliskt sådant, som inte fick praktiseras fysiskt.

Det går väl inte att bortse ifrån att dessa idioter som inte har förmågan att se skillnaden på hatramsor eller att slå någon sönder och samman, tror sig ha gott om stöd i ryggen. Det var ju trots allt 20 000 som sjöng med dem. De var bara modiga nog att utföra det de trodde alla önskade.

Det är ofrånkomligt att vår retorik och vår samtids debattklimat påverkar och legitimerar galningar som Anders Behring Breivik. Det går inte att uttrycka hat och avsky för andra människor och förvänta sig att ingen galning sen ska dra det steget längre.

Jag håller ingen ansvarig utom Anders Behring Breivik själv. Det är det inte min plats att göra. Men jag tycker alltid man ska söka att se sin egna roll. En naturlig första sak kan vara att skapa en "vi-känsla" utan ett fokus på "de".

Menar Jimmie Åkesson allvar med att han vill bevara svensk kultur och allt fantastiskt som är svenskt. Då efterlyser jag att han börjar hylla det i debatter och lägger sin fokus på reformer som kan åstadkomma detta istället för att skuldbelägga Islam för svensk kulturs frånvaro.

Att våra 15-åringar inte vet vem Lina Sandell Berg är eller hur man lagar kroppkakor är nämligen knappast muslimers fel utan det handlar nog om brist på intresse.

Jag önskar dig lycka till Jimmie med en PR-kampanj som väcker denna gnista hos den svenska ungdomen. Det tror jag skulle berika vårt land och vårt kulturarv. Men det skulle såklart kräva att det faktiskt var det som drev dig och inte det missriktade hat du delar med Anders. Tillåt mig tvivla!

Ska jag hitta något som helst ljus i det inträffade så är det att hotet faktiskt kom inifrån och inte utifrån.

Jag vågar knappt tänka på vad resultet varit om det varit det omvända. Vilket enormt hat som hade piskats upp.

Jag kan inte annat än beundra Norge för dess hantering av hela situationen. De verkar välja rätt väg att gå i hur detta ska bemötas och jag hoppas att det leder till att debatten blir mer nyanserad framöver. Jag hoppas att det innebär att SD och andra främlingsfientliga krafter mariginaliseras och blir lika ointressant för gemene man som deras idéer faktiskt är.

Jag brukar njuta av att följa nyheterna om morgonen på helgerna. Äta frukost långsamt och utdraget och lyssna på vad myspys de kommit fram till att presentera och diskutera.

Idag kan jag inte greppa alls vad det är jag får se och höra. Idag känner jag bara ilska men framförallt sorg. Man börjar få överblick av den ofantliga tragedi Norge drabbats av. Jag kan inte säga att man börjar förstå för det kommer det göra lång tid innan man gör. Om någonsin.

Jag vet att Norge inte har någon som helst nytta av mina tårar, men vet inte vad annat jag har att erbjuda. Vilken otroligt galen värld att vakna till. 

Pratade med en kollega en stund imorse. Hon är från Kurdistan och likt mig väldigt bokintresserad. Hon har bland annat varit i kontakt med ett kurdiskt förlag om översättning av böcker.

Tydligen funkar det bra och finns ett bra utbud för barnböcker och vuxenböcker men att det vad gäller tonårsböcker finns en brist.

Hon var väldigt försiktig i hur hon uttryckte sig men jag förstod att hon menade på att svenska ungdomsböcker inte riktigt var vad hon ville att hennes tonåringar skulle läsa. Hon sa att det är bra att de lär sig kulturen ordentligt såklart men att svenska böcker visar på helt andra värderingar än vad de har med sig. Vi pratar här om en väldigt acklimatiserad kvinna som likväl hade dessa farhågor.

Jag kan verkligen förstå henne. Vi sätter en ära i det här landet att vara så oerhört liberala i kulturella sammanhang på gott och ont.

Jag förespråkar inte att pracka på någon min moraliska ståndpunkt men tycker kanske inte heller att jag nödvändigtvis måste bli påprackad någon annans mer liberala inställning heller.

Som vuxen är det här inget som helst bekymmer för mig. Jag väljer ständigt mitt egna intag, och missförstå mig rätt, det finns en massa fantastisk litteratur och kultur.  

Tonåringar kan dock behöva lite handledning innan de hittar vad de själva gillar och behöver även de ha ett utbud att välja ifrån.

Jag har undervisat litteratur i 10 år till tonåringar. Jag har som resultat läst otaliga böcker inom genren. Jag har varit mån om att visa ett spektra inom genren i mitt klassrum. Men det går inte att komma ifrån att de flesta svenska böcker riktade till denna målgrupp gärna vill normalisera sex, fylla och annat som författaren anser hör tonåren till.

Sanningen är den att det finns många ungdomar i åldersgruppen vars verklighet detta inte alls beskriver. Istället blir det de som känner sig onormala och främmande.

Jag har av naturliga skäl kopplat mina funderingar kring detta till min egna kristna livsåskådning men min kollega påminde mig om att det finns många fler som upplever samma sak.

När ska vi ha kommit varvet runt? När ska vi inse att äkta liberalisering kräver tolerans för hela spektrat av livsåskådningar och moraliska ståndpunkter och ge utrymme för samtliga dessa? Det är en större fråga än tonårslitteratur men väl värd att fundera över.

Jag kommer på mig själv med att notera alla omkring mig i Converse-skor ända sen nyheterna om missförhållande i Indonesiens fabriker brisserade.

Lite dömande sneglar jag mot deras fotdon och tänker för mig själv "jaha, de tänker tydligen inte ta ställning för Indonesiens arbetare".

Mycket längre än så hinner jag inte innan jag kommer på att jag själv hade på mig mina Converse så sent som i torsdags.

Rent logiskt vet jag ju att en bojkott av redan införskaffade skor är tämligen menlös. Jag vet också att flyttning av produktion knappast gynnar Indonesiens arbetare. Därav är jag skeptisk mot bojkott av nya skor också.

Ändå måste jag nog komma ihåg att titta i mina skor när jag kommer hem för att se ursprungsland. Har jag tur ger de mig kvitto att fortsätta döma. "Mina är i alla fall inte gjorda i Indonesien, men det ser ju vem som helst att hennes är.De ser helt klart Indonesiska ut!"

Man kan försöka förklara bort det med att folk bara röstar utan att tänka till, eller att de tycker att det är kul att rösta tvärtom eller vad som helst. Men det finns på fullt allvar folk som sitter i kommentatorsfältet och försöker argumentera för detsamma.

Hur kan över hälften av nästan 10 000pers tycka att man som sommarjobbare i en glasskiosk inte ska gå med på en timanställning som inte erbjuder jobb vid regn. Det är ett sommarjobb! Det är en timanställning!

Under artikeln står som första punkt att man innan man tar ett sommarjobb ska gå med i facket. Jag förutsätter att det är köpt annonsplats av LO. Borde inte sådant skrivas ut AB?

Så heter månadens bok i familjens bokklubb. Är inte direkt någon högoddsare att det är broder Ö som ligger bakom valet.

Jag tog vägen om Pocketshop idag och investerade i ett exemplar. Jag har hunnit läsa titelsidan, förordet och första sidan i kapitel 1. Trots en så kort relation känner jag att det är början på något fantastiskt.

Jag och författare Bengt Ericson kommer helt klart dra olika slutsatser. Det står redan tämligen klart, men oj vad kul vi kommer ha på vägen.

"Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen." Jan Stenbeck

Citatet stod att läsa på titelsidan och fick mig att skratta högt. 

Det blev sen inte sämre då förordet återgav följande middagsanekdot:

"För de övriga runt bordet berättade den sistnämnda (Anita Gradin min anmärkning) om sin ungdom, som hade gett henne många personliga erfarenheter av slitet och fattigdomen i Norrland. 'Då bestämde jag mig för att bli socialdemokrat', sade hon. 

Anders Wall lyssnade igenkännande och gav sedan några kärva exempel från sin egen uppväxttid, präglad av minst lika stora umbäranden. 'Då bestämde jag mig för att bli rik', upplyste han"

Om Ericson nu inte lagt allt krut på de 3 första sidorna så vågar jag lova att det bådar gott.

"The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money. " -Margaret Thatcher