Inlägg publicerade under kategorin Vardag

Av Gunilla Olsson - 22 september 2011 12:21

 

Jag har gett med mig vad gäller strumpor, stövlar och jacka. Det här är den enda lilla sista delsegern jag unnar mig själv. Jag vägrar släppa mitt bronspuder riktigt ännu.


För var dag som går blir det svårare att bära upp det. Sommarens lilla återstående solbränna bleknar mer för var dag och det pålagda pudret upphör att vara förbättrande och övergår till att istället bli löjeväckande.


Det spelar ingen roll. Till sista September är det du och jag pudret! Sen omfamnar jag hösten även i sminkval.

Av Gunilla Olsson - 21 september 2011 16:30

Som märkts i tidigare diskussioner här i bloggen är syster C välsignad med ett oändligt mycket större djurhjärta än vad jag själv besitter.


Man kan drista sig till att påstå att det där djurhjärtat är aningen för stort när det förmått henne att tycka att det är en bra idé att volontera som helgskötare på en 4-h gård. Vansinne säger jag, kul säger hon.


I lördags behövde hon ett par extra händer på plats och fråga mig inte hur men tydligen var det just mina händer som lånades ut.


Jag gillar syster C's sällskap. Jag gillar syskonbarn E1, E3 och L1 som alla var där. Jag hade bara valt en annan plats för vår dag.


Just när jag höll på att gå med ett får i koppel i vardera hand var jag rätt övertygad om att jag inte kunde sjunka lägre. Det måste vara det som defineras med "hit rock hard bottom". Men som ni vet bör man aldrig tillåta sig själv att tänka så. Då finns det alltid någon som ger sig dän på att bevisa motsatsen.


En tjej kommer strax därefter fram och frågar mig hur man kommer till promenadstråket med spångar. Jag ser förvånat på henne.


-Jag har ingen aning. Jag har aldrig satt fot här förrut.


Blicken hon gav mig var tydlig. Hon trodde mig inte.


Med fasa ser jag mig själv med hennes ögon. Jag såg ut som en sån som hänger på en 4H-gård på helgerna!


Gå med ett får i koppel kändes plötsligt som en höjdpunkt i jämförelse.





Av Gunilla Olsson - 20 september 2011 13:18

Finns något oerhört provocerande med denna solbrända man som presenterar en dyster väderkarta.



Genom hela sändningen spekulerade jag i huruvida han de facto sände från en studio på Malta. Eller om ett chartrat plan stod redo för honom att efter sändning fly och förbättra brännan.


Skulle inte förvåna mig om han imorgon står där med förnyad glöd och leverarar sina domedagspredikningar, alltjämt hånleende på insidan.


Dags för ny lagstiftning kanske. Meterologer måste vara lika grå och trista som det väder de presenterar. Envisas de med att skina som en sol kan de gott dela med sig! 

Av Gunilla Olsson - 20 september 2011 10:27

Börjar fundera över vad jag skulle kunna tänkas vara sugen på till lunch. Det enda jag egentligen vill ha är In-N-Out.


 


Det skadar ju inte att kolla möjligheterna, men ibland får man bara erkänna sig besegrad!  



Av Gunilla Olsson - 20 september 2011 08:45

Jag vågar nog påstå att jag var relativt modig som barn. Kan inte erinra mig rädsla för mörker, spindlar, monster eller vad annat barn nu är rädda för.


Visst fanns det undantag. Det var allmänt känt att det bodde ett troll i ett av husen i Stadsparken. Han verkade hålla sig inomhus, så att bara gå förbi var helt ok, men när man blev utmanad att knacka på gällde det att snabbt lägga benen på ryggen sen.


Sen var det den där björnlokan. Någon hade med framgång skrämt upp mig och min barndomsvän H så till den grad att vi tog omvägar för att undvika den vad vi förstod giftiga saften.


Men det där var ju ingenting mot min riktiga skräck. En skräck som inte fick det att pirra också lite av förtjusning utan som faktiskt framstod enbart som obehaglig och framförallt möjlig.


Jag fick och får ofta hicka. En djup hicka som känns i hela bröstet. Det är så ohyggligt obehagligt på alla sätt och vis, det går inte att tänka på något annat. Tills jag botat hickan upptar den hela mitt fokus, min tankeverksamhet och min energi.


Jag minns första gången jag hörde om kronisk hicka. Det var en berättelse om en man som hade hickat i över 15 år. Varje gång jag fick hicka efter det tänkte jag på honom. Efter åtskilliga glas vatten när hickan äntligen gav med sig drog jag en suck av lättnad att jag än en gång kommit undan med blotta förskräckelsen.


Jag var övertygad om att en dag skulle det inte spela någon roll hur många glas vatten jag drack, hur länge jag höll andan eller alla andra knep jag testade. Hickan skulle komma för att stanna.


Jag ser inte längre kronisk hicka som mitt självklara öde, men blotta tanken på hur obehagligt det vore får mig fortfarande att känna en mikrosekunds panik varje gång bröstet drar ihop sig på det så bekanta sättet.

Av Gunilla Olsson - 19 september 2011 08:22

SMHI.se definerar de hösten som följande:


 


Min egna definition är att jag har stövlar på mig två dagar på raken och att SL fungerar än sämre än under sommarhalvåret. Kära vänner, vi kan konstatera att den är här nu!

Av Gunilla Olsson - 16 september 2011 14:59

Spenderade förmiddagen med att skarpt ogilla mina händer. De var torra och naglarna kändes vassa och allmänt miserabla.


Jag önskade så att jag varit förutseende nog att införskaffa ny handkräm som så desperat behövs dagarna framför en dator under höst och vinter.


Det enda jag lyckades skrapa fram i lådan var en gammal natthandkräm och den är så flottig att då vågar jag knappt skriva på tangentbordet på några timmar.


Tack och lov att jag min vana otrogen bestämde mig för att äta lunch idag. För ute i köket stod en hel skål med tuber.


 

Jag och mina händer är redhat en tjänst skyldiga. Gratis publicitet på denna enormt opinionsbildande blogg borde väl räcka eller?

Av Gunilla Olsson - 16 september 2011 08:27

Gissar att brandmännen främst förväntar sig vetgiriga barn när de slår upp portarna till sina stationer. Idag fyller brorsson A 2 år och han skulle helt klart tycka om att få titta närmre på en brandbil och station i övrigt.


 

Det var ändå inte brorsson A jag främst kom att tänka på utan min goda vän A. Hon har några år fler på nacken men brandmänintresset vågar jag påstå att de delar.


Hon är inte ensam. Tillsammans med läkare är nog brandmän de som när de raggar allra helt tidigt klargör vad de jobbar med. Min instinkt säger mig att det är för att det tidigare har visat sig vara ett välfungerande upplägg på damerna. 


För min del slutade fantasier om brandmän fungera när jag träffade en som öppnade med "jag jobbar med att släcka bränder och tända hjärtan." A och A får söka sig till brandstationerna själva i helgen.

Skapa flashcards