Goda nyheter i dagens Metro!

Mitt exemplar måste dessvärre kommit bort på vägen Bonnier Carlsen, men de har länge stått på min "att läsa lista" så jag ser med spänning fram emot när de väl hittar rätt.

Om jag här på bloggen har givit er intrycket att jag har någon typ av integritet och inte kan köpas med simpla give-aways och därmed avskräckt era försök, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är helt klart en oönskad och missvisande signal. Skicka ni så bloggar jag så gärna.  

Ja jag erkänner jag föredrar de besprutade stolt lysande gula stora bananerna framför de ekologiska mer sorgliga kantstötta små stackarna. Ja jag föredrar mina morötter homogena och likformade framför knöliga missformade ekologiska. Jag vet att det är vansinne men det är ett vansinne jag unnar mig.

Få saker får mig att se så rött som djurrättsaktivister, högljudda miljöpartister som hycklande glatt bolmar på en giftpinne som knappaste är fairtrade samtidigt som de predikar om hypotetiska risker med kärnkraft, eller allra värst palestinasjalar. Det finns inget i retoriken, framtoningen, eller samhällssynen jag delar och jag ser till att hålla mig långt borta.

Visserligen borde man kunna köpa ekologiskt utan att känna samröre med dessa grupper men för mig har de av någon anledning blivit för starkt förknippade med varandra.

Det kom därför som en smärre chock när bästa vännen K började uteslutande handla ekologiskt. Inte bara det, hon började köpa scarves producerade från påstådda blinda kvinnor i afrika och gick till alla möjliga extremer för att dämpa det dåliga världssamvetet.

Jag är fullt medveten om att jag låter som en hemsk människa. Kanske är jag det också. Jag vill tro att jag hittar andra sätt att ge och engagerar mig och att dessa bara inte passar mig. Jag deltar glatt i en kakbank med microlån, jag skänker en slant till behövande ibland när jag konfronteras med dem. Jag försöker att finnas till hands för vänner och familj med alla medel jag har. Jag engagerar mig ideellt i frågor jag brinner för, men kanske är det inte tillräckligt.

Igår letade jag matlagningsgrädde och irriterade mig på att det bara fanns 5dl av de förslutningsbara. Vill inte ha grädde som står och tar lukt av resten av kylskåpet. Tog en stund innan jag såg den. Mitt öga vandrar så vant förbi eko-symbolen så det tog ett tag innan jag insåg att den faktiskt fanns. Modell mindre och förslutningsbar.

Det störde mig att den var ekologisk och jag skrattade åt min egna dumhet. Hur kan det provocera mig så? Sen kom jag på alla gallskrik om hur miljöovänliga de där korkarna är och då kändes det som att det åtminstone gick på ett ut.

Sen jag vinkade hejdå till den svarta Audin i lördags eftermiddag har jag bannat mig själv för att jag inte tog någon bild på snyggaste tjejgänget som gjorde stan med mig i lördags.

Jag hade med mig brorsdöttrarna E-K, C och E samt systerdotter L ut på lunch och barnmatiné. Det slog mig vilka storstadsbrudar dessa kommer bli när de med handväskor, höga stövlar och dylika attiraljer gjorde mig sällskap in i tunnelbanevagnen. De kändes så stora och världsvana, om jag jämför med de första stapplande utflykter vi gjorde när deras föräldrar först började våga låna ut dem på sådana.

De skrattar och fnissar och umgås som vilka tjejkompisar som helst. Jag får vara med jag också och de tycks aldrig tröttna på mina anekdoter om tokigheter de gjorde som små. Kanske känner de sig också lite större då de kan skratta åt sitt yngre jag.

Föreställningen var alldeles lagom och fängslade både dem och mig.

Men dagens höjdpunkt måste ha varit när de efter viskningar kring bordet kom överens om att det var bra timing att överlämna detta till mig.

Tack gulliga ni! Jag sörjer redan den dagen ni kommer vara på tok för coola för att ha moster/faster med då ni tjejsnackar över en lunch i stan.

En av fördelarna med jetlag är att jag sover så pass oroligt från 02:00 och framåt att jag faktiskt minns vad jag drömmer. Det händer mig sällan annars, jag går från djupsömn till klarvaket tillstånd på nolltid och har därmed ytterst liten insyn i mitt egna undermedvetna.

Igår drömde jag att min chef gav mig sparken. Det hela kändes relativt olustigt och framförallt orättvist, så jag avfärdade det som en absurd dröm. Det hindrade mig dock inte från att på typiskt kvinnligt manér överanalysera situationen och han såg helt klart ovanligt bister ut när han tittade upp och svarade på mitt "God morgon!". Kanske var jag tvungen att överväga möjligheten av sanndrömmar trots allt. Dagen blev dock bättre och i takt med att minutrarna gick kände jag mig säkrare och säkrare på att få stanna dagen ut.

I natt väntade nästan dröm. Jag var ny på jobbet och stod framme vid katedern med en grupp bångstyriga 15-åringar framför mig. Ack ljuva känsla. Ja ibland saknar jag verkligen att vara lärare. Visste inte att det var så till den grad att jag drömde om det, men det förvånade mig trots allt inte.

Vi kan väl säga att mitt undermedvetna kanske inte producerar sanningar generellt, men det är åtminstone logiskt i sitt synsätt och sånt uppskattar jag. Får man sparken från ett jobb är det bra att det finns andra. Kanske för säkerhets skull bör tillägga att det hela känns föga troligt och att jag inga sådana signaler får. Kanske helt enkelt är så att mitt medvetna mår bäst av att interagera så lite som möjligt med mitt undermedvetna. För min och inte minst min chefs skull. Överanalyserande tjejer är ju sällan någons dröm.

Jag älskar att få blomsterbud. Vilken tjej gör inte det? Det är något magiskt med att få det levererat till dörren, skala av pappret och läsa de få utvalda orden på medföljande kort. Trots att man både fått och gett några blomsterbud genom åren var det nog först igår jag förstod vidden av signalen de sänder.

-Du har fått paket, ringde de och sa från receptionen. Det var ett samtal jag väntat på eftersom min vän L bett om hjälp att ta med en blomsterbukett till gemensamma vännens A konsert den kvällen. Ingen stor grej alls tyckte jag, bara buda buketten till jobbet så tar jag med den.

Men när jag kom ner satt M bokstavligen och studsade på stället med hemlig min.

-Vad bra, de har kommit sa jag lite likgiltigt och såg med en gång vilken besvikelse jag orsakade henne. Jag hasplade ur mig en förklaring om att de inte var till mig och gjorde nog det hela bara värre och värre för varje ord.

En smart tjej hade lärt sig av sitt misstag. Dessvärre är jag inte alltid en sådan utan jag fortsatte eftermiddagen med att ärligt svara att de inte var till mig, jag fyller inte år eller vad som nu var lämpligt svar på alla de frågor som kom min väg. Idel besvikna ansiktsuttryck då min story inte visade sig mer spännande än så. Trevligt att så många unnar mig blommor såklart men det hela kändes smått oproportionerligt och jag längtade efter att lämna kontoret och istället möta anonyma människor som spekulerar i tysthet kring blomsterbuketter på armen.

Jag fick som jag ville och på tunnelbanan var det få som intresserade sig för mig och min bukett. Desto värre blev det dock när jag väl anlände till konserten och möttes av:

- Ååå du har blommor med dig vad gulligt.

- Duktigt att ha blommor med sig, det skulle man haft såklart. osv osv.

Igen fick jag börja rätta ut missförstånden och drog en suck av lättnad då det fanns en hink att trycka ner buketten i bland andra.

Det var en kanonfin bukett och jag önskar att jag hade gjort mig förtjänt av den eller kunde ta credden för den, men tillslut hamnade den åtminstone i rätta händer. Kvällen var din A och den var magisk. Stort grattis till dig!

Jag gick hem helt förundrad att man lyckats hitta 4 unga snygga kvinnliga hornister och vilken glädje detta måste ha varit för den annars så mansdominerade blåsorkestern. Vem visste att hornisten är blåsorkesterns motsvarighet till en high school cheerleader? Och vilket instrument spelas av quarterbackens motsvarighet? Vill bara veta ifall man skulle ge sig på att skriva filmmanus om orkesterromantik.

Jag drar på munnen när jag läser dagens Metro. Den är politiskt korrekt och försiktig på alla sätt och vis. Jag vet inte om det är rättvist men jag uppfattar det som väldigt svenskt. Kanske är det en åkomma även i många andra länder det låter jag vara osagt.

Redan på första sidan slår man fast dagens tema:

Med tanke på dagens datum känns det både naturligt och väntat. Metro gillar temanummer och Alla Hjärtans Dag är naturligtvis en tacksam grund för en sådan. So far so good.

Bläddrar man sen igenom tidningen följer diverse rubriker som klingar väl med temat. Där finns också de obligatoriska rubrikerna satta för att ingjuta hopp i oss "stackars" singlar.

Jag upplever det lite fånigt men visst låt vara. Det jag tycker är mest intressant dock är de annonser och artiklar som går än längre i att vara säkra på att alla känner igen sig och känner sig inkluderade.

Måste verkligen varje dag handla om alla? Måste vi alla ha och ges rätten att dagligdags känna oss inkluderade? Kan inte Alla Hjärtans Dag helt enkelt få handla om de som vill fira den person de älskar? Måste där verkligen tas hänsyn till alla andras livssituation istället för att ohämmat hylla den romantiska kärleken?

Nu kommer några av er protestera och mena på att det finns många sorters kärlek. Visst är det så. Men det finns också andra dagar på året tillägnade andra relationer och annan typ av kärlek. Mor- och Farsdag för att ge det mest uppenbara exemplet.

Alla kommer inte att få uppleva all typ av kärlek och det är naturligtvis helt ok men framförallt en fråga som kan lyftas 364 andra dagar under året. Det är lite som att vara på någon annans födelsedagsfest. Det var många år sen sist jag kände mig avundsjuk när paket öppnades och ljus blåstes ut utan att det var min tur. Alla dagar handlar inte om mig.

Alla hjärtans dag är för mig som singel inte en dag jag känner att jag överhuvudtaget måste förhålla mig till. Varför Metros redaktion känner ett behov av att likväl inkludera mig är för mig ett mysterium.

Jag hoppas ni alla mina vänner som har kärleken i ert liv frossar i den lite extra idag utan att sända mig en enda tanke. Precis som det ska vara!

Efter en helg med möten med diverse smittohärdar sitter jag idag på kontoret med paniken i bröstet.

Huvudet har dunkat sen igårkväll men varit hanterbart.

Näsan rinner, men är det verkligen mer än vanligt? Det gjorde den förra veckan också och då mådde jag kanon.

Tandköttet kliar aningen som att bihålorna börjar bli fulla, men det kan vara ren och skär inbillning.

Känner mig lite matt men det är trots allt måndag.

Kan det vara ett illamående jag känner och varför rör magen på sig lite oroligt? Har visserligen inte ätit frukost, kan bero på det. Äta eller inte äta? Vad är bästa taktiken i nuläget?

Klart jag är frisk! Jag kör på tills motsatsen är bevisad. Hade jag kunnat vissla hade jag gjort just det, allt för att visa hur pigg och oberörd jag faktiskt är.

Tidigt igårmorse började jag och min vän G att rulla milen upp mot Borlänge. Vägarna var förvånansvärt bra och vi kom fram på tok för tidigt. Insåg att vi helt klart varit överambitiösa och lätt hade kunnat unna oss en halvtimme till sömn egentligen, men gjort var gjort och Borlänge bjöd oss på en fantastiskt vacker dag både ute och inne.

Mina resor norröver är få och jag minns väl första gången jag besökta denna lilla stad i Dalarna. På den tiden bodde jag med bästa dalkullan M och hon ville visa, oss smålandsflickor hon delade lägenhet med, hembyggden. En helg i Borlänge innefattade, årets storfilm Love Actually, på en något mindre biograf, dans på lokal där gamla bekantingar till M var klart överrepresenterade och lite shopping på Kupolen. Ungefär det förväntade med andra ord. Sen en massa asgarv men det förstod ni väl av sällskapet vi var i.

Till historien hör dock att en av föräldrarnas bilar, då en vit honda accord, hade gått sönder i Ljusdal några månader tidigare på väg upp mot Östersund. Jag och min vän K tog tåget dit för att hämta bilen och istället köra ner till Borlänge, för att möta resten av tjejerna där. När bilen var på väg upp mot Östersund var det torra höstvägar, dessa hade bytts mot betydligt halare vintervägar. Däcken hade dessvärre inte bytts.

Vi sladdade oss genom landskapet i Bandyriket. Vår vana trogen kunde vi inte låta bli att håna de något exotiska obekanta inslagen. I fokus hamnade de röda vägarna. Snyggare javisst men höjden av fåfänga att smycka sin asfalt röd. Vid bensträckare passade jag på att ringa det årets flirt vars hemstad jag då faktiskt råkade stå i. Han förklarade tålmodigt att den röda asfalten var för min skull och gav lite extra friktion till mina blankslitna sommardäck. Jag var lite mer tacksam för den röda färgen efter det samtalet. Den skulle komma att behövas med tanke på den läskiga snöstorm som slog till precis lagom till att vi skulle hem till 08-land.

Igår var bilen bekväm och vinterdäcken pålitliga då vi susade hem igen sen eftermiddag. Jag har kört den där sträckan några gånger sen den där första tjejhelgen men hittills aldrig lyckats göra det utan att vara tacksam att vi tog oss hem i snöstormen den där gången.

Ikväll ska jag på "dejt" med dalkullan M. Visst är det härligt när minnen och vänskaper består!