Vänner hör av sig till mig ibland och ber mig blogga om specifika saker. Oftast något de finner irriterande och gärna ser att jag skriver ett ilsket inlägg om.

Sällan letar sig dessa inlägg till bloggen. Min ilska måste liksom komma inifrån för att fingrarna ska leka sig över tangenterna och göra den rättvisa.

Idag hade tips tacksamt mottagets dock då inspirationen helt tryter.

Jag leker med tanken att blogga om vädret som verkar envisas med att förstöra livet för oss, min galet produktiva dag, besvikelsen till räkmacka jag just åt, min knävärk som gör att jag tom struntade i att korsa gatan för en bio, sommarmusiken som skrålat ur mina högtalare hela dagen, getter som låter som människor. Ja ni hör ju, underlaget är magert.

Det som kommer närmst att engagera mig denna dag är ironiskt nog en bild en vän publicerade på FB ur en grammatikbok skriven och tryckt 2011.

Ja den tillsammans med de två minuter jag efter en tupplur råkade vakna till och se av Ullared får till och med mig att vilja prata om könsroller. När Boris inviger en sportbar i sitt varuhus och det sen haglar skämt från honom och kunder i flera minuters klipp om att männen nu följer med till Ullared då det finns ett gubbdagis för dem när fruarna shoppar, då vill jag liksom bara dra täcket över huvudet. Men det känns ju så himla mossigt att man ens undrar om det är värt att bemöta.

Nej det får bli en bättre bloggdag imorgon. Då ska ett av alla de halvt färdigtänkta tankarna komma i pränt.

Jag fick ett telefonsamtal i morse av brorson A, 3år. Han ville höra om vi kunde äta pizza i sommar på altanen. Vi gjorde det en gång förra året, tydligen med så lyckat resultat att det nu står med på önskelistan över aktiviteter för sommaren. 

När jag gav ett självklart ja på den frågan dristade han sig till att fråga om jag även kunde tänka mig att följa med och plocka fläderblommor. De behöver nämligen sådana till deras saftkok fick jag förklarat för mig. Tackade ja även till den inviten. Det fick jag inte vara med på förra året så jag antar att det innebär att jag vuxit i rangordning. 

Sen kom vi till samtalets kärna; Vad skulle det serveras för efterrätt på dagens familjemiddag? 

A's lista för sommaren börjar bli lång. Alla sina mest fantastiska sommarminnen från hans hittills relativt korta liv vill han återuppleva så snart solen värmer upp världen igen och gör det möjligt.

Visst är det inte bara A som längtar efter sommar nu. Visst är vi alla klara med grå, påträngande kyla. 

Ska nog följa hans exempel och låta listan början ta form.

Hittills består den av:

Äta pizza med A på altanen

Plocka fläderblommor med A
Nyttja en av dagens födelsedagspresenter

Ska bli kul att se henne i ert sällskap S och K! Tack igen familjen för biljetten och övriga presenter och uppvaktning. Nu får vi bara hålla tummarna att hon inte är på tok för hög, utbränd eller sönderslagen för att genomföra konserten. Chris Brown, håll dig i skinnet!

Jag läser att Sjöbo är trötta på "rasiststämpeln" och vill rentvå sitt ortsnamn. Skapa nya associationer för besökare till orten. Det kan man väl förstå. 25 år har gått sen folkomröstningen som för alltid satte dem på kartan.

Det minner mig om resan jag gjorde ner till Skåne för några veckor sen. Jag var nere på jobb och som av en händelse lyssnade jag på P3 dokumentär om mordet i Salem på väg ner. Jag kör ständigt förbi Salem men skylten fångar alltid min blick och lämnar ingen önskan att stanna. Dokumentären påminde mig om varför.

Väl på plats i Skåne besökte jag Ystad och skojade pliktskyldigt om Wallander, jag var i Vellinge och fick frågan om det var mitt första besök. Tydligen är det en av Sveriges företagstätaste region; visste jag det? Nej mina kunskaper om Vellinge är begränsade till det faktum att rubrikerna påstår att de inte vill ha ensamma flyktingbarn till kommunen. Jag följer skyltarna mot Klippan på väg till Farfar och minns "mordet i Klippan" då en asylsökande hittades död. Farfar bor i Kvidinge, visst har jag läst om mord där också eller var det kanske rånet på mataffären som skapade rubriker?

Namnet Huselius dök upp i ett samtal med en vän idag. Det gick inte att prata klart utan att benämna hans ödesdigra natt med lagkompisar och en tjej på ett hotellrum. 

Ja, Sjöbo jag förstår er önskan. Visst är det så att associationer består, framförallt är de förenklande och allt som oftast orättvisa. Intellektuellt förstår vi alla det, men undermedvetet låter vi ändå dessa associationer påverka oss. 

Det är inte utan att man funderar på vad man låter ens eget namn associeras med och hur rättvisande det är. Värt att fundera på både i bloggar, facebook och twitter. Den här veckan tog jag polisen i försvar. Får se om det är något jag fortsatt förknippas med om 20 år eller om jag till skillnad från Sjöbo, Salem, Klippan och Kvidinge lyckas med konststycket att ge ett mer mångfacetterat och nyanserat intryck. 

Jag visade er den blombukett vännen K skickade till mig på min födelsedag.

Den fick inte all cred den förtjänade i all uppståndelsen den dagen. Vi pratades vid senare på kvällen och jag tackade för den. Nämnde i förbifarten att den var väldigt rosa och lite otypisk både mig och henne. Inser att det låter som en otacksam och kritisk kommentar, det var det inte och det tror jag inte K uppfattade det som heller. Den var genuint nyfiken och rätt befogad, med tanke på hur väl vi känner varandra. 

Hon harklade sig snabbt och förklarade att det ju var en speciell förvald bukett där delar av pengarna gick till Läkare utan Gränser. Det förklarade saken. Fortfarande otypiskt mig, men detso mer typiskt henne. 

Hon lät meddela att det fanns ännu en välgörenhetsbukett som nog var mer i min och hennes stil egentligen, men hon ville hellre ge till Läkare utan gränser.

Hon kallar sig själv do-gooder men väljer bort Barncancerfonden? Läkare utan Gränser i all ära, men barn med cancer trumfar väl allt? Ge mig ett gott skäl att skicka en blomma någon av er. Jag vet precis vilken det blir! 

Det händer att jag känner mig som en cyniker när jag ser på världen, men jag kan alltid förlita mig på att Aftonbladet är 10 resor värre. En snabb titt på deras rubriker och jag känner mig som en optimist igen.

Igår breakde de nyheten om Läckbergs och Melins skilsmässa. Sådana är aldrig roliga för någon inblandad. Nu intresserar mig paret inte nämnvärt men jag råkar veta att de båda har barn sen tidigare relationer och dessutom ett gemensamt barn. Dit går mina tankar omgående. Vilken grej för barnen att genomgå en andra skilsmässa och ännu en stor förändring i livet.

Aftonbladet har en aningen mer krass spinn på det hela: "Så går det med pengarna" Tack Aftonbladet för er förmåga att fokusera på det av vikt och frågan vi alla ställer oss.   Är det verkligen bara jag som blir äcklad över denna rubrik?

Jag känner att jag både vill och måste förtydliga mig med anledning av den mångt mycket större uppmärksamhet mitt inlägg fått än väntat.

Jag vill först klargöra att jag inte på något vill bagatellisera den tragedi som inträffat. Jag kan inte inte nog betona hur gärna jag sett att det slutat på annat vis och jag är inte ute efter att strö salt i sår för vänner, nära och kära till de omkomna. Mitt inlägg handlade inte ens om händelsen som sådan utan jag ville använda den för att belysa något jag anser vara väldigt skevt i vårt samhälle. 

Vi är så fostrade i en övertro på staten att vi tror den långt mycket mer kapabel än vi tror oss själva. Låt mig ge några exempel.

• Vi tror staten är bättre på att förvalta våra pensionspengar.
• Vi tror staten är bättre på att undervisa våra barn.
• Vi tror staten är bättre på att uppfostra våra barn.
• Vi tror staten är bättre som arbetsgivare.
• Vi tror staten är bättre som vårdinstans.
• Vi tror staten är bättre på att ta hand om våra äldre.
• Vi tror staten är bättre på att hjälpa våra grannar vid behov.
• Vi tror staten är bättre på att reglera inkomster.
• Vi tror staten är bättre på att fördela föräldradagar inom familjen.
• Vi tror staten är bättre på att avgöra hur många män respektive kvinnor vi ska anställa.

Listan kan göras lång. Det finns mycket i våra liv vi gladeligen lägger i händerna på staten och till fullo tror att deras förmåga överstiger vår. "Tack snälla staten för att ni tar hand om lilla inkapabla mig." säger vi och nickar artigt oavsett vad staten kräver i gengäld.

Baksidan av det myntet är att när staten sen dessutom tar på sig att upprätthålla en viss ordning bland oss medborgare genom polismyndigheten. Det vill säga när staten inte bara är snäll och ger tillbaka skattepengar på ett eller annat sätt, då vill vi inte vara med längre. För då kräver staten plötsligt ansvar och det är inte alls lika roligt som rättigheter. Nej då vill vi hellre att staten fortsatt ser vår inkompetens.

Det gör det så oerhört lätt att ikläda sig rollen som "offer" och inte alls ta ansvar för situationen man skapat eller konsekvenserna därav. Hävdar vi inte den rollen själva gör kvällstidningarna det gladeligen åt oss. Helt plötsligt uttrycker vi avsky för auktoriteter, svänger oss med ord som överförmynderi och kräver den lilla människans rättigheter. Den enkla vägen är att hävda att man är ett offer för omständigheter vare sig det är dålig barndom, desperat livssituation, eller i detta fall blinkande blåljus och en avstängd bro. 

Det andra problemet som jag också passade på och belyste är också vår skeva syn på olika brotts allvar. Där vi ursäktar en polisflykt där många människors liv uppenbarligen sätts i risk, inte minst förövarnas egna, men upprör oss över entreprenörer som vi kräver ska ge tillbaka mer och mer och åter mer. Till och med mer än vad lagen kräver. Där vi så uppenbart värderar svek mot staten högre än svek mot oss medborgare.

Problemet för mig är att jag tror mer om oss människor än så. Jag tycker dessvärre att det speglar en rätt rutten människosyn i vårt samhälle trots att vi luras att tro att den är solidarisk.

Jag tror tvärtom att vi är kapabla. Jag tror att vi i mångt och mycket kan fatta beslut för oss själva, aktivt välja våra handlingar trots omständigheter och därmed också välja våra konsekvenser. Jag tror att det är regeln snarare än undantaget. 

Jag förespråkar inte ett avskaffande av stat, så ni får missförstå mig rätt. Vi delar ett samhälle och måste ansvara för det gemensamt, komma överens om vissa grundförutsättningar för det och hitta ett sätt att samexistera i det, inte minst finansiera vissa funktioner gemensamt och ta hand om de som är just "undantaget".

Jag förespråkar dock en större tilltro på människans förmåga att ta egna beslut vad gäller sitt liv och ta både goda och i detta fallet katastrofala konsekvenser av det, utan att andra nödvändigtvis ska behöva hållas ansvariga. Det gäller många delar i samhället, men sällan blir det så tydligt som när poliser målas upp som skurkar och förövare görs till offer. 

Jag funderade på att skriva ett blogginlägg om de 100+ grattishälsningar jag fått idag på denna min födelsedag och hur överväldigande det är.

Sen kom jag hem och hittade inte mindre än två buketter på dörren. En från bästa vännen K och en från någon som ville förbli hemlig. Jag övervägde att sätta spin på de tankarna och spekulera kring det.

Sen loggade jag in på bloggen och fick en ingivelse att kolla statistiken innan jag började blogga.

Vi har gått från ca 60 läsare till 8480 and counting på ett dygn. Inga konstigheter alls. Igår var det närmre 700 som läste vilket för oss en bra bit över 9000 på ett inlägg.

Ni får ursäkta men jag känner mig smått matt. När blev jag talesperson för Sveriges poliskår? Det känns otroligt otippat och omskakande och samtidigt ofantligt kul att folk hittat hit. 

Jag skrev i affekt men kan utan svårigheter stå för min åsikt även så här dagen efter. Det har kommit en del kloka kommentarer och jag förstår att det här kan vridas och vändas på. Vill absolut bemöta dem var och en, men inte ikväll.

Ikväll ska jag mest bara försöka smälta siffran 8480. Tack och åter tack, ni har just gjort världens mest ordinära födelsedag till kanske en av mina mest minnesvärda. Ni får ursäkta, nu har jag en dubbeldejt med Ben & Jerry.

Drevet som nu rasar mot polisen efter nattens insats är både olidligt förutsägbart och tröttsamt. Det inträffade är naturligtvis otroligt tragiskt. Jag vet inget alls om de omkomna mer än att de var bensintjuvar. Jag antar att de också var söner, bröder, arbetskamrater, kompisar och alla möjliga tänkbara epitet. Det är väl ingen som önskar livet ur dem över några liter bensin. Inte ens polisen.

Vad som helt tycks glömmas dock är att det är de själva och inte polisen som utsätter sig för den risken. 

Det är lustigt med svenskar och vår övertro på staten så länge den daltar med oss och delar ut bidrag. Då är den snäll och för vårt bästa. Men den lilla funktion av staten som är satt för att också hålla ordning på oss, nämligen kallad polismyndigheten, den misstänker vi så fort vi får chansen. Så fort ett ingripande går fel så ska någon hållas ansvarig. Självklart ska den granskas och utvecklas och bli bättre och helst undvika farligheter för både sig själv och andra. Men det är fruktansvärt naivt att tro att det aldrig ska gå fel med tanke på de situationer som ofta råder under ingripanden. Finns en anledning till att polisen är där.

I det inträffade fallet tycker man att polisen ska tänka sig konsekvensen av att tjuvarna helt struntar i konsekvenserna av att köra igenom en vägspärr och därmed riskerar livet hellre än att bli tagen med några liter stulen bensin.

Ja om hela det konsekvenstänkande läggs på polisen har man ju helt tagit bort ansvaret från tjuvarna. De ska inte behöva tänka på att om de stjäl kanske de jagas av en polis. De ska inte heller behöva tänka på vad som kan hända om man i en flykt kör igenom en spärr till en avstängd bro som kanske står öppen med iskallt vatten under sig. Nej de kan utsätta sig för varje risk i världen och när det skiter sig så är det inte bara polisens ansvar utan även deras fel. 

Det är en rutten människosyn i vårt ack så solidariska samhället som ligger till grund när man inte tror människor kapabla till att förstå handling och konsekvens. Staten och i detta fall polisen ska stå för hela den varan medans vi stackars omedvetna offer till medborgare inte förväntas veta bättre. Jag underskattar inte tjuvarna, jag tror de valde risken, med förödande och tragiskt resultat.

Det finns så mycket jag älskar med detta land och jag ska försöka skriva om det vid annat tillfälle, men det finns vissa aspekter som inte mindre än äcklar mig också. Betänk tex att det fulaste man i Sverige kan vara är att vara skattesmitare. Ja Ingvar Kamprad kan räkna med några löp om året på temat. Inte för att han gör något olagligt utan för att han optimerar sin vinst utifrån rådande regelverk. Ja det ska han skämmas för, staten kan och borde alltid få mer. 

Däremot skrivs snyfthistoria på snyfthistoria om Annika Östberg som fick sitt sagoslut och fick återvända hem till Sverige en hjältinna. Sommarprat och turné med framträdande om hennes fruktansvärda öde och tid i Amerikanskt fängelse. Ni förstår den stackars flickan var inblandad i att mörda en polis och de stora stygga Amerikanerna tycker inte att man får göra det i deras land ostraffat. Det är inte klokt vad elakt.

Jag antar att även de Amerikanska poliserna borde i svenska ögon ha gjort en bättre konsekvensanalys och låtit henne och hennes pojkvän hålla på med väpnade rån ifred för att vara säker på att ingen blev skadad. Inte kan väl Annika hållas ansvarig för att polisen dog. Nej dör han får han tydligen skylla sig själv och hon ska omhuldas. Hade istället hon dött i ingripandet kan vi nog förutsätta att det hade varit hans fel och GW hade rasat över polisens inkompetens. 

Det är ett under att någon överhuvudtaget väljer det otacksamma yrket polis. All heder åt er! Mina tankar går till familjen till den polis som igår fick sätta livet till i en tragisk olycka i tjänsten. Det är dagens verkligt tragiska nyhet. Den och att några bensintjuvar var dumma nog att inte förstå att det inte är värt att sätta livet till för några liter bensin.