En av de saker som jag fäste mig allra mest vid under min tid i New York var hustaken. Jag älskade att man utnyttjade denna yta för lata soltimmar, förtroliga samtal, fester och mingel. Världen ter sig magisk från ett hustak.

Jag gillar sol, och bekväma platser att njuta av den står alltid högt i kurs. Min egna balkong är generös med soltimmar, föräldrarnas stora altan inbjuder till grillkvällar och  mysiga uteserveringar för sena sommarkvällar med vänner är några av de platser jag uppskattar mest. Men jag skulle ge upp dem alla för en takterrass.

En dag mina vänner så ska jag bygga ett hus där hela taket ska nyttjas för allt en takterrass kan erbjuda. Eller så får jag helt enkelt bara köpa en takvåning på Heleneborgsgatan och se till att få ensamtillträde till redan befintlig terrass där.

Där satt jag och min vän P och njöt av sol och god mat igårkväll. Precis som sig bör på en takterrass.

Vad säger det om mig som person att när någon säger "din låt" så tänker jag "Får man ta hunden med sig in i himlen"?

Lite lustigt val av en icke-hund-människa som mig själv. Men det går inte att förneka. Det är trots allt min låt.

Och för er som undrar, Ja, ibland har jag och min vän K mer spännande SMS-konversationer än så här. Det händer, men inte så ofta.

Jag var bara 9 år ändå minns jag tydligt min pappas 40-års fest. Det skojades om att pappa nu började bli gammal. Av familjen fick han till och med en gungstol dagen till ära.

Det var med en glimt i ögat men jag tyckte nog samtidigt att det inte var helt obefogat. Han fyllde trots allt 40. Det kändes som en lämplig gungstolsålder.

Huset var fyllt av vänner. Min pappas kärlek till glass är vida känd och som gemensamt skämt var det just paket med glass gästerna kom med. Pappa satte en lapp på frysen som tydligt markerade "Ingvars".

Vi har precis eftermiddagsfikat på jobbet och firat en kollega som fyllde 40 i helgen. Hade någon frågat hade jag utan att veta säkert sagt "han är nog typ i min ålder, något äldre kanske".

Jag är inte 9 år längre och det är såklart naturligt att 40 numera är ett lite mer nyanserat tal i mitt sinne. Men visst har vår syn på ålder i allmänhet förändrats också.

Min kollega uppvaktades inte med någon gungstol. Sanningen är den att jag aldrig skulle komma på tanken att ge min pappa en heller nu 23 år senare.

Min storasyster A blir 40 om ett år. Jag vågar nog lova att den som dyker upp på den festen med en gungstol får åka hem i rullstol.

Igår tog jag och min vän M vara på dagens sista soltimmar genom att sätta oss på en uteservering på Kungsholmen.

En del av det roliga med att gå ut är ju att det alltid är betydligt mer dramatik vid borden runtomkring. Så även denna gång.

Sällskapet brevid oss bestod av 2 riktiga stekare och deras sällskap. Det framgick inte riktigt om det var flickvänner eller mer av en avslappnad dejt. Oavsett vilket så verkade de ha en trevlig middag. Tills att notan kom in.

En av killarna gjorde mycket tydligt att han tänkte ta hand om hela. Han behövde inget säga. Hans kroppspråk när han tog notan ur servitrisens hand och sen la fram sitt kort tillgängligt på bordets kant i väntan på att hon skulle komma tillbaks med en handportal gjorde det hela tydligt nog. Så tydligt att det inte gick att låta bli att uppfatta det även vid bordet brevid.

Han såg mycket nöjd ut med sig själv där han satt i solen. Vad han kanske hade märkt om han inte var för upptagen med sin egna generositet är att hans sällskap betydligt mer diskret gjorde sig redo även hon. Hon fipplade med ett läppglans i handväskan och kunde samtidigt obemärkt få fram sitt kort.

När servitrisen väl kom tillbaks och killen snabbare än Lucky Luke lyfte sitt kort blev han mer än förvånad då hans sällskap trots detta hann fram med sitt först.

I rättvisans namn ska påpekas att hon satt närmre servitrisen. Resultatet blev ett föga smickrande tjafs kring bordet som slutade med att tjejen puttade servitrisen utom räckhåll för killen med kortet som brände i handen och servitrisen tvingades istället använda hennes.

Tjejen såg mer än nöjd ut när hon tryckte in sin kod och godkände beloppet. Killen såg ofantligt tillintetgjord ut och sköt blickar som kunde döda.

Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Det var uppenbart att det var mer än hans manlighet klarade av. Jag övervägde till och med att erbjuda honom att ta vår nota istället. Den var inte tillnärmelsevis lika stor och prestigefull men kunde åtminstone ha givit lite upprättelse.

Facebook-junkie som jag är börjar jag min dag med att kolla vad som hänt under natten. Hamnar på min goda vän Ps sida och får gnugga sömnen ur ögonen en extra gång för att verkligen tro på vad jag ser. Kan det verkligen stämma?

För er kanske mer hälsosamma individer så kanske den där cirkeln brevid namnet inget betyder. Men den indikerar att P skulle vara offline. Det känns för oss som känner henne helt absurt, men det verkar defacto sant.

Skulle ni inte ha det stora nöjet att känna P är det på sin plats att klargöra att hon lever sitt liv på nätet, både privat och yrkesmässigt. Hon likt ingen annan ser en massa möjligheter och vägar att använda sig framgångsrikt av nätet.

Igår överträffade hon sig själv då hon sjösatte följande insamling på fundedbyme.se

Man skulle ju kunna tycka att det inte vore mer än rättvist att lite av den där kreativiteten skulle kunna smitta av sig efter många års vänskap. Så verkar tyvärr inte vara fallet.

Jag har fått finna mig i att ständigt vara steget efter henne. Se alla hennes goda ideér och febrilt söka sätt jag själv skulle kunna applicera dem eller än bättre överträffa dem. Än så länge helt utan resultat.

Jag har därför kapitulerat och donerar istället till hennes brors bröllop, den kakbank hon administrerar och annat hon tar sig för. Helt klart enklare så. Gör detsamma ni och bli en del av hennes framgång.

Behöver jag ibland even the playingfield som vi anglosaxer säger så påminner jag mig själv om att jag åtminstone har "rätt" politiska ståndpunkt. Det är betydligt mer än P kan säga, men var inte ledsen för det P, man kan inte ha allt här i livet.