Inlägg publicerade under kategorin Vänner

Av Gunilla Olsson - 24 augusti 2011 08:20

Ikväll händer det, nu ska filmen äntligen ses. Dessutom i sällskap med vän P. Känner mig väldigt laddad.


 

Ni som redan sett filmen, känn er fria att peppa mig ytterligare med era lovord. Ni som också sett den men var mindre imponerande, inget gnäll nu! Förstör inte min dag med sådant.


Nu när jag frikostigt givit er detaljplanen för kvällen förväntar jag mig minst en stalker på plats. Vore en sorglig blogg om inte åtminstone en sådan kunde uppbådas.  

Av Gunilla Olsson - 23 augusti 2011 10:59

Varje sommar får jag för mig att jag tycker att det är mysigt att spela minigolf. Denna villfarelse inträffar allt som oftast när jag befinner mig i Göteborg vid Slottsskogen.


Jag borde vid det här laget lärt mig att jag inte alls gillar minigolf. Att jag redan vid 3de hålet suckar över mitt usla närspel och önskar att pinan vore över.


Visst ibland överträffar man sig själv. Vid Flaten fick jag för ett antal år sen på en riktig drömsving när jag skulle ta mig upp för den långa backen som tycktes gå i 90 graders vinkel. Min vän G sörjde den förlusten. Det var mer än hans manlighet klarade av. Han "golfspelaren" borde ha triumferat. Men det var ju just bara en lyckoträff. Det finns inte en chans i världen att jag någonsin kommer göra om den och min minigolfkarriär borde därför ha slutat där, på topp.


Eller så har jag helt enkelt misstagit detta för ett enkelt sommarnöje när jag borde hanterat det som en materialsport.

I Metro idag läster jag att VM-spelarna "förvarar bollen i en strumpa innanför byxorna för att den ska hålla rätt temperatur och egenskaper."


Kanske kan jag och minigolfen försonas trots allt. Om det inte krävs mer än en strumpa och ett par byxor för att jag ska börja gilla bollens egenskaper kan det vara värt att ge minigolfen en sista chans.

Av Gunilla Olsson - 19 augusti 2011 10:05

Eftersom jag är en person helt utan musikalisk talang så känner jag väldigt sällan en önskan att brista ut i sång. Det finns det redan många andra i min närhet som gör oändligt mycket bättre. 


Trots detta har jag de senaste veckorna vid ett flertal tillfällen haft en nästan oemotståndlig längtan att ta ton och få ur mig denna.



Det började när jag slog mig ner på min vän K:s luftmadrass som hennes vana trogen består av mer madrass än just luft. Det var i skyddet av mitt egna hem och där och då tyckte jag att det skulle vara hysteriskt kul att sjunga den för henne, eftersom vi har så olika syn på hur en madrass bör fyllas. Dessvärre kunde jag inte komma på melodin och det hela föll platt. 


I övrigt har impulserna kommit i långt mycket mer publik situation närhelst jag gått in i en tunnelbanevagn. Då är melodin plötsligt väldigt klar i mitt huvud och jag får bita mig i läppen för att vara säker på att den inte slinker ut. Mina medresenärer  hade kanske stått ut med min obefintliga sångröst men om jag snott de sista syre-molekylerna vagnen hade att erbjuda för ett halvdant skämt kunde de nog ha vissa åsikter om det. 


Av Gunilla Olsson - 1 augusti 2011 09:00

Jag minns mina tonår som ett evigt spontant resande. Jag och min vän K flängde fram och tillbaks mellan Göteborg, Stockholm och Alingsås för att träffa vänner runtom.


Oftast bestämde resorna i sista minuten och vi fick paniktvätta för att sen packa en hög med fuktiga kläder och hänga upp dem på tork vid ankomst. 


Jag vill gärna tro att jag fortfarande är lika spontan. Hade inte livets alla måsten satt käppar i hjulet hade jag på samma sätt flängt land och rike runt med kläder som får torka i farten. 


Jag har idag varit vaken sen 07:00 för att hinna tvätta innan Göteborg. Inte på grund av lika spontan planering utan snarare på grund av dåligt med tider i tvättstugan. Resultatet kan dock bli detsamma.


Har jag tur hinner inte allt torka och jag får glad i hågen känna mig som en tonåring när jag packar ner några fuktiga plagg. Håll tummarna kära läsare!

Av Gunilla Olsson - 28 juli 2011 07:59

Det börjar dra ihop sig kära läsare. Det har varit en lång sommar på kontoret men nu är det faktiskt bara 2 dagar kvar innan jag gör övriga världen sällskap i lite ledighet.


Jag längtar så att det känns som jag kan gå av på mitten.


Jag längtar efter soliga dagar på en strand.

Jag längtar efter regniga dagar framför en såpa.

Jag längtar efter busiga dagar med syskonbarn.

Jag längtar efter lugna dagar i min ensamhet.

Jag längtar efter tid med vänner på östkusten.

Jag längtar efter tid med vänner på västkusten.

Jag längtar efter att få alla projekt gjorda.

Jag längtar efter att inte göra något alls.

Jag längtar efter att frossa i att läsa.

Jag längtar efter att inspireras att skriva.

Jag längtar!

Av Gunilla Olsson - 25 juli 2011 08:37

Jag har spenderat helgen med goda vänner. Det blir som alltid när vi ses en massa skratt men denna helgen även en hel del tårar då vi tillsamman följde nyhetssändningarna som verkade bli värre för varje timme.


Söndagen firade familjen sin senaste medlem genom att äntligen förära honom ett namn. Det är alltid en speciell dag då den lilla får stå i huvudrollen och hans kusiner bjöd sin vana trogen på mycket bus, liv, lek och leenden. Trots en glad tillställning kunde vi vuxna naturligtvis inte undvika att igen prata och resonera kring händelserna.


Ljus och mörker, skratt och tårar, en kontrasternas helg. Inte konstigt att man är helt slut när man börjar veckan.

Av Gunilla Olsson - 22 juli 2011 14:38

I förberedelse för helgen med tjejerna som är på väg upp till Sthlm i detta nu så var jag på systemet och köpte en flaska alkoholfritt vin. Ja det går vilt till när vi ses som ni hör. 


Emellanåt får jag visa leg vilket är helt absurt med tanke på min ålder och det faktum att jag aldrig köper annat än alkoholfritt men så är det i alla fall. Idag var inte en sådan dag. Det var inte långt ifrån att jag bad kassörskan om hennes leg dock. Hon borde helt klart jobba på en lämpligare plats för 12-åringar. 


Med detta sagt så försvinner jag nog för helgen kära läsare. Men vi brukar ju "ses" förr eller senare så det löser sig. Trevlig helg på er!

Av Gunilla Olsson - 15 juli 2011 08:04

För dryga 10 år sen hamnade jag på en hemmafest i en lägenhet i Stockholm. Jag spenderade större delen av kvällen i ett samtal med en kille jag inte träffat tidigare. Eftersom jag inte är född bakom en vagn kände jag igen hans efternamn men la ingen särskild vikt vid det under kvällens gång utan trivdes mest i hans sällskap.


Vi höll kontakten efter den där kvällen. Ganska intensivt i säkert ett år eller så. Han var fråm utomsocknens och jag nyss hemkommen från New York skulle börja mitt liv på riktigt. Det blev aldrig av att vi sågs efter den där kvällen men det blev en del tid i telefon och över nätet. 


Han hörde av sig och berättade när han köpte en herrgård vid vattnet inte så långt ifrån gården där han var uppvuxen. Han hörde av sig någon gång då han var i stan i affärer men jag inte hade tid att ses.


Vi hörs fortfarande lite sporadiskt och betydligt mindre intensivt någon gång om året. Han ber mig att komma och titta på herrgården som numera är helrenoverad. Jag leker stundtals med tanken men avfärdar den. Vi alla vet vad som hände med miss Elizabeth Bennet när hon såg "the beautiful grounds of Pemberley".


När vi träffades den där kvällen fanns någon annan i mitt liv. Kanske hade jag agerat annorlunda annars. Kanske borde jag ha agerat annorlunda oavsett, men det gjorde jag inte.


Det är inte utan att jag drar på munnen nu när jag läst de första 100 sidorna i Den Nya Överklassen där hans släktnamn figurerat frekvent. Tänk vad en oskyldig kväll för över 10år sen hade kunnat sluta annorlunda än vad den gjorde.

Skapa flashcards