Inlägg publicerade under kategorin Vänner

Av Gunilla Olsson - 13 december 2011 08:21

Är det det här man menar med att gammelmedia är hopplöst efter de sociala medierna?


 


 


Bättre lycka nästa gång Metro! Lite pinsamt att vara ett dygn efter med "nyheter" men djungeltelegrafen i mormonvärlden ska helt enkelt inte underskattas.


Av Gunilla Olsson - 22 november 2011 09:44

Satt på en utbildning i förra veckan. Inte som den typen av utbildningar jag sitter i dagligen på jobbet utan av mer skollik karaktär. En utbildning följd av testfrågor och tillämpning.


Jag kände hur jag transformerades till ett mycket yngre jag. Rak i ryggen lyssnade jag uppmärksamt. Såg till att oavsett övning prestera till punkt och pricka. Vid minnestest briljerade jag med 10 rätt när gruppens medel låg på 5. Sista dagens skämtsamma frågesport försäkrade jag mig om att jag och min lagkamrat vann med god mariginal.


Det är något som händer i kroppen jag inte riktigt kan styra över. Dels är det en tävlingsinstinkt som kickar in, men också en okontrollerbar törst efter att vara duktig. Hela jag blir fokuserad och metodisk och lämnar inget utrymme för misstag.  


Trodde nog inte att jag var den personen längre. Trodde jag vuxit upp och inte längre hade något att bevisa. Sanningen är nog istället den att jag inte hamnar i liknande situationer särskilt ofta längre.


Jag vet inte om jag var ensam om att betrakta min förvandling med skräckblandad förtjusning, eller om jag lyckades skrämma livet ur några icke ont anande kollegor och kursdeltagare. Å ena sidan skönt att veta att läshuvudet fortfarande är intakt, men hur i hela friden jag hade några kompisar under mina skolår får man nog anse vara ett mysterium. Ni läsare som trots allt var sådana. Tack för visat tålamod!

Av Gunilla Olsson - 6 oktober 2011 09:40

Ni vet hur det är. Finns inte en social tillställning under höstmånaderna då inte svamp kommer på tal. I rättvisans namn är jag som svampfantast kanske aningen skyldig till hur ofta. Men det är något med oss storstadsbor som visar vår verklighetsförankring genom att efter skogspromenad fylla våra frysar med skogens guld.


Igår vid en tjejmiddag med vännerna, G, S och H, var det tveklöst H som drog längsta stråt i svampskrytet. Inte bara åt hon en svamprätt som gjorde oss andra avundsjuka, utan hon hade dessutom anekdoter om sällsamma fynd. S som är konstig nog att inte gilla svamp konkurrerade inte ens. G som åtminstone är oerhört förtjust i skogen kunde inte heller hon mäta sig.


Jag som älskar svamp men som är ytterst tveksam till skogen vågade inte ens yttra var jag införskaffar min svamp.


Det är det mest pålitliga svampstället man kan tänka sig och där finns alltid tillräckligt för en god stuvning men kanske inte platsen man tipsar om när entusiasterna satt igång.


 

Av Gunilla Olsson - 1 oktober 2011 11:13

Förra lördagen var en sån där magisk helt ledig lördag som jag så sällan upplever. Solen strålade, jag hade en av bästa vännerna K på besök och vi kunde unna oss att strosa i solen och butiker en heldag. 


Med hösten på frammarsch kändes det självklart att i Kungsträdgården avnjuta årets sista mjukglass.



Inte visste jag väl att det en vecka senare skulle vara ännu bättre glassväder. Idag är jag dock hemma sjuk så det var bra att jag tog chansen förra veckan. Vid sjukdom väljer jag Ben & Jerrys på soffan framför mjukglass i solen. Med tom frys blir det idag ingetdera dock.


Har vid några tidigare tillfällen vid självömkan efterlyst hemleverans av just B&J. Min vän R samt bror S med fru J har lyssnat på det desperata ropet och varit gulliga nog att leverera. Känner mig alltid lite dum dock, eftersom det mest är stundens ingivelse och försök till humor. Förväntar mig inte att någon ska svara upp, hur uppskattat det än är. 


Vad som i min bok gör B&J till den perfekta glassen är att allt finns på plats i den. Den kräver inga tillbehör. Att bara äta vaniljglass utan något till finns inte på världskartan att jag blir sugen på. Då krävs en våffla, en kladdkaka, chokladsås eller familjens favorit Anitas smet. B&J står på egna ben.


Mjukglass precis som vanlig vanilj kräver sitt tillbehör. I mitt fall lakritsströssel. Visst ser den magisk ut på bilden. Men i lördags precis som alltid annars så satt jag handfallen när översta strössellagret var avslickat och undrade vad jag nu skulle göra med denna gigantiska glass. 


Visa mig den glassbar som hittat en lösning för dubbeldipp av mjukglass så bjuder jag på glass i solen där idag, sjukdom till trots. 

Av Gunilla Olsson - 19 september 2011 13:22

Så här trevligt hade jag och några vänner det i lördags kväll. Oj vad det känns långt bort denna grå måndag.


 

Tur man har bildbevis när det känns allt för avlägset.

Av Gunilla Olsson - 16 september 2011 08:27

Gissar att brandmännen främst förväntar sig vetgiriga barn när de slår upp portarna till sina stationer. Idag fyller brorsson A 2 år och han skulle helt klart tycka om att få titta närmre på en brandbil och station i övrigt.


 

Det var ändå inte brorsson A jag främst kom att tänka på utan min goda vän A. Hon har några år fler på nacken men brandmänintresset vågar jag påstå att de delar.


Hon är inte ensam. Tillsammans med läkare är nog brandmän de som när de raggar allra helt tidigt klargör vad de jobbar med. Min instinkt säger mig att det är för att det tidigare har visat sig vara ett välfungerande upplägg på damerna. 


För min del slutade fantasier om brandmän fungera när jag träffade en som öppnade med "jag jobbar med att släcka bränder och tända hjärtan." A och A får söka sig till brandstationerna själva i helgen.

Av Gunilla Olsson - 5 september 2011 08:37

Jag har en kompis som jag för några år sen ringde för att meddela hur otroligt lik han är Per Lernström.


Det var på den tiden jag lyssnade på Lernström i bilen på väg hem från jobbet. Det var något i hans humor och hans tilltal som påminde mig så om min vän. På något sätt ledde detta mig till att googla Per och döm av min förvåning när jag upptäckte att de dessutom var identiskt lika.


Nu har ju Per bedömts snygg nog för att ta steget från radio till TV. Borde i förlängningen leda till ökad snygghetscred även för min vän så det är bara att gratulera.


Även min vän har tagit nya karriärskliv under de åren som passerat. Dessa förändringar i deras respektive liv ledde till att min vän för någon dag sen ringde mig och berättade hur han nyss lämnat ett möte med sin "tvillingsjäl" Per.


Det var ett kul samtal på många nivåer. Dels för att jag gillar att prata med denna vän, samt för att han faktiskt mindes den kommentar jag en gång i tiden gjorde, men främst för bilden jag fick i huvudet av hur dessa vid födseln separerade tvillingar förbryllat och misstroget skakar  hand med varandra.


Jag hoppades så att han hade tagit tvillingkort att skicka till mig, men det hade tydligen inte varit riktigt läge för det utan han behövde förhålla sig lite mer proffsigt än så på affärsmöten.


Men visst är de lika?


     


Ja nu råkar det ju vara Per på bägge dessa bilderna då jag inte har en bild på min vän tillgänglig. Naturligtvis hade effekten annars blivit något bättre, men precis så här hade det sett ut om man fotat dem brevid varandra. Ni får helt enkelt lita på mig kära läsare.


Per, nästa gång ni sitter i möte kan väl du föreslå att ni tar en bild ihop. Det skulle göra min dag!



Av Gunilla Olsson - 24 augusti 2011 12:14

Jag ber om ursäkt till känsliga läsare. Jag kommer att i detta inlägg låta extremt gammal. Jag är hemskt ledsen för om detta skrämmer er och får er att ifrågasätta er egna ålder och alltmer tilltagande skröplighet. Det är en verklighet vi alla får hitta sätt att förhålla oss till.


En gång i tiden älskade jag denna låt och kunde helt sympatisera med dess text. Ja jag vet att det inte är originalet men det är den här versionen jag menar.



Den fanns med på ett (håll i er nu) blandband min vän L eller för er som föredrar F gjorde till mig och skickade (nästa skräll) brevledes till mig på andra sidan Atlanten 1995.


Han var snäll och gjorde det med jämna mellanrum för att jag skulle få höra vad som spelades för musik hemma men också för att dela sin favoritmusik med mig. Jag lyssnade sönder de där banden. Jag lyssnade sönder den där låten.


Inget år har brev betytt så mycket för mig som de gjorde 95/96 då jag bodde så långt bort från mitt verkliga liv. Det var en tid då brev och blandband var det man hänvisades till för att överbrygga avstånd.


Nu är jag tacksam varje dag jag kommer hem och det är tomt på golvet innanför dörren. Det innebär färre räkningar att betala. Men ibland ligger där något färgglatt och oj vad glad man blir då.


 

Igårkväll var det detta vykort som gjorde mig alldeles lycklig när jag öppnade dörren. Antagligen borde jag börja skicka vykort till folk. Eller är det bara jag som fortfarande är kvar i 95/96 på något plan?


Skapa flashcards