Kom rätt in i intervjun med Christian Hellberg imorse och blev snabbt sugen på hans nya kokbok. Den lät fantastisk, inspirerande, feel-good och inte för komplex. Precis som en kokbok ska vara.

Sen började han om och om igen namedroppa någon Camilla. Först när han talade om hennes bröllop med Martin förstod jag vem det var.

Det var ju synd. Hade nog gärna ägt kokboken men nu går det ju inte. Man får inte låta sitt ha-begär ta över så att man helt glömmer sina principer.

Stormöte på lunchen och plötsligt började det rynkas på näsor. Det tisslades och tasslades på upprört manér om lukten som spred sig. Att det var fisk rådde det inget tvivel om och den uppskattades alldeles uppenbart inte.

Själv rynkade jag på näsan och skakade uppgivet på huvudet mot intillsittande kollega för att även jag ge uttryck för missnöje.

När hon sen tittade bort kunde jag i smyg girigt dra in doften i näsan och drömma mig till en barndoms sötlimpesmörgås med makrill i tomatsås. Magiskt gott!

Jag gillar när folk tänker till. När en gammal kär produkt eller förpackning förbättras med små justeringar.

Sådana här revolutionerande framsteg kan göra mig barnsligt glad. Vad kan jag säga, jag är en enkel tjej. 

På jobbet finns alltid dessa i "mat på jobbet"-kylarna.

De är dessvärre så goda att de lätt inbjuder till överkonsumtion. Det är bäst att hålla sig borta från Råsunda då jag med all sannolikhet skulle testa positivt i ett drogtest. Eller är det bara vallmofrön och ofrivilliga kokain-intag som ger sådana utslag?

Har ni tänkt på hur otrolig kort duglighetslängd en banan har? Det känns ibland som att det handlar om minuter mellan att en banan är aningen för grön och obehagligt träig mot tungan tills att skalet blir helt gyllengult och den istället blir mjölig och mosig mot gomen. Nästan som att den mognar i samma takt som att man äter.

En banan är som godast när den är välkyld, ja varför inte halvfryst, har aningen grönt kvar i skalet och ger det där lilla nödvändiga tuggmotståndet som gör att det inte känns som att man äter barnmat.

Hittar man en perfekt banan så vet man det med en gång och då är det den bästa av frukter, men dessa stunder är sällsynta. Man får nästan stå vakt utanför kylen för att inte missa när dugligheten infinner sig och stannar för blott en kort stund.

Fick lite ångest idag när solen stod högt på himlen utanför kontorsfönstret och jag insåg att jag går mot min livs första sommar utan sommarlov.

Jag har sen studenten jobbat som lärare och haft sommarlov varje år. Enda undantaget är förra året, men då jobbade jag med ett skrivprojekt och styrde helt min egna tid bortsett från de 5 veckor jag spenderade i Torquay som EF-ledare och njöt av sommaren på engelska rivieran.

32 år gammal och min första sommar utan långledigt. Känns helt absurt. Ångesten dämpades något av säsongens första helkväll på en uteservering med min vän M dock.

På det stora hela en mycket mysig kväll på Ljunggrens takterrass och lyckas jag ha många sådana under sommaren kan det kanske kompensera lovet. Jag kanske kan lura mig själv att tro det om inte annat.

Om det enda man kan komma på att skriva om en lördagsmorgon är fredagens middag kan det nog innebära att man vaknat hungrig.

Problemet är att jag inte alls känner mig inspirerad att fixa frukost.

Jag hoppas därför att påminnelsen om gårdagens middag kan förlänga effekten av densamme en stund till och på så vis förhala behovet av frukost.

Listigt va? Återstår att se om det funkar.  

Sånt här bröd

smakar bäst med något att doppa det i.

Så ser middagen ut i Johanneshov en vanlig fredag.