För en gångs skull tänkte jag packa riktigt lätt. Jag är alltid den som har för mycket med mig annars. Åker hem med plagg i väskan jag aldrig använt och knappt kommer ihåg att jag hade med. Den här packningen skulle bli annorlunda.

Igår kom syskonen U, P och S förbi och min ambition hånades tills de låg dubbelvikta av skratt.

Svag som jag är gav jag mig därför ut på expedition efter deras besök. Jag tyckte mig minnas att jag i mitt överfulla vindsförråd hade en gammal resväska längst in. För att illustrera detta borde jag ha tagit en bild på mitt förråd men tänk er totalt kaos, kartonger staplade högt på varandra ända ut till dörren. En del lösa pinaler inkilade emellan en allt för stor madrass som ständigt faller ner från väggen den står lutad mot och slutligen en upp och nervänd stor korg-fåtölj som balanserar som en tron högst upp.

Systematiskt jobbade jag mig in, en låda i taget tills högen var låg nog att kliva över, bakom mig bildades lite av ett fort och jag visste att det skulle bli knepigt att ta sig ut men jag ville bara se om min minnesbild stämde. Om väskan ens existerade. Väl inmurad såg jag väskan. Den var inkilad mot väggen men kunde nog med lite våld lösgöras. Då slocknar ljuset. Det är tydligen rörelsestyrt och ingen sensor satt av någon konstig anledning längst in i mitt förråd.

Jag trodde där och då att jag skulle dö. Hur i hela friden skulle jag ta mig ut bland allt detta bråte. Jag antar att överlevnadsinstinkten är stark dock och jag tog mig ut för att tända och sen klättra in igen. Det hela upprepade sig ännu en gång innan väskan och jag rätt tilltygade kunde ta oss ner i lägenheten.

Nu ligger den på mitt vardagsrumsgolv och jag vill verkligen inte packa i den. Jag minns den som en jobbig reskamrat på alla sätt och vis. Jag ägde en gång en drömväska som jag gladeligen packat i. Men den var så bra för längre resor att 2 bröder slitit ut den under sina missionsår utomlands. Tror tyvärr den gick i graven efter det.

Eftermiddagen får utvisa om det blir ett panikköp av väska. En sak står i alla fall klar. När jag kommer hem ska förrådet rensas!

Här kommer dagens att-göra-lista. Problemet är att jag är i Örebro och hänger större delen av dagen. Vill man göra något i min frånvaro är det helt ok!

• Manikyr
• Räkningar
• Pedikyr
• Ögonbryn
• Packa
• Rensa balkongen
• Maila EF
• Ringa om Linas väska
• Spellistor
• Presenter
• Preppa dator
• Maila Rolf
• Maila rådgivare

Låt budgivningen börja! Vågar nog påstå att jag helst blir av med räkningarna. Med tanke på min fotfobi kanske pedikyren också.

Skärp till er nu Stockholmare! Det finns regler som behöver följas för att vi alla ska må bra och trivas tillsammans.

Nu pratar jag inte om larviga regler som att stå till höger i rulltrappan eller köa till bussarna. Det tycker jag fungerar rätt ok trots allt.

Jag pratar om att ge varandra maximalt personligt utrymme och i möjligaste mån undvika kontakt med varandra. Det har ju alltid varit underförstått, jag fattar inte varför det ska vara så svårt plötsligt.

Man sätter sig inte brevid någon om man inte absolut måste. Man sätter sig allra helst i en egen 4-grupp eller om tvunget diagonalt mitt emot.

I en nära tom buss sätter man sig inte och pratar i telefon på sätet framför den enda andra passageraren, eller precis bakom och flåsar i nacken. Det är inte ok!

Skärp till er nu! Tagga till! Kom in i matchen! Är det för mycket begärt att ni undviker mig i samma utsträckning som jag undviker er?

Den här veckan har rusat i en rasande fart. Jag har en massa kvar på att "att göra listan" som lämnats till idag, eventuellt imorgon och i värsta fall måndag.

Trots detta släpar den sig fram. Sällan har jag varit så otålig efter nästa dag, och nästa dag och nästa dag.

På tisdag bär det av, 3 veckors semester i västra USA. Jag kan knappt fatta att det är sant, jag behöver sitta på flyget snart för att det ska kännas på riktigt.

För er som inte vet är Cali mitt andra hem som jag inte besökt på allt för länge men nu är det äntligen dags. Misströsta inte kära läsare. Mini-PCn är packad och om än rätt begränsat så hoppas jag kunna göra er gröna med avund genom sporadiska inlägg.

Sitter det nu någon läsare och febrilt söker efter min adress i hopp om obevakad lägenhet fylld av stöldbegärliga ting så lägg ner med en gång. Det kommer bo fler folk här än vad det vanligtvis gör och min juvellåda lämnar en del att önska så här finns inte mycket att hämta.  

Med min Guess-handväska på axeln och ett antal shopping-påsar i andra handen klämde jag mig in på en plats på tunnelbanan. Jag ursäktade mig lite halvhjärtat men pratade samtidigt i min iphone så det var inte med någon verklig entusiasm.

Det var först när jag lagt på luren och planlöst surfade lite på telefonen som jag såg upp och registrerade vad min medresenär mitt emot läste. En bok med titeln kort och gott "Konsumtion"

Hon såg liksom jag upp och hon såg att jag såg hennes val av lektyr. Hennes blick gled över mina påsar, väskan och telefonen i min hand innan hon till synes oberört läste vidare.

Jag kände mig så otroligt felrepresenterad. Jag förstod att jag framstod som mänsklighetens avskum i just detta då, men det var en ögonblicksbild som inte alls summerar mig som person egentligen.

Skadan var dock redan skedd. Hennes uppfattning var klar och vad som tidigare bara var två helt vanliga medresenärer var nu plötsligt motståndare. Det var en lättnad att tränga sig ut igen med hopp om att göra ett annat första intryck på en annan resenär en annan dag.