Inlägg publicerade under kategorin Resa

Av Gunilla Olsson - 5 maj 2011 13:02

Jag älskar tanken på den reklamaren som glad i hågen gick till ett möte med Enköping kommun och fick i uppdrag att skriva något riktigt fyndigt som de kunde ha som tagline för att göra folk nyfikna på vad deras stad hade att erbjuda dem.


Resultatet av hans påhitt har jag skrattat åt många gånger då jag sett skyltarna när jag passerat Enköping, för ska vi vara helt ärliga passerar man väl bara Enköping, det är ju aldrig dit man ska. Idag fick jag än en gång skratta åt det, då de tydligen numera även marknadsför sig på Mix Megapol.


Reklamaren måste ha besökt stan i tron att han nu skulle hitta något riktigt anmärkningsvärt, något betydelsefullt, något han stolt kunde visa upp för världen och ropa, "Det visste ni inte va!".


Han började säkert nyfiket, letade efter vackra kyrkor, idrottsklubbar och landmärken. Det gick lite segt men han lät sig inte nedslås. Istället fokuserade han på naturen, rondellutsmyckningarna, affärsutbudet, något måste det ju finnas. Paniken steg gradvis i takt med att jakten på det som skulle sätta Enköping på kartan kändes allt mer misslyckad.


Han vände på varje sten men hittade ingenting. Tillslut tröttnade han nog på Enköping och tog fram en karta för att se om han kunde fly någon annanstans. Då slog det honom. Det fanns alternativ att fly till må ni tro. Inte bara ett utan faktiskt tre! Enköping ligger ju faktiskt nära både Uppsala, Stockholm och Västerås.


Enköping-Sveriges närmaste stad.


Lika roligt som jag har åt reklamaren, lika synd tycker jag om kommungubbarna. Trots stoltheten de känner över deras kommun så tvingades de betala en faktura för denna taffliga slogan.


En slogan som inte gör något annat än påminner oss som passerar den, "Jaha, här ligger Enköping- Sveriges närmaste stad. En stad så tråkig att den inte kan marknadsföra sig på något annat sätt än att tala om att det är i alla fall nära till andra platser."


Fanns det verkligen inget annat reklamaren kunde ha valt att lyfta fram?



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 24 april 2011 16:53

Det är ingen hemlighet att jag sörjde när jag satte mig på planet. Jag visste att det innebar att jag lämnade solsken och öppna skor för ett betydligt mer osäkert Sverige. Jag älskar solen, jag älskar sommarkläder, jag älskar värmen och jag älskar solbränna.


Jag satt på planet och funderade en hel del på hur mycket jag nog egentligen saknat mitt liv i USA och vad det fanns för möjligheter att ta tillbaka det. En del idéer formades i mitt sinne och jag insåg att jag nog ville förverkliga en eller några av dem.


Sen dess har Sverige gjort sitt bästa för att flina upp sig. På alla sätt har det visat sig från sin allra bästa sida. Ett Sverige som faktiskt när det vill har en förmåga att göra mig alldeles knäsvag.


Jag känner hur lätt det är att dras in i det. Att ge efter. Att tycka att vårt fäderneland är oslagbart. Men jag vet att det bara luras! Jag vet att det i November sviker mig igen. Att jag kommer banna mig själv om jag än en gång går på det. Om jag precis som så många gånger förr ger vika för vårens värme och låter min beslutsamhet sina.


Min mamma talade härom dagen om sin kärlek för årstiderna. Jag förstår vad hon menar. De har sin charm men det är inte snöstormsdagarna man tänker på när man säger att man älskar vintern, det är när snön ligger och gnistrar i solen och luften känns härligt frisk. Det finns många dagar där emellan! Dagar då ens uppskattning för årstider känns fruktansvärt långt borta.


Visa mig det land som kan ge mig 1 månad höst, 1 månad vinter, 1 måndad vår och 9 månader sommar. Där skulle jag trivas! Annars får jag ägna sommaren åt att påminna mig själv. Det bara luras!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 20 april 2011 11:50

Det är aldrig fel att vara svensk tjej i USA, men det är särskilt bra när högerfoten börjar bli tung efter många mils körning i öken.


Vid två tillfällen under vår roadtrip tyckte trafikpolisen att det gick lite väl snabbt. Inte för att det gick så mycket lugnare annars, men vad de inte vet har de inget ont av.


Första gången var det syster S som satt bakom ratten. Hyrbilen var egentligen inte försäkrad för henne men jag tog en chansning då jag desperat behövde lite avlastning bara i några mil. Det dröjde nog ca 15min innan hon väckte mig och frågade vad hon skulle göra då blåljusen blinkade bakom oss.


Det fanns inte mycket att göra annat än att undvika att visa försäkringspapper och bara dra fram körkortet. Han var så förstående så när han fick klart för sig att vi var turister. Det är ju trots allt svårt att komma till ett nytt land och förstå sig på alla deras lagar och regler.


Han tipsade om att de i USA till höger om vägarna sätter upp skyltar med siffror på. De siffrorna berättar hur snabbt man får köra. Det kan nämligen variera rätt mycket på en och samma väg så det är bra om man spanar efter just de skyltarna. Ja vad kan man göra annat än att tacka när man får ovärderliga tips som dessa. I vanliga fall ogillar jag att bli dumförklarad men vid just detta tillfälle passade det mig rätt bra.


Nästa gång var det jag som körde. Vi körde genom Beaver County när jag fick en liten extra skjuts i en nerförsbacke och polisen fick upp ögonen för den lilla vita Chevroleten som flög fram och blinkade in oss till vägrenen.


Polisen som kom gående kan ha varit den snyggaste man som någonsin gått i uniform. Både jag och K hoppades tyst på ett utdraget förhör och uppläxning. Uppstod något av ett antiklimax då han bara snabbt konstaterade att vi var turister och att det lämnade honom med enbart två alternativ. Antingen släppa iväg oss med en liten förmaning om att ta det lugnare eller ha oss att följa honom hela vägen till county jail och betala en bot där.


Jag vet inte om han försökte vara snäll eller helt enkelt inte själv orkade köra ända dit för han valde till vår stora besvikelse att snabbt skicka iväg oss. Vi har sen dess grämt oss över den missade chansen till en utdragen process i Beaver County jail. Hur svårt hade det varit att hitta på något mer otyg på vägen för möjligheten att spendera åtminstone en natt där? Det hade han varit värd!

Av Gunilla Olsson - 20 april 2011 09:07

Oj vad jag har saknat att blogga! Det har funnits tokmycket roligt att betrakta och reflektera, småskratta och förundras över men det har också upptagit all min tid och allt mitt engagemang.


Nu landade jag dock för 90min sen, kom precis in i min lägenhet och känner mig redo att möta bloggvärlden igen. Ge mig några timmar att duscha och känna mig som människa igen, kanske en dag att komma ikapp tiden också så blir det åka av sen.

Av Gunilla Olsson - 5 april 2011 04:47

Plånboken är nu relativt tömd på doftande dollar men väskan är ack så mycket rikare på vackra ting.


Det har varit en intensiv vecka i Salt Lake med ett så hektiskt schema att jag stundtals undrat om det inte är mer vilosamt att jobba trots allt. Men lika roligt är det ju absolut inte och jag har inget alls att klaga på. Har det helt enkelt löjligt bra.


Lämnade i morse ett nysnöigt SLC och har tagit mig ner till solen. Ligger nu på hotellet och kan knappt fatta att jag är här. Kan absolut inte fatta att jag har wifi för första gången på en vecka. Känns galet stort!


Det finns naturligtvis anekdoter i mängder och de kommer, men inte ikväll. Nu ska vi nämligen ut för middag och lite koll på omgivningarna. Hoppas återkomma till er inom kort!

Av Gunilla Olsson - 29 mars 2011 05:57

Jag älskar att öppna min plånbok och känna lukten av pengar. Jag vet inte om ni någonsin tänkt på att dollar har en väldigt intensiv och lite stickande doft. Vet inte om det är därför man i engelskan har uttrycket "smell the money" men det är bra mycket mer bokstavligt än det svenska "doften av pengar"


Egentligen är det en rätt äcklig doft som säkert kommer sig av mycket handsvett, kokain, urin, snor och allt annat som hamnar på pengar. För mig är det dock en nostalgisk doft och jag älskar den.


Mina föräldrar har ett kortspel köpt i USA som är spelat med otaliga gånger. Så ofta att korten klibbar ihop och egentligen är helt obrukbara. Jag tycker dock att den leken har en viss charm då den också luktar dollar. Min teori är att de behandlar papper med något speciellt medel som framkallar denna doft.


Tyck gärna att jag är galen men lukta själv på en dollar och se om jag inte har rätt.

Av Gunilla Olsson - 28 mars 2011 22:27

Väskan är packad och jag känner mig mer eller mindre redo. Kommer nog vara uppe en stund till med lite finlir. Göra lite spellistor i Spotify, fila fötterna och titta om det är något jag glömt.


Förvarnar om att det kommer vara lite tyst här närmsta dagarna. Imorgon reser jag hela dagen och sen vet jag inte vad jag har för internet-tillgång första dagarna men det rasslar till med nya betraktelser inom kort.


En av de sista sakerna jag gjort här ikväll var att redovisa lägenhetsnummer till Skatteverket. Har ni också fått brevet? Det börjar inte helt olikt Lukas 2, "från kejsare Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskriva sig"


Hoppas ni har överseende med att jag antagligen felciterar aningen och likt mig kan se humorn i brevet. Vill skatteverket ha bättre koll på mig kanske jag ska hänvisa dem till bloggen helt enkelt.

Av Gunilla Olsson - 28 mars 2011 12:55

Jag sitter på jobbet mest för syns skull idag. Mentalt är jag redan långt härifrån. Hemma väntar en massa att göra. Det hade kunnat vara en produktiv och effektiv dag om jag haft möjligheten att spendera den som lämpligt.


Istället har det blivit en dag av rensande bland mail, post-it-lappar och dagdrömmerier.


Nu är skrivbordet och inboxen ren och sysselsättning är svårare att illusionera. Kanske ska ner i vilorummet och ta en nap för att orka en mer effektiv natt sen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se