Igår kablades nyheterna ut. Järnladyn var död. Jag hann faktiskt inte ens se nyheten själv innan jag på FB möttes av nedan rubrik.

Texten i sin helhet hittar du här. Den går mest ut på att beskriva hur vidrig Thatcher var och allt hemskt hon gjorde och då främst mot homosexuella. 

Jag är inte ute efter att varken hylla eller kritisera Thatcher även om det naturligtvis är fullt möjligt att göra vilket som. Precis som går att göra med de flesta människor. Jag är ingen expert på ämnet. Men jag tycker det är smaklöst och så förutsägbart att en sån text snabbt dyker upp och cirkulerar på sociala medier.

Idel tummar upp från en publik som är glad att någon annan formulerade deras åsikt så att de själva slapp. De vet att de inte delar Thatchers politik och mer än så krävs inte för att ge Jonas sågning tummen upp.

Vi pratar ändå om en folkvald och många gånger omvald politiker som borde gjorde skillnad som politiker och som kvinna. Kan man inte ens i ett dygn efter hennes död få titta på de bra saker hon åstadkom och minnas henne för dem istället för att försäkra sig om att alla också minns det motsatta.

Ibland kan vi naturligtvis dra en suck av lättnad då någon lämnar detta liv. Jag krävde inga hyllningsartiklar när Saddam Hussein dog tex, men då pratar vi om någon skyldig till folkmord och krigsbrott. Jag tycker det finns en viss nyansskillnad. 

Hur vill Jonas själv minnas dagen han dör? Ska vi prata om den enastående komiker och författare han är, hur han sårbart öppet och ärligt berättade och berörde alla som lyssnade. Eller ska vi istället skriva en text om hur omdömeslöst han Twittrade sexskämt om unga pojkar under Melodifestivalen, hur han som en barnunge stormade ut ur en scen i Stjärnorna på Slottet, eller hur han sägs ha prostituerat sig som tonåring?

Jag har inget emot en nyanserad historiebeskrivning Jonas. Däremot lämnar din timing en del att önska. 

 

Challe

9 april 2013 21:28

bra sagt!

 

Jennifer

9 april 2013 21:56

Precis! Det är ändå en människa som har dött, med en familj som älskar henne och saknar henne. Säkert mer medvetna om hennes fel och brister än en svensk som inte kände henne personligen. Som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister gjorde hon en stor insats för kvinnor i politiken. Om hon hade varit den första homosexuella premiärministern hade Jonas nog insett vilken betydelse hon hade. Vi kan ju se när någon har gjort mycket för en (minoritets)grupp, även om det inte är just vår egen minoritetsgrupp . . .

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...