Direktlänk till inlägg 3 april 2013
-Oj, den här har du stukat några gånger.
-Oj, och den här också.
Jag var hos läkaren i veckan för uppföljning vad gäller mina knän. De kändes stadiga och mycket bättre. Det var inte de som fick honom att oja sig, utan det var när han kände på mina fotleder.
Jag fick påminna honom om det faktum att han hade med mig som objekt på någon läkarkonferens för kanske 10 år sen, där jag tillsammans med andra patienter låg utspridda på britsar och skulle vara allmänt svårdiagnostierade.
Känner man mig förstår man vilken oerhört obehaglig upplevelse det var. Jag har för det första läkarskräck. Jag blir nervös och fnittrig närhelst en läkare undersöker mig och inte helt sällan övergår det i tårar över hur ofantligt synd det är om mig som är så illa däran att jag till och med måste uppsöka en läkare.
Lägg sen till min fotfobi. Jag tycker det är väldigt obehagligt med fötter och att de på något vänster är extremt fula och ja, jag måste nog kalla dem äckliga. Mina fötter är inget undantag. Jag försöker måla naglarna för att göra dem acceptabla, men det förändrar inte det faktum att jag ogärna drar uppmärksamhet till dem och jag sympatiserar verkligen med den stackare som måste röra dem.
Som om det inte vore nog så är jag också extremt kittlig. Jag tappar all kontroll över mina benmuskler och reflexer när någon kittlar mig under fötterna och sparkar ohejdat.
Ja som ni förstår var det kanske min mardrömsdag att ligga på en brits och låta grupper av läkare vrida och vända på mina fötter och knän i hopp om att kunna pricka in rätt diagnos.
Ni vet hur en del läkare glömmer bort att kroppsdelarna sitter fast på en person. De blir så uppspelta över sitt fynd och vad de känner att de helst skulle vilja ta foten i handen och gå över till kollegan på andra sidan rummet och triumferande visa upp den. I rättvisans namn ska jag väl erkänna att mina fötter knappt sitter fast på mig som person. Det är nog mest skinnet som håller dem i någorlunda rätt position.
Det är ju också det som gjorde mig till det mest uppmärksammade freaket i rummet den dagen. Alla ville vrida på gummifötterna och se hur långt man kunde komma. Jag stålsatte mig för att inte sparka de välvilliga läkarna och låg lydigt stilla. Ett nervöst skratt kunde jag dock inte hejda och jag skrattade nog så att tårarna rann där jag låg vilket uppmuntrade dem än mer till spex och kommentarer om fötter som hänger på en björntråd.
Jag åkte därifrån traumatiserad och hade nog helt lyckats förtränga minnet därav förrän jag hörde orden igen i veckan.
-Oj, den här har du stukat några gånger.
Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...
Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår. Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...
Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg. Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...