En vän la upp den här på FB igår och den kommenterades av både henne och andra som både förträfflig och intressant. Det kan man väl kanske hålla med om.

Om inte annat förklarar det ju varför jag inte under några omständigheter vill att någon tar i mina fötter. Det sätter ju bevisligen hela kroppen i gungning på de mest obehagliga sätt. Håll era fingrar borta från mina fossingar! Ja lillebror S, det gäller dig med!

Efter en veckas fejkade leenden och tårar av smärta bakom stängda dörrar var jag beredd att ge upp på mina knän totalt. 

Jag kan skratta åt det nu men sanningen är den att jag har i huvudet räknat antal steg hela veckan och bedömt det möjligt eller omöjligt. Jag har suttit i bilen och väntat på parkeringsplatser för att få plats så nära betalmaskin och ingång som möjligt, varje gång jag dristat mig till att resa mig har jag sett till att lösa allt jag måste lösa ståendes innan jag satt mig igen för att slippa göra samma ansträngning de närmsta timmarna igen. Jag har hyperventilerat och hållt i dörrstolpen för att hitta balans och kraft för att ta mig in över tröskeln till badrummet. Jag har inte ens vågat ringa efter matleverans för att jag då måste ta mig igenom min långa hall och öppna dörren. 

Jag har fortfarande galet ont men det finns som man säger grader även i helvetet och tack och lov för det. Min mor fick för sig att det måste vara en inflammation i muskelfästet och istället för bara smärtstillande som jag hetsätit hela veckan så borde jag ge en gel en chans.

Sagt och gjort. Jag parkerade och haltade in på apoteket för att införskaffa Voltaren.

Nu lite mer än ett dygn senare andas jag normalt igen och bannar mig själv för att jag inte ringt min mor avsevärt mycket tidigare. Visst har jag skämt bort knäna med en heldag i säng och soffa också, det faktum att jag antagligen gått mindre än 100steg idag har nog hjälpt till, men jisses vilken skillnad. Tack och åter tack Voltaren, du ska för alltid finnas i mitt badrumsskåp.

Nu känns det överkomligt att ta sig ner till bilen och sen till Malmö imorgon för att genomföra arbetsveckan. Om allt går enligt plan kan både ni och jag sa fram emot en helt knä-fri bloggvecka. Ja med tanke på att jag lyckats genomföra arbetsveckan den här veckan borde det vara en barnlek. Men det vågar jag inte säga högt ännu, vill inte utmana ödet. Jag ska ju fortfarande ta mig ur soffan och in till sängen först och det har visat sig svårare än man kan tro. 

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Maria Wetterstrand. Hon är skarp det kan man inte ta ifrån henne men jag uppfattar henne inte som sympatisk, hennes leende tycks oftare hånfullt än genuint och hennes debatt-ton inte helt sällan nedlåtande. 

Jag har dock uppskattat henne mer sen hon tog ett kliv tillbaka från politiken och kunde tala friare i frågor. Idag satt hon som vanligt i SVTs nyhetspanel och diskuterade veckan som varit. 

Hon skrattade när hon redogjorde för det faktum att Cyperns parlament knappast röstat igenom EUs krav om tvångsbeskattning på sparpengar som en akutåtgärd med tanke på Cyperns minst sagt prekära situation. "Ja himla konstigt att de sa nej till det" eller något i den stilen sa Maria och skakade på huvudet som åt en helt galet absurd idé.

Jag var tvungen att snabbt googla för att se om mitt minne verkligen kunde svika mig så. Var det inte samma tjej som för bara några år sen gick till val på att återinföra förmögenhetsskatt?

Jodå visst var det så. Snabbt slängde jag ut en kommentar på både Facebook och Twitter. Fick snabbt reaktion på Facebook från en vän om att det verkligen inte var samma sak att ta pengar från de stackars cyprioterna som av de stora stygga miljonärerna i Sverige.

Visst förslaget på Cypern innefattade till en början alla sparpengar för att sen ändras till att innefatta de som hade mer än 20 000 euro på banken. Oavsett vilket så tycker jag kanske att deras akuta situation mer rättfärdigar ett sådant agerande än den svenska varianten som mer går ut på att straffa de som har haft mage att tjäna pengar när andra misslyckats.

Tillslut svarade även Maria Wetterstrand själv. Ni ser vår meningsväxling nedan.

Låt mig se om jag har förstått det rätt. Maria är alltså emot förmögenhetsskatt. Hon tycker absolut inte man ska straffbeskattas för att man sparar istället för att spenderar.

Fast jo hon var ändå villig att gå till val med en straffbeskattning på det eftersom det inte var viktigare än att hon kunde kompromissa med det.

Men nej det är inte samma sak för på Cypern gällde det småsparare. Ja alltså de som hade så lite som 20 000 euro i kontanter sparade. 

Tycks ju glasklart. Vill ni spara pengar kära vänner gör det helst i en Cypriotisk bank. Då kommer Maria aldrig ens tänka tanken på att straffbeskatta dig för det. Det vore ju helt absurt. Men har du dem sittandes på en bank här i Sverige kan dina pengar lätt kompromissas bort. 

När jag reser långväga lyssnar jag oftast på en podcast, P3 dokumentär eller dylikt för att fördriva tiden i bilen. Allra helst pratar jag bort någon timme med en vän längs vägen och blir jag allt för trött drar jag på musik jag vet jag kan texten till och sjunger med för full hals för att vakna till.

Den här veckan har jag spenderat i Göteborg hela veckan och eftersom Göteborg är en småstad har det bara blivit 10min resor i bilen. En podcast kan inte delas upp i 10min-intervaller utan då är man helt enkelt hänvisad till radion.

Att lyssna på Göteborska varianten av Mix Megapol är en upplevelse i sig själv. Det är underhållande på sätt och vis, den Göteborska humorn är välbekant och väldigt hemma. Samtidigt drar jag på munnen när de gulligt nog rapporterar om köer som säkert är 100m långa, beklagar sig över att Sthlm alltid är normen och har ett sånt hysteriskt "tugg" att de i stort sett gör parodi på sig själva och sin stad.

Vad som inte är underhållande är reklampauserna. Jag vet inte hur många varianter av reklam för motesplatsen.se jag har hört men de är på tok för många. Jag försökte hitta en ljudfil åt er utan framgång. Kanske har ni själva haft det stora nöjet att höra dem ändå.

Konceptet är enkelt. På motesplatsen.se tycks de tro att livet är en Hollywoodfilm och en bra "hur träffades ni story" växer fram ur enkla stavfel som ger något gemensamt att skratta åt. Exempel de lägger fram är killen som efter en dejt tror sig skriva till sin dejt:

"Tack för en trevlig kväll, inte ofta man träffar någon så kul!"

Han får till svar "Ful?"

Eller killen som efter lite chattande skriver "Du verkar het"

och får till svar "Fet?"

Nu till min personliga favorit, tjejen som frågar "Är du också singel?"

"Eeehh Snigel?"

"ÅÅåå vad pinsamt" utbrister hon i reklamen som vore hon 13 år och hela världen går under när några bokstäver kastas om. De andra reklamerna uttrycker mest hur mycket de gemensamt skrattade åt hur Kul blev Ful och Het blev Fet.

Jag tror jag precis kräktes lite. Hur urbota fåniga är inte de här reklamerna? Och dessa konstlade röster som generat ska fnittra över dessa pinsamma helt uppenbart uppdiktade meningsväxlingarna och försöka få dem trovärdiga och skapa en igenkänningsfaktor över när mobilen väljer fel ord.

En vuxen människa tycker inte det är så pinsamt att kasta om två bokstäver i en chatt. Man skriver nämligen bara en rättelse i nästa rad och problemet är löst. Att bygga en relation på en bristande T9 funktion i mobilen och få folk att tro att ett charmigt missförstånd första kvällen är allt man behöver för gemensam grogrund måste vara dejtingens motsvarighet till kejsarens nya kläder. Som medlem i er target audience, Mötesplatsen, måste jag nog anse mig själv och min intelligens förolämpad.

Mina knän började bråka med mig redan på mellanstadiet. Det tog ytterligare ca 10år innan jag gav dem rätt och slutade jaga bollar i olika former på olika planer. Det tycktes göra dem nöjda och vi har levt i harmoni sen dess.

Nu har jag och min sjukgymnastik efter olyckan satt dem på prov intensivt och harmonin är som bortblåst. Det är utan överdrift krig. Och det är verkligen inte jag som vinner.

Sätter sig knän på tvären har man inte mycket att sätta emot. Köra bil blir en utmaning, gå blir övermäktigt och rörelsen från stående till sittande eller tvärtom en ren pina. Håll er vän med era knän mina vänner. De är bra att ha på sin sida.

För oss vet jag inte om det finns någon återvändo. Jag kan råka vakna och ha gnagt av mig benen i ren desperation att skapa lite distans mellan mig och knäna. Att gräla som vi gör just nu och ändå behöva dela säng känns som ett hån. En natt på soffan hade nog gjort dem gott.

Att inte dricka kaffe och jobba som utesäljare är i Sverige en svårbegriplig kombination. Ska jag sammanfatta dagens 7 möten är orden: Nej tack! de som beskriver dem bäst.

Oftast är det ingen fara, jag blir erbjuden vatten istället, tackar ja till det och påminner mig själv om att låna toaletten innan jag lämnar för att inte hamna i nöd. Även det annars en konsekvens av att inte ha ett skrivbord med närliggande toalett som arbetsplats.

Ibland ser man dock att kunden inväntat besöket, kokat en kanna och besviket slår ned blicken då förberedelserna till synes var helt förgäves. Man kan känna sig som en skurk för mindre.

Jag kommer på mig själv med att komma med insinueringar som "jag åt nyss frukost" eller "det har varit många möten idag" som om jag glatt pimplat tidigare och nu sätter stopp för mig själv. Det är ett desperat sätt att försöka vara artig men naturligtvis ett helt meningslöst sådant.

Jag är ledsen Sverige. Jag dricker helt enkelt inte kaffe. Jag vet att det är mycket att ta in och att ni frågar i all välmening, men så enkelt är det, jag dricker inte kaffe. Jag vet att det gör mig till ett unikum, ett främmande väsen vid era konferensbord. Jag är ledsen om det rubbar balansen, men hoppas vi kan se bortom det. Då har vi ju inte ens börjat bearbeta det faktum att jag dessutom är nykterist. Håll i hatten!

Vänner hör av sig till mig ibland och ber mig blogga om specifika saker. Oftast något de finner irriterande och gärna ser att jag skriver ett ilsket inlägg om.

Sällan letar sig dessa inlägg till bloggen. Min ilska måste liksom komma inifrån för att fingrarna ska leka sig över tangenterna och göra den rättvisa.

Idag hade tips tacksamt mottagets dock då inspirationen helt tryter.

Jag leker med tanken att blogga om vädret som verkar envisas med att förstöra livet för oss, min galet produktiva dag, besvikelsen till räkmacka jag just åt, min knävärk som gör att jag tom struntade i att korsa gatan för en bio, sommarmusiken som skrålat ur mina högtalare hela dagen, getter som låter som människor. Ja ni hör ju, underlaget är magert.

Det som kommer närmst att engagera mig denna dag är ironiskt nog en bild en vän publicerade på FB ur en grammatikbok skriven och tryckt 2011.

Ja den tillsammans med de två minuter jag efter en tupplur råkade vakna till och se av Ullared får till och med mig att vilja prata om könsroller. När Boris inviger en sportbar i sitt varuhus och det sen haglar skämt från honom och kunder i flera minuters klipp om att männen nu följer med till Ullared då det finns ett gubbdagis för dem när fruarna shoppar, då vill jag liksom bara dra täcket över huvudet. Men det känns ju så himla mossigt att man ens undrar om det är värt att bemöta.

Nej det får bli en bättre bloggdag imorgon. Då ska ett av alla de halvt färdigtänkta tankarna komma i pränt.

Jag fick ett telefonsamtal i morse av brorson A, 3år. Han ville höra om vi kunde äta pizza i sommar på altanen. Vi gjorde det en gång förra året, tydligen med så lyckat resultat att det nu står med på önskelistan över aktiviteter för sommaren. 

När jag gav ett självklart ja på den frågan dristade han sig till att fråga om jag även kunde tänka mig att följa med och plocka fläderblommor. De behöver nämligen sådana till deras saftkok fick jag förklarat för mig. Tackade ja även till den inviten. Det fick jag inte vara med på förra året så jag antar att det innebär att jag vuxit i rangordning. 

Sen kom vi till samtalets kärna; Vad skulle det serveras för efterrätt på dagens familjemiddag? 

A's lista för sommaren börjar bli lång. Alla sina mest fantastiska sommarminnen från hans hittills relativt korta liv vill han återuppleva så snart solen värmer upp världen igen och gör det möjligt.

Visst är det inte bara A som längtar efter sommar nu. Visst är vi alla klara med grå, påträngande kyla. 

Ska nog följa hans exempel och låta listan början ta form.

Hittills består den av:

Äta pizza med A på altanen

Plocka fläderblommor med A
Nyttja en av dagens födelsedagspresenter

Ska bli kul att se henne i ert sällskap S och K! Tack igen familjen för biljetten och övriga presenter och uppvaktning. Nu får vi bara hålla tummarna att hon inte är på tok för hög, utbränd eller sönderslagen för att genomföra konserten. Chris Brown, håll dig i skinnet!