Efter en veckas fejkade leenden och tårar av smärta bakom stängda dörrar var jag beredd att ge upp på mina knän totalt. 

Jag kan skratta åt det nu men sanningen är den att jag har i huvudet räknat antal steg hela veckan och bedömt det möjligt eller omöjligt. Jag har suttit i bilen och väntat på parkeringsplatser för att få plats så nära betalmaskin och ingång som möjligt, varje gång jag dristat mig till att resa mig har jag sett till att lösa allt jag måste lösa ståendes innan jag satt mig igen för att slippa göra samma ansträngning de närmsta timmarna igen. Jag har hyperventilerat och hållt i dörrstolpen för att hitta balans och kraft för att ta mig in över tröskeln till badrummet. Jag har inte ens vågat ringa efter matleverans för att jag då måste ta mig igenom min långa hall och öppna dörren. 

Jag har fortfarande galet ont men det finns som man säger grader även i helvetet och tack och lov för det. Min mor fick för sig att det måste vara en inflammation i muskelfästet och istället för bara smärtstillande som jag hetsätit hela veckan så borde jag ge en gel en chans.

Sagt och gjort. Jag parkerade och haltade in på apoteket för att införskaffa Voltaren.

Nu lite mer än ett dygn senare andas jag normalt igen och bannar mig själv för att jag inte ringt min mor avsevärt mycket tidigare. Visst har jag skämt bort knäna med en heldag i säng och soffa också, det faktum att jag antagligen gått mindre än 100steg idag har nog hjälpt till, men jisses vilken skillnad. Tack och åter tack Voltaren, du ska för alltid finnas i mitt badrumsskåp.

Nu känns det överkomligt att ta sig ner till bilen och sen till Malmö imorgon för att genomföra arbetsveckan. Om allt går enligt plan kan både ni och jag sa fram emot en helt knä-fri bloggvecka. Ja med tanke på att jag lyckats genomföra arbetsveckan den här veckan borde det vara en barnlek. Men det vågar jag inte säga högt ännu, vill inte utmana ödet. Jag ska ju fortfarande ta mig ur soffan och in till sängen först och det har visat sig svårare än man kan tro. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...