Jag är hemskt ledsen att ni lönlöst igår satt här och uppdaterade sidan om och om igen i hopp om att hitta ett inlägg från mig. Jag kom hem sent efter en dag full av möten i Jönköping bara för att upptäcka att mitt nät inte riktigt ville fungera kvällen till ära.

I mitt huvud är det en fullt godtagbar ursäkt och jag har därmed inte misslyckats med denna "lilla" utmaning att blogga på i 100 dagar. Idag kompenserar jag er med två inlägg och sen låter vi det hela vara glömt och förlåtet och hoppas att Comhem visar sig mer samarbetsvilliga framöver.

Jag har haft en händig och pysslig morgon innan jag nu ska ge mig ut och starta dagen. Jag har på många plan förlikat mig med att leva mitt liv som singel. Det är ok att det är jag som måste gå upp och slänga in några maskiner tvätt, plocka här hemma för att göra lägenheten redo för helg, fylla kylen när den börjar eka märkbart och i allmänhet rå om mig själv och mitt. Det har tro det eller ej en del fördelar till och med.

Med det sagt finns det vissa dagar på året när mindre attraktiva sysslor uppdagas som jag önskar det vore annorlunda. Dagen då badrumsgolvet svämmar över och jag inser att det är hög tid att rensa golvbrunnen är en sådan. Ja jag vet att det bara är mitt egna hår men det är apäckligt oavsett! Nu är det i alla fall gjort och jag säger till mig själv som jag säger varje gång den är ren. "Det var nog sista gången. Det är bara en tidsfråga innan någon feminist uppmärksammar singel-problemet och börjar kvotera män min väg. Allt i rättvisans namn såklart"

Min ständigt brillianta och omvärldsmedvetna vän P postade idag en länk på facebook till nedan artikel.

En artikel som vänder sig till Stefan Löfven med en vädjan om en lunchdejt för att diskutera mediastrategier. Du hittar texten i sin helhet här. Hon gör ett antal vettiga poänger och min första instinkt var att jubla och vilja skicka den till även alla övriga partiledare. 

Hon skriver:

Visst har hon rätt, inte i sitt politiska ställningstagande såklart, men i sak. Hon beskriver mitt och vad jag tror är alla andras beteende på både Facebook och Twitter. Budskapen behöver vara tydliga, enkla, koncisa, direkta och slagkraftiga för att jag ska trycka på dela-knappen och bidra till deras spridning.

Men det tog mig inte många minuter efter att jag både gillat min vän Ps länk samt kommenterat dess vikt innan det började gnaga i mig.

Vad säger det om tiden vi lever i när stora, viktiga och komplexa politiska frågor måste vässas ner till en mening och en bild för att vi ska bemöda oss ta dem till oss?  Vad händer med debatten när alla nyanser försvinner och budskapen istället anpassas för att locka så många "likes" som möjligt? Jag kan inte låta bli att känna att något går förlorat och att det är fördummande att ge efter för minsta motståndets lag. 

Jag skojar ofta om att jag är skeptisk till demokrati. Det är såklart sagt med en glimt i ögat och med full medvetenhet om att det inte finns något vettigare alternativ att tillgå, men det är nog här skon klämmer. Kielos har helt rätt, politiker är skyldiga att göra sina budskap begripliga och tillgängliga där "vanligt fölk" (Schulmans ordval) befinner sig och först då kan de få ordentlig spridning. 

Problemet är bara att "vanligt fölk" har alla rättigheter att matas med information, ta fritt ställning till den och basera sina val och sin röst på den. Däremot har de ingen som helst skyldighet att själv söka information, sätta den i sitt sammanhang, försäkra sig om att de förstått den rätt, visa på förståelse och kunskap nog att göra ett medvetet val. 

Jag inser att jag låter som vore jag 100 år gammal och längtade tillbaks till bättre tider. Riktigt så är inte fallet. Jag älskar sociala medier och ser gärna fler fyndiga bilder med enkla budskap att sprida bland mina vänner och följare. Men inte kan de ersätta alla andra plattformar och inte kan dessa förenklade budskap på allvar tillåtas lägga grunden för folks ställningstagande när det vankas val. 

Jag tror det finns enkla principer och svar i de flesta frågor, men för att kunna urskönja dem på riktigt krävs kunskap, förståelse och respekt för komplexiteten och nyanserna i frågeställningen. Annars är enkelhet faktiskt bara ett finare ord för gammal hederlig dumhet. 

I det Olssonska hemmet var en av spisens fyra plattor ständigt upptagen av en välanvänd och väl-inoljad popcorn-gryta. Den användes inte till något annat och gick inte att få  ren hur mycket man än diskade den. Det fanns ingen anledning att någonsin ställa undan den eftersom den användes dagligen. 

Varför det var just popcorn som var familjens standard-snacks förtäljer inte historien. Antagligen var det ett ekonomiskt hållbart alternativ för att låta en stor barnaskara sätta guldkant på tillvaron. Det faktum att pappan till alla dessa barn dessutom gärna avslutade dagen framför Sportnytt med en skål popcorn i knät, gjorde det väl också till det naturliga valet och sen är det ju så himlans gott.

Till och med familjens undulater lärde sig att uppskatta denna kvällsrutin. När helst de hörde ljudet av den torkade majsen slå mot kastrullens botten började de flaxa som besatt inne i buren. De visste att det inte dröjde många minuter innan skål skulle vara till brädden fylld med varma, aromatiska och smakliga popcorn. De släpptes ut och intog position på skålkanten där de pickade. Allt eftersom skålens innehåll sjönk fick man se till att putta upp mot fåglarnas kant så att de inte i desperation skulle behöva hoppa ner och klampa runt i skålen.

Numera gör jag inte popcorn särskilt ofta men när det sker vill jag fortfarande ha dem på Olsson-vis. Grytan behöver vara stor nog att rymma innehåll för en stor skål, de ska saltas och sen ringlas smält smör över. Några försiktiga skakningar senare för att sprida saltet och smöret och skålen är färdig. Det glädjer mig varje gång brorsbarnen E och N är på besök ber de om popcorn gjorda på precis det sättet. Svägerska M deras mor skyller denna ovana helt på deras fars sida och vi tar gärna cred.

Min vän K var ju här i helgen och ser ju gärna sig själv som en av familjens bonusbarn. Stundtals är hon helt klart en av oss men det är först när popcorn ska serveras som skillnaden trots allt blir markant. En egen skål med enbart salt är inte så vi Olssons jobbar. 

Till skillnad från i mitt barndomshem ställs grytan undan i väntan på nästa användning. Men diskas gör den inte särskilt ofta och jag är rätt säker på att potatis kokt i den skulle ta smak och vara näst intill oätlig. Popcornen däremot smakar precis som de alltid har gjort och precis som de ska. 

Det sägs att det tar 21 dagar att skaffa sig en ny vana. Lyckas man göra något konsekvent i 21 dagar faller det sig naturligt och blir en del av vardagen och en själv.

Om detta vore sant hade mitt liv varit annorlunda på många sätt, men mest påtagligt hade jag väl inte ännu en gång med panik i tangenttryckningarna suttit och bloggat strax innan midnatt. För nej det är inte min vana, det är dock oftare än önskat min ovana.

Kanske ska man en dag som denna glädja sig över att det är just så dock. Kanske berättar det något om den intensiva men också härliga helgen som varit att jag nu tre dagar på raken hamnat i tidsnöd. 

Att söndagar är vilodag har jag sen länge gett upp på som en myt, men den här helgen lyckades inte heller lördagslunken infinna sig utan nytta och nöje varvades om varandra i ett rasande tempo. Tur att det är så jag trots allt föredrar det. Tur att jag vet att det som ibland tycks totalt dränera en på energi kan också vara det som i slutänden laddar en med detsamma. 

Nu stänger jag ner och njuter av 4 lugna minuter innan måndagen och därmed arbetsveckan kickar igång. Kanske imorgon ovanan blir till vana, hoppet lever.

Lampor är mycket dyrare i butik än vad de är i mitt huvud. När jag börjar känna mig klar med möblering av ett rum tänker jag alltid "ja nu ska jag bara köpa en lampa" Det spelar ingen roll hur många gånger detta har inträffat. Jag blir alltid lika förvånad när jag sen faktiskt börjar titta på lampor och de kostar som vilken annan möbel som helst. I min värld är det en inredningsdetalj, i tillverkarnas och prissättarnas värld är det en möbel.

Det återstår två stycken lampor att införskaffa till min lägenhet. En bra golvlampa och en taklampa till världens längsta hall. 

På golvet har jag nog landat i att jag vill ha en sån här där jag kan hitta några roliga skärmar.

Vad som skulle passa och vara praktiskt i min hall är och förblir ett mysterium. Det enda som står klart efter några olika besök i lampaffärer är att det kommer att kosta mer i verkligheten än vad det gör i fantasin.

Jag är löjligt förtjust i roadtrips. Gillar överlag att åka och köra bil men med rätt sällskap blir det än bättre. Idag blev en spontan sådan då jag kidnappade min vän K med mig hem när jag passerade hennes hemstad under eftermiddagen.

En trevlig middag blev det längs vägen då även Norrköping och hennes kusin D fick njuta av vårt sällskap i några timmar.

Min vän K och jag har avverkat många mil ihop. Mest i Sverige men även längre resor ner i Europa eller längs diverse highways i västra USA. En enkel spellista duger helt enkelt inte som underhållning längre utan vi låter det spåra lite mer än så.

Det började idag med att K, så som bara hon gör, av någon oförklarlig anledning började nynna på Rövarsången från Folk och Rövare i Kamomillastad. Vi började damma av diverse sånger från barndomen som alla hade betydligt fler verser än vad vi kunde minnas. Slog och letade på både Youtube och Spotify för att fräscha upp minnet. 

Resans klimax nåddes nog ändå då vi kom och tänka på den här gamla godingen.

Lillebror R den är för din skull. Vet att du och jag vid tillfällen försökt komma ihåg, den i mångt och mycket, helt absurda texten. Den är ju söt i all sin välmening sången, men visst är det svårt att tänka sig att man för 25 år sen sjöng den i skolor. Vilken skyddad värld vi måste ha växt upp i, eller bör man kanske kalla den naiv.

Så är det att roadtrippa med mig och min vän K. Bara att säga till om ni vill ha chans att uppleva det live.

Cissi har nu ägnat två dagar åt att spy galla på Twitter över denna enligt hennes uppfattning helt meningslösa helgdag. Det står henne såklart fritt att finna den meningslös, men genom att tillskriva den två dagars oavbrutet twittrande vågar jag påstå att hon givit den mer mening än de flesta andra.

Nedan finner ni ett smakprov på hennes feed.

Det här är så infantilt och barnsligt på alla nivåer så jag vet knappt var jag ska börja. För det första ska alltså hon och hennes pojkvän särskilja just 14e februari från övriga året? Det låter som ett sätt att uppmärksamma dagen, smart plan.

För det andra är det alltså Svensk Handel som skapat Alla Hjärtans dag? Häpnadsväckande uppgifter med tanke på att Katolska kyrkan började att fira den på 400-talet och sen under medeltiden blev den mer vida spridd som en dag i romansens tecken. Jag menar, vilken lobbygrupp och vision Svensk Handel måste ha haft redan då. Kul att de nu äntligen får skörda genom att sälja några rosor extra. Kanske ingen jätteavkastning på 1600 års förarbete, men A for effort som man säger.

Sen trodde jag att det stod alla människor fritt att uppmärksamma eller inte uppmärksamma denna dag på vilket sätt man själv önskar. Vore konstigt om Svensk Handel inte hoppades att den uppmärksammas genom diverse inköp, det är lite av deras levebröd alla årets 365 dagar.

Jag häpnar över att något så icke-kontroversiellt som Alla Hjärtans Dag kan vara så oerhört provocerande för vissa. Det är väl bara en påminnelse att visa sina nära och kära lite extra uppskattning. Är man bra på att göra det redan titt som tätt är väl det jättebra. Är man mindre bra på det är det säkert en välkommen knuff. Oavsett vilket så är det bara en dag i almanackan som man gör vad man vill med, precis som alla andra dagar.

Jag stod i kö för att köpa med mig semlor hem till min Farfar och hans fru tidigare idag. Jag tyckte om att se kön framför mig ringla sig långsamt framåt. Det var en salig blandning människor och jag hade gott om tid att fundera över vem alla skulle dela sina godsaker med. Precis framför mig stod en äldre man med en blombukett under armen. Han hade förbeställt två semlor men kände sig lite spontan och bad dem lägga med två vaniljhjärtan också. Det värmde mitt hjärta att se hans famlande med plånboken, bukett och konditorilåda. Jag unnar honom världens mysigaste kväll med vem han nu än delar den med.

Om det här är Cissi Wallins största bekymmer i dessa dagar, att folk en trist dag i februari gör lite extra för människor de bryr sig om, då tycker jag att hon ska skatta sig lycklig. Det finns nämligen folk i den riktiga världen med riktiga problem Cissi Wallin, firandet av Alla Hjärtans Dag är inte ett av dem, så skärp dig!

Inte ens när jag ligger uttråkad på ett hotellrum i Malmö och zappar kan jag uppbåda ens minsta intresse att följa serien.

Bilden är snygg och beskrivningen låter ju som att serien borde innehålla allt man kan önska från en tv-serie.

Men allt jag ser och tänker på är den alltför självsäkra brandman som för över 10 år sen släntrade fram till mig vid en bardisk. Efter att ha synat mig upp och ner så går han rätt tätt intill och säger "Jag jobbar med att tända hjärtan och släcka bränder."

Jag tror att min enda reaktion var ett skratt innan jag snabbt flydde platsen. Det är långsint och orättvist jag vet. Men det går ju bara inte att glömma och förlåta. Brandmän, jag är helt enkelt inte intresserad.